BloggProffs

Arkiv för ‘Okategoriserade’ Kategori

SP-BORÅS 1982-2007: LITEN BY – STORT HELVETE – MAGNET FÖR PSYKOPATER OCH AKADEMIKERNAS B-LAG

torsdag, juli 17th, 2014

WORKING PAPER

Efter hand kommer denna blogg att kombineras med  www.sagittarius006.n.nu som kommer att domineras av förklarande text:

- Sagitarius006.bloggproffs.se / bilder / kopior av dokument mm (obs ett ”t”)

- sagittarius006.n.nu / förklarande text mm (obs två ”t”)

Denna blogg har karaktären av nyckelroman med titeln:

”SP-BORÅS 1982-2007:  MAGNET FÖR PSYKOPATER OCH AKADEMIKERNAS B-LAG”

VARNING: Om du är anställd vid RISE-SP så är ”ARSE COVERING” av största vikt. Även om du inte begår något fel löper du ändå risken att få skulden för vad diverse inkompetenta chefer hittar på om något uppdrag misslyckas (egentligen fattar dom inte detta – bevis följer). Då behöver du dina email, kopior på viktiga handlingar, anteckningar från möten, telefonsamtal o.dyl.

FÖRORD

Denna hemsida är inte min biografi, ej heller en vitbok om delar av mitt liv. Allt jag redovisar är sant – även om jag roar mig med att spetsa till formuleringar om händelser som redan är idiotiska och osannolika – till och med bisarra. Alla bilagor, dokument mm är naturligtvis kopior av existerande dokument. Just denna hemsida är delvis ett försök att testa om läsekretsen har liknande synpunkter på mina erfarenheter från SP-Borås. Jag har en större hemsida där jag kommer att redovisa ett större antal dokument: www.sagittarius006.n.nu som inte ryms på denna gratisblogg. Observera att antalet ”t” är olika i sagitarius006.bloggproffs.se jämfört med sagittarius006.n.nu.

Efter min anställnings avslutande  vid SP-Borås år 2000 har jag haft svårt att förstå vad SP-Borås egentligen sysslade med – alla konstigheter som skrämde bort många presumtiva uppdragsgivare.  Fanns det någon styrelse, vad accepterade arbetsgivaren Staten?? För SP:s  byråkrater inklusive chefsgarnityr utvecklades en längtan efter verklighetsfrämmande drömmar om alla former av styrning av hur den vetenskapliga verkligheten ser ut. Mycket snabbt på 1980-talet blev klent begåvade administrativa funktionärer förvandlade till experter på allting som dom knappt kunde stava till. 1980-90-talet var SP:s lyckosammaste tid där inga gränser fanns för världens bästa provnings- och forskningsanstalt.

SP-Borås var ett underligt och klent begåvat försök att ersätta textilföretaget ”Algots” som gått i konkurs.  Men Borås politiker (S) drack champagne hela dagarna när det ärevördiga SP – Statens Provningsanstalt utlokaliserades från Stockholm till Borås.

Denna hemsida är tyvärr fylld med aversion och nedsättande omdömen om SP-Borås. Och man kan undra varför. Orsakerna är ett flertal. Mina år vid SP-Borås 1978-2000 var fyllda av trakasserier från Verksledningen och den interna milisen ”Nomenklaturan” vilket störde min uppdrags- och FoU-verksamhet. Och det var syftet med trakasserierna. Min verksamhet vid enheten för Materialteknik (och senare vid Energiteknik hotade existensen för laboratoriet för Materialteknik så till den milda grad att Verksledningen och Nomenklaturan helt enkelt ville få bort mig. Materialteknik var själva oförmögna att locka till sig uppdragsgivare, trots att där fanns ett tiotal doktorer av olika  kulör och kaliber. Verksledningen var en samling gröngölingar som trodde att ju flådigare akademisk titel desto större kompetens på laboratoriegolvet och på världsmarknaden (???). Men verkligheten ser helt annorlunda ut. Dessa nyutexaminerade akademiker var ofta arbetsskygga nybörjare som helst av allt ville sitta bakom ett skrivbord eller i ideliga möten med likasinnade kompisar som nu njöt av den ideala tillvaron i en trygghetszon dom knappt kunnat drömma om.  Tekniska spörsmål kring provningar och utredningar fick de tekniska handläggarna ta hand om. Gick det åt helvete fick handläggaren skulden och gick det bra kunde akademiker-chefen plagiera provningsrapporten med sig själv som ensam författare – för snabb leverans till lämplig tidskrift. Dessa ”den nya typen av doktorer” var examinerade enligt ”det nya systemet” från 1977 där devalverade doktorer uppfyllde gamla krav för licentiatexamen (gammal fil.lic = ny doktor).

(Jag själv är fil.lic i oorganisk och fysikalisk kemi från Umeå Universitet och hade kunnat disputera 1977. Men av personliga skäl lämnade jag och familjen Umeå Universitet för anställning vid SP-Stockholm för senare utlokalisering till SP-Borås. Avsikten var att jag efter något år skulle avlägga doktorsexamen vid Umeå Universitet).

I botten hos SP-Borås fanns ett förakt för norrlänningar och akademiker som utbildats norr om Dalälven (Sundsvall, Umeå, Luleå). Däremot fick examina från KTH Stockholm, Uppsala, Lund, Chalmers Göteborg m.fl ett rykte som överlägsna akademiker. Att denna uppfattning är felaktig framgår av deras prestationer vid utredningar och FoU-insatser enligt SP-LEAK 1, 2, 3, 4, 5 – - 13  mm.

En annan orsak som har förpestat min tillvaro vid SP-Borås 1978-2000 var den latenta fascism som präglade Verksledningen och dess hantlangare – Nomenklaturan. Det obehagliga med många arbetsplatser är att de blir en arena för allsköns psykopater och där dom trivs så innihelvete bra. Resultatet brukar bli att sådana företag blir experter på självmål och intern kannibalism – och på den planhalvan platsade  SP-Borås perfekt. Men SP-Borås ville tillhöra världens bästa institut beträffande forskning och provning. Ambitionerna och resultatet kolliderade fullständigt. Redan 1990 var SP-Borås  på väg mot ruinens brant. Men för staten och Borås Stad var detta en politisk omöjlighet – som att avliva jultomten. Alltså fortsatte staten att pumpa in fler livsuppehållande miljoner till ett alltmer inkompetent och dysfunktionellt institut befolkat av akademikernas B-lag.

Från och med 1982 när Claes Bankvall blev GD och Jan-Olof Johansson blev marknadsdirektör (eller något liknande) blev samarbete över lab-gränser i princip förbjudet – dvs altruism i alla former motarbetades av verksledningen. Däremot gynnades anställning av personer med patologisk egoism av typ etisk, rationell, psykologisk eller anarkistisk egoism. Detta medförde att SP började befolkas av allsköns psykopater med tunnelseende samt någon akademisk titel som vanligen var irrelevanta för SP:s verksamhet.

X   1982-2017: När byråkraterna ströp SP-Borås

En mer komisk observation jag gjorde redan från 1982 var att personer på olika former av chefspositioner vid SP-Borås uppträdde högljutt, oförskämt och ohyfsat som lantisbusar. Detta kan delvis förklaras med att Borås-personalen var osäker på sina nya roller och därför valde att vara oförskämda för att därmed försöka dölja sin inkompetens. Dom trodde därmed att deras uppträdande var ett uttryck för en frimodig och naturlig charm när det egentligen bara handlade om oborstad och knölig opportunism. Vid mina besök vid olika forskningsinstitut runtom i Europa är skillnaden markant. Motsvarigheter till SP-Boråsarnas knöliga uppträdande går inte att finna någonstans bland Europas större forskningscentra jag besökt.

Den allmänna stämningen bland SP:s funktionärer (chefer, personal, byråkrater, småchefer och funktionärer av olika kaliber mm) var från 1980-talets början  att dom flesta inte passade in i kostymen. Alla var ängsliga och rädda för att göra fel. Det stora problemet var att ingen visste vad som var fel eller rätt. Verksledningen visste inte heller och dom gröna cheferna satt i samma båt. SP:s provningsverksamhet handlar till stor del om provningar enligt internationellt standardiserade metoder som kan vara mer eller mindre komplexa och avancerade.

Och nu började inkompetensen få praktiska konsekvenser med inslag av korruption och bedrägeri. Bortsett från den allmänna inkompetensen blev jag mobbad eftersom jag påtalade att vissa utredningar var felaktiga (se SP-LEAKS 00-13 mm).  Jag tyckte nämligen att det var bedrägeri att lura husägare, försäkringsbolag, byggherrar, tillverkare, beställare som Konsumentverket m.fl.  Se vidare angående ”Kalkonkvintettens” upnosed och högfärdiga fantasier med inslag av scientologikyrkans världsbild (se SP-LEAK 01 och 09). Eftersom jag tydligen är eller var naiv blev jag till slut ytterligt besviken och förbannad.

Ett statligt institut med växande problem - Några varningstecken

1) Om du förolämpar en person tillräckligt många gånger kommer denne till slut att slå tillbaka med värre konsekvenser än du kunde föreställa dig

2) Om man kapar svansen på en glad hund med fem cm åt gången kommer hunden att dö

3) Vid fronten i krig blir impopulära befäl ibland avrättade med en skottsalva i ryggen

4) Att personal lämnar sina anställningar beror vanligen på chefen / cheferna – inte pga själva jobbet

5) Ett attitydproblem som kvävde och förlamade personalens arbetslust och kreativitet var boråsarnas ”dumsnälla beundran” för akademiska titlar trots att personerna för denna beundran ofta var inkompetenta rötägg

6) Ett ännu större problem var att SP:s verksledning plus många chefer betraktade sig själva som mycket kompetenta charmtroll som lockade stora skaror av beställare av uppdrag och bidragsgivande FoU-pengar. Men dessa akademiska charmtroll betraktade vanligen den personal som utförde jobben som klent begåvade straffångar utan något som helst marknadsvärde

XX   Inkompetenta och osäkra småchefer skapade en intern milis – Nomenklaturan med marknadsdirektören JOJ som duschad, kammad, putsad och prisbelönt utställningsgris

Skapandet av SP:s interna milis (Nomenklaturan) har många aspekter och

 

SP:s verksledning 1982-2000 bestod av GD/VD Clas Bankvall, marknadsdiredsvärde

ktören Jan-Olof Johansson, HR-chefen Anita Olsson plus några till.

Godtyckliga och svajiga sekretessregler vid SP-Borås

För mig som teknisk handläggare vid labbet för Ytskydd och Korrosion var det ett oskick och brott mot sekretessreglerna att alla byråkrat-fjantar och chefer på olika nivåer skulle ha tillgång till alla uppdragsrapporter inklusive rapportunderlag som dom var alltför inkompetenta för att begripa men där slutsatserna oftast var fullt begripliga och med högt marknadsvärde. Så var det inte vid SP-Stockholm eller vid SP-Borås när Henric Bildt var generaldirektör. Men vid SP-Borås började byråkrat-fjantarna att sprida sekretessbelagt material i sina maktspel med olika härskartekniker och kanske lönsamma korruptionsmetoder av olika slag. Till denna ständigt växande grupp av byråkrater med luddiga mandat räknar jag generaldirektören, marknadschefen, personaldirektören, alla olika kvalitetschefer, enhetschefer, FoU-chefer, lab-chefer och allsköns småchefer med fantasifulla titlar. Vid slutet av 1990-talet dök det t.o.m. upp standardiseringschefer vars uppgift var att bromsa den SP-personal som det fria näringslivet utvalt som sina representanter i dom spegelkommittéer som bevakade pågående Europa-standardisering inom CEN (Comité Européen de Normalisation). Detta kunde ju inte Verksledningen och Nomenklaturan tolerera eftersom det skedde utan deras kontroll. Denna ”kontroll” var dock helt imaginär eftersom syftet med dessa ”standardiseringschefer” var enbart en titel-premie till någon SP-funktionär för någon slags prestation i Nomenklaturans hemliga anda och syfte. Att befatta sig med CEN-standardiseringen fanns inte på kartan. Detta skulle straffa sig senare (SP-LEAK 003).

På gamla dar har jag ofta funderat på hur denna osunda och giftiga kultur kunde utvecklas inom SP-Borås. Att Verksledningen med GD/VD Clas Bankvall plus den lille Marknadsdirektören Jan-Olof Johansson (bilagor) gynnade och understödde denna kultur av egoistiska skäl är uppenbart (bilagor). En mer komplex fråga är varför personal från Borås föll i farstun för dessa ganska billiga Halleluja-trumpeter. Är Boråsaren klent begåvad? En komisk men också allvarlig rasistisk iakttagelse är att av alla nyanställningar som gjordes under 80-90-talet hette alla Johansson, Andersson, Carlsson, Olsson, Pettersson, Persson, Svensson, Jönsson, Fransson, Jonsson osv. Anställda med efternamnet Johansson betraktas i Borås som tillhörande en exklusiv elit som automatiskt hamnar i den kommunala Adelskalendern. Orsaken är det framgångsrika företaget ”Algots” som skapades av entreprenören Algot Johansson men som gick i konkurs på 1970-talet.

Via s.k. ”interna FoU-projekt” som var statens årliga bidragspengar för att hålla SP-Borås ekonomi flytande när konkursen stod för dörren. Staten krävde aldrig någon redovisning för dessa årliga tiotals miljoner SEK vilket medförde att dessa projekt-rubriker hängde med i SP-budgetar år efter år i tiotals år. Dom ”interna FoU-projekten” verkade heldöda hela tiden eftersom statens pengar gick till att avlöna favoriserade byråkratfjantar och doktorer som gick i arbetsträning halvsovande bakom sina skrivbord. Dom avskydde kontakter med presumtiva uppdragsgivare från privata företag, kommuner och landsting, försäkringsbolag ”you name it”. Ett förslag som höll på att gå igenom var att avgiftsbelägga telefonkontakter med dessa arbetsskygga individer. Egentligen spelade det ingen roll eftersom vissa inte var kontaktbara p.g.a. psykiska handikapp. Men i lugn och ro borde kanske några ha kunnat prestera någon FoU-ansökan till någon extern FoU-finansiär – men det gick ju inte heller eftersom dom saknade sociala kontaktnät till marknaden och visste ingenting om marknadens behov.

Men inom Nomenklaturan utvecklades bakom stängda dörrar en slags bymentalitet präglad av skenhelighet, allsmäktigt och allenarådande översitteri med inslag av frimureri och korruption. Ur denna sörja av allianser sattes alla föreskrivna sekretessregler ur spel och ett brett samspel utvecklades med SITAC och SWEDAC-Borås (övervakande myndighet av SP). Fullständigt regelvidrigt.

Nomenklaturans existens var starkt beroende av personalavdelningens STASI-liknande register över personalens åsikter om ditt och datt, hälsoläge, ledigheter, övertid, sjukledigheter, mediciner, tecken på missnöje, lyhördhet och entusiasm mot överordnade mm.

Inför en konfrontation med mina chefer – sektionschefen John-Rune Nielsen, laboratoriechefen Björn Andersson och personalchefen Anita Olsson i kanslihuset (Det Bruna Huset) var jag i sällskap med en kvinnlig fack-representant. Jag hade nämligen anmält dessa chefer till facket eftersom dessa höjdare hade presterat ett ”dokument med 30 frågor” eftersom jag ställt ca 10 enkla frågor till ”kaos-primadonnan” John-Rune Nielsen angående hans sätt att motarbeta mig i min uppdragshantering. Han svarade inte naturligtvis. Istället skrev han 30 skriftliga frågor till mig, säkert i samarbete med lab.chefen Björn och personalchefen Anita. Norske John-Runes behandling av det svenska språket var normalt så undermåligt att han inte kunde ha skrivit dessa 30 frågor själv. Frågorna var nedlåtande och militäriskt formulerade enligt GESTAPO:s förhörsmanual typ 3. I slutet stod att ”detta var en order”. Jag svarade inte, eftersom mina ursprungliga 10 frågor inte besvarats. Då kom en ny lapp: ”Detta är en order”. Till saken hör att John-Rune aldrig ville eller kunde föra en muntlig diskussion. Däremot lämnade han skrivna lappar på mitt skrivbord när han såg att jag var minst 100 m från mitt skrivbord. Ganska komiskt. Men trots att han vanligen uppträdde som en lobotomerad SS-soldat var han en rädd och ängslig typ. I alla fall gick jag till facket som förhandlade fram ett möte i ”Bruna Huset”. Fack-representanten berättade att personalchefen Anita hade en full A4-pärm om mig på sitt tjänsterum. Innehåll obekant. Men man kan ju gissa. Det blev tre möten med tre protokoll skrivna av Anita. Med tanke på att hon inte förde några anteckningar under mötena tror jag att hon hade en bandspelare gömd i rummet – vilket är olagligt att göra i hemlighet. Om dessutom personalavdelningens STASI-dokumentation är laglig vet jag inte – men polisen fick ju inte föra register över zigenare för några år sedan. Dock brukade SPs verksledning plus Nomenklatura betrakta sig som ett överstatligt organ med egna godtyckliga regler.

All dokumentation om ovanstående skärmytslingar kommer att redovisas i hemsidan www.sagittarius006.n.nu  under rubriken SP-LEAK 5.

XX KORRUPTIONEN I SVERIGE

Om korruption vore en industriell eller militär aktivitet skulle den vara världens tredje största angående ekonomisk storlek. Korruption innebär att personer utför en handling för egen vinning genom att missbruka sin ställning (Transperancy International 2013).

SP Statens Provningsanstalt etablerades 1920 och kännetecknades under Stockholms-tiden 1920-1978 av strävsam kompetens utan publikfriande piruetter från PR-träsket. SP-Stockholm hade ett rykte som opartisk resurs beträffande provningar och utredningar av konsument- och industriella produkter.

Denna blogg (Working Paper) försöker att beskriva, men lyckas knappast att klarlägga alla besynnerligheter som drabbade SP Statens Provningsanstalt i och med utlokaliseringen från Stockholm till Borås 1977-1980. Av redovisade kopior på rapporter, dokument, fax mm som SP-Borås producerade framgår att verksamheten innebar ett systematiskt manipulerande av provningsresultat, skadeutredningar mm. Det mest upprörande är nog ändå allt fusk fr.o.m 1993 som SP och dotterbolaget SITAC  i Karlskrona medverkade i beträffande typgodkännanden av byggprodukter som hela byggbranschen tvingades betala, ibland under bordet.

0  HISTORIER FRÅN DEN AKADEMISKA RÄNNSTENEN VID SP-BORÅS 1977-2007

Har du kört en Opel Rekord (1960) från Umeå/Robertsfors till Stockholm/Rinkeby nonstop någon gång? Fullastad, 55 hkr DIN, toppfart 130 km/h, begagnad 26.000 mil. En av Sveriges populäraste bilar vid den tiden, snyggare än Volvo PV 440, bekväm och pålitlig men lite amerikanskt gungig i fjädringen – rena gunghästen faktiskt. Min fru med vår dotter kom efter i en mer modern Ford Taunus. Flyttbussen var framme före oss i Rinkeby – som på den tiden (1976) var rena idyllen vid Järvafältet.

Sålunda startade vi vårt äventyr i södra Sverige Robertsfors i Norrland till Borås via några år vid SP-Stockholm. Min fru född i Lappland, jag i Bergslagen, och vår underbara lilla dotter. Vilken framtid väntade oss nu? Vi var blåögda och naiva och trodde att SP var en gammal och pålitlig statlig myndighet sedan 1920 som betydde omutlig ärlighet och rent spel. SP-Stockholm vid Drottning Kristinas Väg var uppförd i marmor, granit och ädelträ och andades stabilitet, professionell kompetens och juridisk rättvisa i det lilla nyvakna landet Sverige. Det första världskriget slutade 1918 med allmänt kaos och nya allianser skapades mellan världens nationer. NF Nationernas Förbund skapades med USA som pådrivare men USA ville inte bli medlem.

Redan på 1500-talet etablerades den svenska godtrogenheten att våra makthavare också var våra beskyddare. Samtidigt etablerades över hela Europa, framförallt i Tyskland, etiketten ”Die dummen Schweden”. I Finland betraktas svenskarna som bögar efter några klunkar Koskenkorva. I Holland tar man inte svenskarna på allvar – ungefär som vi betraktar norskarna. I Sydafrika anses svenskarna vara korkade och menlösa kommunister av dom vita – och av dom svarta som ”Die dom blank volkes” som man kan mjölka på pengar. Nazisterna Göbbels och Göring tyckte att de svenska männen led av drängmentalitet, svaghet och menlöshet. Göring beundrade den svenska kvinnan som han fann stark och värd respekt – vilket säkert påverkade valet av hans första fru (inklusive missbruket av morfin och Pervitin). Vid internationella kontakter betraktas svenskarna som lätt utvecklingsstörda, man ler och är snäll emot dom och klappar dom på huvudet – samtidigt som man känner sig allmänt besvärad och vet inte riktigt om man skall ta dem på allvar eller försöka smita undan. När dom inte är närvarande kan man pusta ut och skratta åt dom. I Frankrike kallas svenskarna för ”carottes” (morötter) och bland affärsfolk i Paris drar man lott om vem som skall tvingas att luncha med svenskar som är på besök. Ingen vill frivilligt ta på sig denna pina eftersom svenskarna är så kompakt fantasilösa. Dom kan bara prata pengar, bilmodeller eller möjligen fotboll och golf. Ingen har läst romaner, ingen vet ett skvatt om konst eller kultur i allmänhet. Ingen intresserar sig för några djupare samtal eftersom svenskarna är livrädda för att allmänna psykologiska spörsmål kan avslöja deras sexuella och andra preferenser som kan blottlägga deras knepiga karaktärer – som om det var statshemligheter.

XX  KORT HISTORIK

SP Statens Provningsanstalt grundlades och etablerades redan år 1920 med säte i Stockholm. Men dess varumärke begravdes 2017-01-01 i Borås. Därmed blir det inget hundraårsjubileum för SP år 2020, vare sig i Borås eller vid några filialer. Varför har staten satsat många miljarder för att utlokalisera ett fungerande institut från Stockholm till Borås? Ställ frågan till socialdemokratiska riksdagsmän med Olof Palme och Ingvar Carlsson i spetsen – och du får inget svar. År 1972 beslutade Riksdagen om utlokaliseringen som började genomföras 1976-78. Ansvariga S-politiker är numera döda, på långvården eller sitter i fängelse.

I denna blogg diskuteras och redovisas med bilagor några av SP:s största fiaskon: SP-LEAKS 1, 2, 3, 4,  – 12, det kan bli flera.

SP-LEAK 00: Tiden 1980-2016. Utlokaliseringen från Stockholm till Borås medförde kaos och växtvärk som framförallt verksledning och styrelse inte var vuxna att hantera. Några etiska koder som uppförandekoder, internt och externt gentemot kundgrupper och FoU-beviljande organ fanns inte. Allt präglades av ”hela havet stormar” där byråkraternas gapigaste psykopater härjade utan hämningar resten av seklet. Marknadsdirektören Jan-Olof Johansson drev en etikettskola för byråkrater och gröna akademiker i konsten att uppföra sig drummelaktigt och oförskämt under titeln ”Tillämpning av hundpsykologi för styrning och kontroll av personal”. Marknadsdirektören tyckte nog själv att hans undervisning var en succé eftersom antalet bondläppar och lantisbusar ökade inom SP-Borås. Men personalavgångarna tilltog och ekonomin dök (bilagor).

SP-LEAK 1: Skadeutredningar om en epidemi av VVS-korrosion i kopparrör som drabbade hela Borås i form av vattenskador. Jag kallar eländet för ”Fallet Conny Persson” och ”Operation Rädda normal-Carlsson”. Det enastående kaos och SP:s skandalösa insatser framgår av SP-Rapporterna 91M5 1445, 93E2 0392, 94M5 0542, korrespondens med SWEDAC, kommunikation mellan SP Energiteknik och Materialteknik, tidningsartiklar från Borås Tidning mm (bilagor).

SP-LEAK 2: Aktiv styrning av uppdrag från SP-Energiteknik till SP-Materialteknik reglerat i ett dokument författat av enhetschefen Per-Ingvar Sandberg (bilaga). Enheten för Materialteknik hade stora svårigheter att locka till sig uppdragsgivare och externfinansierade forskningsprojekt trots riklig tillgång på disputerade akademiker, visserligen nyutexaminerade och med jobbigt hög svansföring.

SP-LEAK 3: Uppdrag från en skorstenstillverkare angående ett typgodkännande utfärdat av SITAC (dotterbolag till SP). Rapport 96E2 1430 samt korrespondens med marknadsdirektören Jan-Olof Johansson, SITAC-funktionären Sven Sjökvist, Advokatbyrån VINGE, NSPAB mm. Marknadsdirektörens bägge fax är båda en vildsint show präglade av inkompetens, felaktigheter, rena lögner mm – allt på beställning av en SITAC-funktionär. Det är uppenbart att Johansson känner att han passerat bäst-före-datum och känner sig tvingad att visa prov på storartade ledaregenskaper och utomordentlig handlingskraft. Men han hade grävt i fel potatisland. Att försöka göra om personlig ilska till juridik klarade han inte av (bilagor).

SP-LEAK 4: Intern SP-kritik om hantering av ett BFR-projekt om skador i solfångare över hela Sverige på konvektionshinder av FEP. Sidouppdrag till PGI Plast- och Gummitekniska Institutet i Göteborg (bilagor).

SP-LEAK 5: Konflikt 1997 med SP:s ledargarnityr angående deras inkompetens och aktiva sabotage av uppdragsverksamheten. Chefer Energiteknik, personalavdelning, facket inblandade (bilagor).

SP-LEAK 6: SWEDAC i Borås är den myndighet som ”borde” övervaka och kvalitetsgranska SP:s verksamhet. Rent praktiskt saknar denna övervakning all substans eftersom SP-Borås och SWEDAC-Borås är alltför goda sängkamrater sedan många år tillbaka. Några spärrar angående separat sekretess finns inte. SWEDAC:s personal är till stor del rekryterad från SP-Borås (bilagor).

SP-LEAK 7: VD Bankvall åker till MPA Dortmund för att inför professor Kruse förtala min person som medlem av CEN/TC166/SC2 Chimneys/Metal Chimneys. Bankvall påpekade att jag inte hade några pengar – d.v.s. att SP inte betalade för mina aktiviteter inom CEN/TC166 ”Chimneys”. Som vanligt ville Bankvall desavouera mig och alla som hotade docenten normal-Carlssons rykte, eftersom denne var Verksledningens största kelgris med stora förhoppningar att bli SP:s flaggskepp på korrosionsområdet (se SP-LEAK 8 och 9).

Professor Kruse var något förvånad över Bankvalls besök men inte imponerad av den anemiske svenskens knöliga uppförande. Men all SP-personal visste att Bankvalls vanligen arroganta och raljanta uppträdande var dennes normaltillstånd. Och följden blev att såsom chefen gör – så gör också personalen – i alla fall delar av personalen. För avancemang inom SP-byråkratin var fräckhet, exhibitionism och lögnaktighet nödvändiga egenskaper som belönades.

SP-LEAK 8:  Möte vid SP-Borås med CEN/TC166/SC2/TG1 Metal Chimneys/Corrosion Tests. Vid detta möte av EU-högstatuskaraktär tillät jag inga SP-byråkrater att närvara. Under dessa två dagar var SP:s lokaler och närområde fullständigt befriade från byråkrater och galanta småchefer. Friden var rent biblisk. Jag hade satt upp några skyltar för vägvisning med texten ”CEN/TC166 Chimneys Corrosion Tests”, vilket skrämde vissa byråkrater och chefer till tjänsteresor och sjukdom.

Mötet var lyckat, så tillvida att problemen om en accelererad korrosionsprovningsmetod blev akut. Men vid ett senare möte i Madrid med TC166/SC2 blev beslutet att någon accelererad korrosionsprovningsmetod inte gick att utarbeta pga kompakt oenighet. I samma veva drog SP igång en, vid det laget, verklighetsfrämmande FoU-ansökan till Energimyndigheten-STEM, som jag tidigare skrivit och begärt bordläggning av. Som vanligt var kommunikationen vertikalt obefintlig eftersom högdjuren svävade i högre rymder utan onödiga och meningslösa kontakter med markpersonalen (bilagor).

SP-LEAK 9: Massiv kritik angående SP:s forskningsfusk beskriven i SP-Rapport 2004-09 skickad till Energimyndigheten-STEM. Titel: Accelererad metod för korrosionsprovning av skorstenar av rostfria stål – ”The Finland-Test” (bilagor). Denna SP-Rapport blev aldrig tryckt eftersom den är genomusel. Jag fick ett exemplar direkt från Energimyndigheten STEM. Vid noggrann läsning dyker misstankar och tvivel upp om ifall detta verkligen har hänt. Hur är det möjligt för tre stycken disputerade personer att åstadkomma ett sådant uselt s.k. forskningsprojekt? Enligt den beviljade ansökan till STEM skulle kalaset kosta drygt 4 miljoner SEK. Rapporten är torftig med många sakfel och beskrivningarna av utförda lab-undersökningar är så bristfälliga att rapporten mycket väl kan vara en skrivbordsprodukt från början till slut. Vid den här tiden åren 1995 – 2005 var SP:s ekonomi bedrövlig, uppdragsverksamheten minskade och personalavgången var ett stort problem, och det hade inga naturliga orsaker. SP:s personal var fortfarande mycket ungdomlig – men såg att SP var ett institut på dekis. Verksledningen ville nog inte slösa pengar på experiment som kostade pengar och som ingen tycktes förstå när varje budget visade röda siffror. Med lite kreativ bokföring och billigt skrivbordsarbete kunde miljoner sparas in. SP:s chefer var helt inkompetenta beträffande experimentellt arbete – men vana vid ekonomiskt fusk och bedrägeri.

SP-LEAK 10:  SP:s Personalavdelning utnyttjar Borås Stad  (dnr) för tvångsåtgärder och utpressning mot SP-anställd (bilagor).

SP-LEAK 11: Misstänkt korruption inom SP:s uppdragsverksamhet. Vid SP:s medverkan vid utredningar av typ bra nd- och vattenskador o.dyl. går det ibland att ”köpa” SP-rapporter som är till fördel för den som har den fetaste plånboken (exempel Nereby Sjukhem).

SP-LEAK 12: …………

 

Några av dom största bedragarna vid denna korruption var GD/VD Claes Bankvall, marknadsdirektören Jan-Olof Johansson, sektionschefen Bo Carlsson (”normal-Carlsson”), enhetschefen Thomas Gevert, enhetschefen Per-Ingvar Sandberg, sektionschefen Geron Johansson, personalchefen Anita Olsson, sektionschefen John-Rune Nielsen  m.fl.

Men både goda och sorgliga sagor har ett slut – och gamla synder har långa skuggor. Under 1990-talet började SP-Borås trampa vatten och tugga luft. Den gamla publiken (näringslivet mm) tröttnade på SP:s ihåliga PR-upptåg och både Styrelsen och Verksledningen tycktes handfallna och inkompetenta. I brist på resultat och substans från verksamheten tillgreps enklare kampanjer som ”namedropping” och ”haloeffekten” från ett trettiotal nyskapade EPA-professorer (bilagor).

………………………..

REFERENSER

1) Whistleblowing. Förutsättningar och skydd för dem som slår larm om korruption och andra oegentligheter. Per Larsson; Rapport No. 1 2012, Transparency International Sverige.

2) Visselblåsning och dess interaktion med intern styrning och kontroll. J Mourojärvi, F Näslund; Civilekonom 2017, Luleå Tekniska Universitet.

3) Hot och våld på jobbet. Maria Bauer; Marianne Kristiansson. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-44-07540-2.

4) Konflikter på jobbet? K.Ljungström; T Lagerberg. ISBN 91-7005-160–7.

5) Vansinnets diagnoser. Malin H Karlén. ISBN 978-91-7331-567–8.

6) Nazismens och fascismens idéer. H Tingsten. Aldus-bok 149.

7) De konservativa idéerna. H Tingsten. Aldusbok A 174.

8) Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda – Grundläggande rättsliga principer” (finns på Internet).

 

BYRÅKRATERNA BLIR SP:s NYA ÖVERKLASS – NOMENKLATURAN

Vid SP-Borås bildades en dunkel och smygande överklass som både dirigerade och nonchalerade alla juridiska regler om verksamhetens mål och principer från år 1920 när SP skapades. Denna ”överklass” som jag kallar ”Nomenklaturan” gjorde sig bred redan från och med 1980-talet när verksamheten antydde att SP skulle komma att kollapsa under tyngden av sin egen idioti. Verksledningen (VL) med GD/VD Bankvall i spetsen kritiserades tidigt för sin arrogans och raljans men framförallt för sin fullständiga brist på reell verklighetskontakt. Medlemmarna i Verksledningen hade funnit sin trygghetszon redan på 80-talet och därefter överlämnat fördelningen av personalens ansvarsområden, löner, förmåner, titlar, apanage mm till Nomenklaturans självutnämnda ”experter” – vanligen bestående av överflödiga akademiker från dåtidens högskolor och universitet. Nomenklaturan hade ett påtagligt gay-stuk och träffades kontinuerligt bakom stängda dörrar för att samordna sina taktiska planer och strategier för att verkställa dunkla och ljusskygga mål specificerade av Bankvall & Johansson. Nomenklaturans proselyter var känsliga, hemlighetsfulla med smygande gång, lättstötta och svartsjuka som sopraner. I krigstid skulle denna typ av spioner vara lätta att identifiera och oskadliggöra, men SP:s personal visste vilka dom var och bemötte dom därefter. Nomenklaturans operative chef var marknadsdirektören Jan-Olof Johansson – som förmodligen hade propagandaminister Joseph Goebbels som förebild (se SP-LEAK 3).

Tjänstehjonen på golvet, som Nomenklaturan egentligen föraktade, fick genomföra uppdragsprovningar, skadeutredningar mm som Nomenklaturan efter några år inte begrep så mycket av. Den tekniska utvecklingen i Sverige och omvärlden började accelerera efter andra världskriget och det kalla kriget, Murens fall, Sovjetunionens kollaps, Japans och Kinas pånyttfödelse mm mm. Nomenklaturans hägrande mål var att få bli byråkrater med rätt att ge order, kolla tidrapporter, dokument av nonsenskaraktär mm och att förolämpa folk på golvet. Rapporter av teknisk karaktär blev snabbt för avancerade för Nomenklaturans prästerskap som slutade utvecklas när dom sålde sina sista läroböcker på antikvariatet efter någon akademisk examen. Det som idag kallas DeVops (tiden mellan utveckling och leverans av nya produkter och tjänster) betraktades av Nomenklaturan som förolämpningar av deras inaktuella akademiska meriter. Att dessa gamla meriter tappade fräschör och marknadsvärde i takt med omvärldens snabba utveckling märktes inte i Borås-reservatet. Dagens krav på personalens ständiga vidareutveckling passade inte SP:s frälse av byråkrater 1980-2017 som hellre föredrog att falla i koma på sina tjänsterum eller vid ständiga möten och seanser med sina likasinnade kompisar.

Alla former av trakasserier mot personalen, klumpiga härskartekniker, nepotism, inkompetens mm betraktades av SP:s Verksledning och Nomenklaturan som storartade bevis på handlingskraft och belönades därför vid kommande avtalsrörelse.

nbsp;

2  HUR KUNDE ALLTING GÅ SÅ FEL MED SP-BORÅS ?

[Kompletterande dokument och information kommer snart att publiceras på en ny större webbsida med adress sagittarius006.n.nu.]

Kommentar 1

SPs utlokalisering beslutades av Riksdagen 1972. GD under utlokaliseringsskedet fram till 1980 var Henric Bildt som var både effektiv, smidig och populär

Senare GD för myndigheten SP 1980-1993 var Claes Bankvall som senare blev VD 1993-2007 för SP AB. Till att börja med verkade han vara modern och hipp, en kul och lattjo typ. Men det visade sig vara fel. Bankvall var en arrogant och raljant chef utan engagemang, medvetet oförutsägbar för att söndra och därmed härska, och totalt ointresserad av allt annat än sin egen offentliga status. Han var en posör och maktmänniska vars sinne för humor begränsades till att se det komiska i vissa medarbetares tragedier. Vid stormöten med personalen roade han sig med att dela ut nedsättande omdömen och oförskämdheter om namngivna personer i auditoriet. Men applåderna uteblev och alla förstod att GD/VD Bankvall var en talanglös ståuppkomiker och olämplig som chef för hela SP. I dessa dagar 2017 kan vissa paralleller dras till Donald Trump.

Kommentar 2

Redan under 1980-talet började SP:s gloria som opartisk teknisk resurs att tappa substans – och det blev snabbt värre. Inkompetensen ledde till fler och fler klagomål och juridiska processer där SP tvingades att i domstol försvara delar av provningsverksamheten, skadeutredningar mm.

Kommentar 3

SP tappade myndighetsstämpel 1993 varvid den frimurar-liknande grupperingen Nomenklaturan bildades vars proselyter längtade tillbaka till gamla tider där godtycke, inkompetens, byråkratiska reflexer och täta kompisrelationer var tillräckliga meriter för att inte göra just någonting (se SP-LEAKS 1,2,3 och webben sagittarius006.n.nu).

Kommentar 4

Som marknadsdirektör fanns Jan-Olof Johansson (JOJ) som drivande spin-doktor, desinformatör, lakej mm under åren 1980-2009. Framförallt skyddade han SP:s dotterbolag SITAC Swedish Institute for Technical Approval med säte i Karlskrona, vars rykte var i dalande p.g.a besynnerliga typgodkännanden av vissa byggprodukter. Vid den här tiden var alla tekniska underlag för typgodkännande sekretessbelagda. År 2015 upphörde SITAC att existera – förmodligen för att kunna elda upp besvärande dokumentation, men en del borde finnas kvar i Riksarkivet. Vem som betalade Johanssons ekonomiska ersättningar är en intressant fråga – SP, SITAC eller svart? Eftersom jag i min uppdragsverksamhet till kunder upptäckte att SITAC:s underlag för typgodkännande av byggprodukter i vissa fall var rent nonsens blev Johansson hysterisk. Han skickade fax med hot och svordomar (se bilagor) och kom personligen till mitt lab ET och svammlade i falsett om att en av kunderna låg i juridisk konflikt med SP. För mig var detta ointressant. Uppdragsgivarnas ekonomiska och juridiska status skall utvärderas av SP:s ekonomiavdelning innan ett uppdrag kan påbörjas.

Främsta orsak till Johanssons hysteri var sannolikt att jag börjat med provningar av skorstenar enligt kommande EN-standarder och att jag varit aktiv i den svenska spegelkommittén BST TK68 ”Skorstenar” i flera år. I TK68 fanns dom större tillverkarna, Räddningsverket, Skorstensfejarmästarna, Boverket m.fl representerade. Men inte SITAC, och ändå var skorstensområdet föremål för deras lönsamma typgodkännanden – med mycket diskutabla metoder och uppenbar inkompetens.

Bekymret för JOJ var att SITAC:s verksamhet till stora delar var ett stort bedrägeri som var ekonomiskt lönsamt för många inblandade byråkrater, som t.ex JOJ och SITAC-medarbetarna Bengtsson, Holgersson, Sjökvist m.fl. P.g.a. att den kommande CE-märkningen av byggprodukter skulle medföra avveckling av det svenska typgodkännandesystemet inom några år och att jag hade insyn i kommande regler för skorstensområdet fanns reella och välgrundade risker för att jag skulle avslöja SITAC:s undermåliga och korrupta hantering. Jag hade dessutom en muntlig bekräftelse från STEM Energimyndigheten på att ett 4-miljoners-projekt om en metod för korrosionsprovning av rostfria skorstenar (the Finland Test, se SP-LEAK 3). Nu blev JO Johansson, VL, SITAC och Nomenklaturan smått galna. ”Detta måste stoppas”. Fortsättningen dokumenteras i sagittarius006.n.nu (kommer snart).

Ett komiskt och bisarrt inslag som SP:s byråkrater utövade i Borås sällskapsliv under åren 1990-2002, var deras desperata jakt efter en gnutta bekräftelse på deras manlighet från det motsatta könet. Då fanns inga spärrar för deras pittmätningar (JOJ) i offentliga sammanhang bland ”det vackra folket” i Borås. Som redan antytts – Borås är en liten stad även för ”storfräsare” från SP – ”världens främsta forskningsinstitut” enligt SP:s egna omfattande PR-kampanjer.

Kommentar 5

Den svenska typgodkännandeverksamheten av byggprodukter var nog en av statens främsta bidrag till att permanenta korruption och mutor inom byggbranschen. För beställaren/byggmaterialtillverkaren var ett typgodkännande nyckeln till hägrande beställningar på miljonbelopp – men för en tjänsteman vid SITAC handlade det om att glutta i SBN-80 plus några bilagor – gjort på en eftermiddag kan man tycka. Men varför jäkta när det är fredag och solen skiner. Att handlägga ett trivialt typgodkännande (Tg) kunde ta upp till ett år eller mer för SITAC. Byggmaterialtillverkarna var nog vana vid byggbranschens system med mutor och önskade bara några papper på att produkten hade SITAC:s ”välsignelse”. Att klaga gick ju inte, då skulle det gå ytterligare ett år och konkurs hotade. Underlaget för alla typgodkännanden var sekretessbelagda och sades vara arkiverade i Riksarkivet. Men med goda kontakter med näringslivet, Byggstandardiseringen (BST), Boverket m.fl. kunde jag konstatera att SITAC:s underlag för typgodkännanden (Tg) ibland var undermåliga eller direkt felaktiga. T.ex underlaget för ett Tg av en skorstensprodukt visade sig var en skiss av en betongbyggsten avsedd för gatuarbeten – kanske?. Efter min SP-anställning år 2000 blev jag fristående konsult och besökte SITAC några gånger som biträde till olika tillverkare. Den atmosfär vi mötte var präglad av uppblåst bullrande nonsens som ofta karaktäriserar beg.bil-handlare, hästskojare och flummiga helvetes-predikanter. Mötena avslutades vanligen med flott och påkostad middag på restaurang på SITACs bekostnad – men egentligen var den inbakad i kundens faktura och därmed var det SITAC-tjänstemännen som smorde kråset gratis.

Kommentar 6

SP upphörde alltså att vara myndighet 1993. Då började många byråkratveteraner att trampa vatten och tugga luft i en för dom obegriplig sörja av nya standardiserade regler och provningsmetoder (CEN, DIN, Nordtest, ISO, ASTM m.fl.) som inte fanns i deras lilla anteckningsbok om hur man kontrollerar och tvålar till företag och enskilda SP-handläggare som aldrig kunde fatta att en Nomenklatura-byråkrat var en myndighetsperson som alltid hade rätt. En statligt anställd myndighetsperson har egentligen ett antal regler att följa. Efter 1993 tycks inga regler ha funnits för SP-AB i Borås. Alla delar av verksamheten blev plötsligt godtyckliga, svajiga, ytliga och oärliga p.g.a massiv nonsens-PR som om SP-Borås var världsledande på det mesta här i världen. Detta avspeglades också i mellanchefernas (vanligen Nomenklatura) attityder som tydligen varit på kurser i härskartekniker på diverse herrgårdar. Helt plötsligt började dessa mediokra chefer uppträda fientligt mot personalen och lägga sig i verksamheter som dom inte hade en aning om. Dom började uppträda som amfetamin-dopade nazi-officerare som bara kunde ett kommando: ”Vorwärtst !!!”. Vid den här tiden vid SP-Energiteknik (1990-2000) hade jag vanligen 5-10 uppdrag samtidigt plus minst 300 timmar övertid per år plus hemarbete om FoU-ansökningar och rapporter till Byggstandardiseringen BST. Men jag tyckte att dessa chefer mest var komiska och sorgliga idioter präglade av funktionell dumhet. Men min tolerans tog slut en fredag år 2000 (se SP-LEAKS 3) då jag helt enkelt åkte hem för gott. Inte en dag för tidigt.

Kommentar 7

Enheten Materialteknik (MM) fungerade aldrig efter 1984 beroende på inkompetenta chefer, framförallt docenten Bo Carlsson (av mig kallad normal-Carlsson eftersom han var patologisk aspergare) och fil.dr Thomas Gevert.

Kommentar 8

Vid 1990-talets slut var det kris inom delar av SP, vilket skulle botas med en kosmetisk lavin av nytillsatta adjungerade professorer. Hux-flux piffades och polerades ca trettio doktorer upp med EPA-professorstitlar, alla utan stol och portfölj. Därmed försvann dessa ur aktiv tjänst eftersom alla somnade in eller drabbades av koma på sina tjänsterum, nöjda och belåtna i väntan på pensionering. Alla hade hamnat i den trygghetszon dom bara kunnat drömma om vid SP-anställningens start. Någon positiv eller negativ effekt på verksamheten hade det inte – förutom att deras löner och apanage måste betalas med mer slit för personalen. EPA-professorerna var från början tämligen betydelselösa statister vad gäller kreativitet och framåtanda. Förmodligen tillhörde dom universitetens och högskolornas överliggare, snyltare och bromsklossar som alla ville bli av med. Men till SP var dom välkomna eftersom verksledningen, med GD/VD Bankvall i spetsen, hade uppfattningen att alla utan doktorsgrad var imbecilla.

Kommentar 9

Vissa Nomenklatura-byråkrater tilläts trakassera och t.o.m. sabotera pågående och planerade uppdrags- och forskningsprojekt om verksamheten inte gynnade Nomenklatura-byråkratens upphöjda självbild, som var fokuserad på rampljuset, haloeffekten och glamour. Dom största sabotörerna var pseudocheferna normal-Carlsson och John-Rune Nielsen (se SP-LEAKS 1, 2, 3).

Kommentar 10

Bankvall gick i pension 2007 (alldeles för sent)

Kommentar 11

Ny VD (2007) efter Bankvall blev Maria Khorsand som rekryterats från näringslivet. Hon förstod att SP inte var ett isolerat reservat och vilohem för misslyckade akademiker – som själva tyckte att telefonsamtal från presumtiva kunder borde avgiftsbeläggas. Åren 2000-2007 drabbades SP av omfattande personalflykt som jag kan förstå men inte vill spekulera om. Efter Bankvall som VD försökte Maria Khorsand aktivt att öppna SP-Borås från dess jesuitiska navelskådande till ett institut som var av intresse för marknaden. Maria Khorsands arbete under åtta år kan jag inte bedöma (jag slutade 2000), men för en f.d SP-anställd var hon nog den revolutionär med verklighetskontakt och känsla för marknadsföring som behövdes inom en likstel och korrumperad organisation. Men för att vända SP-skutan på rätt köl var det för sent, trots att Maria Khorsand fick upp SP till en plats bland Sveriges tio främsta och mest lockande arbetsplatser för studenter och akademiker.

Kommentar 12

Hela SP:s styrelse byttes ut 2015.

Kommentar 13

SP:s dödsbo bör granskas (t.ex som doktorand- eler doktorsavhandling) beträffande etiska regler, FoU-rapporter, skadeutredningar, provningsrapporter, personalpolitik och byråkratiskt nonsens av officiell karaktär. SP hade ju förmånen att kunna sekretessbelägga/begrava kunders bakgrundsinfo och provningsresultat, vilket var ok innan SS-EN-provningarna och CE-märkningen slog ut den korrumperade verksamhet som i Sverige kallades ”typgodkännande”. I SP:s dödsbo finns många skadeutredningar och provningsrapporter som inte tål dagsljus. Inför domstol väger SP-insatser lätt. SP:s verklighetsfrämmande ”skrivbordsexperter” med smal teoretisk bakgrund brukade inte imponera på domstolar där motparterna hade verkliga experter med erfarenheter från golv, funktion, drift, produktion av byggprodukter mm.

SP:s historia och tillkortakommande är märklig under verksamhetsåren 1920-2017. Sveriges största utlokalisering (?) av en myndighet till trakter där prästen, farbror doktorn, skolläraren m.fl betraktas med blind auktoritetstro även om dessa var kriminella tjuvar, pedofiler eller nazister mm.

Men SP:s personal från Borås med omnejd var inte problemet, tvärtom var den en utomordentlig tillgång p.g.a pålitlighet, intresse, kompetens mm.

Problemet var snarare inflödet av universitetens/högskolornas överskott av examinerade akademiker som inte kunde konkurrera om mer attraktiva jobb inom storföretag, i storstäder mm.

Jag tror nämligen att SP inte lyckats attrahera akademikernas toppskikt och att styrningen från statens sida, styrelsen och verksledningen varit amatörmässig och inkompetent. Utlokaliseringen till Borås gjorde ingenting bättre.

……………………………………………………….

THE TRUMAN-SHOW-SYNDROM – NOMENKLATURAN OCH SP:s KOLLAPS

SP:s död och kollaps är självförvållad och initierades redan ca 1980 när Bankvall blev GD och han själv skapade den interna milisen ”Nomenklaturan”. Bankvalls akademiska högfärd och personliga fåfänga var en starkt bidragande orsak. På 80/90-talet skapades en atmosfär inom SP som saknade reell verklighetskontakt och marknadsföringen präglades av stöddiga proklamationer och skrytvalser om världsledande kompetens och resurser, ”namedropping” med hänvisning till reella forskningscentra i Europa och USA som om dessa var filialer till SP-Borås. Inom SP tycktes en stor del av personalen tro att var och en var huvudperson i en dokusåpa där SP-Borås var världens centrum under en skyddande kupol. Allt utanför kupolen med början redan i Bollebygd, Gånghester och Ulricehamn tillhörde underutvecklade ”outbacks”. Ni som sett filmen ”Truman Show” med Jim Carrey kanske förstår vad jag menar.

OM KONSTEN ATT IRRITERA IMAGINÄRA MAKTHAVARE

Att väcka förargelse är ingen konst. Det räcker att ha någon position i samhället, vissa kunskaper och insikter, färdigheter, erfarenheter, ett professionellt kontaktnät, ”driven stil”, självförtroende och mod att strunta i andras omdömen trots flådiga titlar mm.

Det behövs ingen särskild intellektuell nivå för att väcka förargelse. Med bara en gnutta moralisk övertygelse går det att irritera de flesta grupper av makthavare i vårt samhälle. Makthavare av typ byråkrater, chefer, politiker, religiösa predikanter, socialt hopplösa psykopater m.fl är alla medlemmar i Egoisternas Riksorganisation, där dom programmerats i konsten att rutinmässigt kamouflera den mest grovhuggna egennytta och girighet med honnörsord som ”i allmänhetens intresse”, ”skydd av utsatta grupper”, ”sekretesskydd” o.dyl. Den officiella humbugen är sig lik från antiken även om dess bärare fått mer och mer obegripliga titlar, visitkort präglade av anglicismer, konstruerade fikonspråk som skall ge sken av enastående expertkunskaper och avancerade byråkratiska reflexer. Men själva grundfenomenen består och lyser igenom: vårdslösheten, fusket, bedrägerierna, fantasilösheten, inkompetensen och trögheten. Makthavare med obrottsligt solidariska underhuggare som företräder företag, myndigheter och institutioner bygger myter om världsledande kompetens och berömmelse med skitsnack, lögner och plattityder. Man anar att affärsidéerna, styrdokument, kvalitetsdokument och eventuella Codes of Practice och Codes of Conduct är inhämtade från Livets Ord, Scientologi-kyrkans kursverksamhet, McDonalds charmkurser eller Skapelseberättelsen enligt första Mosebok.

ATT IRRITERA NÅGONTING SOM INTE FINNS

Småföretag och institut i småstäder som Borås i ett litet land som Sverige bryr sig mycket om vad andra tycker om dem. Men i verkligheten är t.ex SP-Borås för obetydligt för att omvärlden ska tänka någonting överhuvudtaget. Och att ändra på den bilden går inte med ett fett PR-konto, politiska proklamationer i lokalpressen (BT, GP mm) eller undermåliga prestationer vad gäller uppdragsverksamhet och forskning.

Generellt gäller att någon ”Sverigebild” eller ”SP-bild” inte existerar. Något ”världsledande forskningsinstitut” som SP har aldrig existerat. Utomlands finns en suddig bild av Sverige och Schweiz som likartade länder någonstans i Europa. SP eller Borås – vad är det? Ingen bryr sig.

SP:s HISTORIA I KORTHET

#1 År 1665: På SP:s hemsida finns en redovisning om födelsen av ett företag som huvudsakligen skall syssla med mått och vikt

#2 År 1896: Anstaltens officiella namn blir Kungliga Tekniska Högskolans Materialprofningsanstalt (sic), KTHM.

#3 År 1920: SP bildas med namnet Statens Provningsanstalt

#4 År 1972: Riksdagen beslutar att SP skall utlokaliseras till Borås

#5 År 1976-ca 1980: Utlokalisering och etablering i Borås

#6 År 1980: Claes Bankvall blir Generaldirektör (GD)

#7 År 1986 28 februari: Statsminister Olof Palme mördas. Efter något år startar bokförläggaren Ebbe Carlsson en privat landsomfattande jakt på en mördare. NFC anlitas och granskas. Och inom SP-Materialteknik i Borås väcks förhoppningar och löften om enastående och världsledande kompetens.

#8 År 1992-1994: Borås drabbas av en epidemi av kopparkorrosion i VVS-system. SP:s dåvarande ”korrosionsexperter” fattar ingenting (se SP-LEAKS 1 och 2). Här fanns egentligen ett enastående tillfälle för reella korrosionsexperter att i detalj analysera kopparkorrosion i VVS-system och orsakerna till gropfrätning typ 1, 2 eller 3 mm, vattenkemi, tillverkningsorsaker, legeringstillsatser, typgodkännandefusk, installationsfel mm mm. Men SP:s ”korrosionsexperter” fattade ingenting trots att dom satt mitt i det dukade bordet av korrosionsproblem som väntade på vetenskapliga förklaringar. I stället skrevs idiotiska SP-rapporter (91M51445, 94M50542) av några skrivbordskrigare som i förlängningen betydde att den svenska metoden för slutförvar av kärnkraftsavfall skulle haverera inom 100 år. Ingen, vare sig inom Miljöpartiet eller kärnkraftsindustrin har tagit notis om SP:s ”sensationella” undersökningsresultat – gudskelov.

#9 År 1993: SP upphör att vara myndighet, blir helstatligt bolag

#10 År 1993: SP byter namn igen, till Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut

#11 År 1993: SITAC ansluts till SP

#12 År 1994: SP-VL accepterar MM-rapporter (se SP-LEAKS 1 och 2). Därmed påstår SP att den svenska metoden för slutförvar av kärnkraftsavfall kommer att haverera inom 100 år.

#13 År 1996: SP/SITAC typgodkänner enstegstätade fasader

#14 År 2001: SP:s Verksledning ger order om projektstöld – the Finland Test (se SP-LEAK 3)

#15 År 2001: SP/SITAC förnyar typgodkännandet av enstegstätade fasader

#16 År 2005: SP:s avd. för Materialteknik (MM) avvecklas

#17 År 2004: SP släpper rapport 2004:09 om korrosionsprovning av rostfria skorstenar, ”Finland Test” (se SP-LEAK 3). Denna rapport är så usel att tom SP fattar att den är usel.

#18 År 2007: VD Claes Bankvall går i pension. Ny VD blir Maria Khorsand och hon räddar SP-Borås från navelskådande verklighetsflykt till ett institut med marknadskontakt

#19 År 2007: SP byter namn igen, till SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut

#20 År 2015: Hela SP:s styrelse byts ut

#21 År 2015: SITAC upphör att existera och därmed begravs eller eldas upp all korrupt dokumentation

#22 År 2015: VD Maria Khorsand slutar

#23 2016-04-01: SP absorberas av RISE

#24 2016-07-01: Till VD för hela RISE utses Pia Sandvik, med säte i Göteborg

#25 2017-01-01: Varumärket SP går i graven

Det gick alltså inte längre – SP upphör eftersom varumärket är skadat och degenererat. Det blir inget hundraårsjubileum år 2020. Efter alltför många bevis på SP:s tekniska inkompetens samt interna skandaler är myten om det ”världsledande forskningsinstitutet SP” slagen till spillror. Utlokaliseringen 1976-78 från Stockholm till Västergötlands armhåla Borås blev ingen succé. För att undvika nedläggning absorberas verksamheten av RISE som är ett nyfött och oskrivet blad bland statliga kohorter. Eftersom 2018 är ett valår hade det sett illa ut för sossarna om SP:s lokaler i Borås hade blivit fängelse, mentalsjukhus eller ålderdomshem.

FRÅN SKYDDAD VERKSTAD TILL SPELARE PÅ EN ÖPPEN MARKNAD

SP:s utlokalisering till Borås var egentligen ett stort AMS-projekt, konstruerat av den socialdemokratiska regeringen Palme 1969-1976. Den dåvarande teko-krisen drabbade Borås hårt – Algots m.fl gick i konkurs. Boråsaren Ingvar Carlsson var vid den här tiden konsultativt statsråd i Palme-regeringen.

SP vid Drottning Kristinas Väg i Stockholm började expandera sin verksamhet under 70-talet och behövde ytterligare lokaler. Att expandera inom Stockholm eller dess närområde stötte på patrull. Politikerna (s) såg här en möjlighet att uppfylla landsortens och s-väljarnas krav på decentralisering av myndigheter och andra statliga kohorter. 1976 tog Riksdagen beslutet om utlokalisering av SP till Borås.

Utlokaliseringen innebar att endast 5 av ca 400 anställda flyttade med, bl.a jag med familj. En av orsakerna till denna personalflykt var att nästan ingen hade varit i Borås, eller visste var det låg. Några hade varit där två gånger, första och sista gången. Ett antal självmord och andra tragedier orsakades också av utlokaliseringen.

SP:s ekonomi tiden 1920 – ca 1980 var stabil och utomordentligt god. Detta beroende på att statens bidrag var väl tilltaget och levererades punktligt oberoende av världskrig och konjunktursvängningar. Verksamheten var visserligen anonym för hela Sverige, men lugn och harmonisk. SP var dessutom myndighet vilket tvingade vissa företagsgrupper till ”tvingande provning”, ädelmetallkontroll mm. Som medborgare i ett litet och alliansfritt land gillade svenskarna tanken på gemensam säkerhet och en världsordning byggd på robusta moraliska principer samt ordning och reda bland konsumentprodukterna, produktkontroll och kontroll av kontrollen. Allt administrerat av en växande kader av vanligen politiskt tillsatta byråkrater utan tidigare erfarenhet av tillväxtfaktorer från näringsliv och industri.

Perioden från andra världskrigets slut i Europa (maj 1945) till slutet av 1980-talet är en väl avgränsad epok i Sveriges historia. Det svenska systemet tog form på allvar genom ökad ekonomisk jämlikhet och växande social trygghet. En illusion om det överlägset demokratiska, korruptionsfria och rena Sverige spreds över världen. Svenskarna med dess politiker i spetsen började med hög svansföring predika för den övriga världen hur framtidens samhällen skulle byggas.

Men tiderna skulle förändras – och det gick fort. Den ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen världen över lämnade Sverige i en skuggtillvaro bland övriga ekonomiskt växande nationer, efter andra världskrigets fasor. Vissa nationer som inte varit krigsskådeplatser (USA, Australien, Sverige, Spanien, Sydamerika m.fl.) kunde göra ekonomiska och politiska vinster i detta kaos av nya koalitioner och nya politiska strömningar.

SP:s VARUMÄRKE

SP har sedan starten 1920 verkat inom förtroendebranschen med resurser för provning, service och kunskaper. SP var statlig myndighet med ett oklanderligt rykte av kompetens och opartiskhet, dock på en lägre nivå än Boverket (tidigare Statens Planverk), Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, SKL – Statens Kriminaltekniska Laboratorium (dom har bytt namn numera till Nationellt Forensiskt Center (NFC)) m.fl. Dock har SP:s varumärke alltid varit svagt – bara max 10 % av den svenska befolkningen vet vad SP betyder (eller betydde) och vad SP sysslar med. Inte så konstigt med tanke på alla namnbyten, och en verksamhet som saknar egentlig profil, med säte någonstans i Småland – tror jag – eller?

Alla företag, statliga eller privata, jobbar idag mot en marknad som inte är ett dugg sentimental eller trogen mot gamla institutioner som börjar lukta mögel, mygel, snobberi, politisk styrning och obefintliga eller svajiga uppförandekoder (Code of Conduct). För alla som jobbar i och med företag eller organisationer inom ”förtroendebranschen” handlar det i grund och botten om kompetens och opartiskhet. När du och jag, dvs marknaden, tappar förtroendet för Riksrevisionen, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen eller andra varumärken så byter vi bank, misstror PostNord, tittar snett på VW, tar bilen istället för SJ, litar inte på köttfärsens innehållsdeklaration (åsnekött?), finns det arsenik i riset?, innehåller olivoljan motorolja? osv. Förtroende är något som förtjänas och kan inte köpas med ett fett reklamkonto.

SP som varumärke försvinner 2017-01-01 eftersom RISE tar över styrningen av SP-Borås. RISE har sitt huvudkontor i Göteborg under ledning av Pia Sandvik. Detta låter bra eftersom det behövs geografisk distans till SP-Borås för att rensa upp inom den dysfunktionella organisationen, som t.ex Nomenklaturan, professorslavinen, FoU-rapportering, uppdragsverksamhet som ibland var korrumperad, vilseledande marknadsföring och hycklande namedropping.

140428 HW-06

140428 HW-06

 

SP-LEAK 009: SP:s FORSKNINGSFUSK om ”THE FINLAND TEST”

måndag, november 25th, 2013

1 SP:s OCH SITAC:s INKOMPETENS PÅ SKORSTENSOMRÅDET

Under 1900-talet har SP respektive SITAC aldrig haft någon egentlig kompetens vad gäller provning och utvärdering av skorstenar. SITAC har visserligen typgodkänt skorstenar i ett antal år – men oklart varför eftersom eventuell dokumentation sekretessbelades omedelbart. SITAC var ett skrivbordsföretag bemannat av diverse byråkrater med oklar och förmodligen sekretessbelagd kompetens. Dock fanns en f.d sotarmästare (Holgersson) som handlade skorstensfrågor med stöd av PBL, Boverkets Byggregler mm.

2 BAKGRUND TILL ”THE FINLAND TEST”

I Skandinavien har det blivit vanligt att elda med omväxlande lättolja och vedbränslen vid t.ex. uppvärmning av småhus. Vanligen går rökgaserna ut via en och samma metallskorsten, typ modulskorsten av något rostfritt stål (kromhalt >13 %). EU:s standardisering av byggprodukter administreras sedan 1990-talets början av CEN (European Committee for Standardization) som är en sammanslutning av nationella standardiseringsorgan. Sveriges representant är BST (Svensk Byggstandardisering).

Skorstensmarknaden är mycket stor i Europa och resten av världen. Inom nuvarande EU (2016) finns mer än 300 tillverkare. Detta begrep inte SP:s verksledning med Nomenklaturan i spetsen. ”Men vaffán har dom inte fjärrvärme?” undrade någon SP-höjdare.

Skorstenar finns av alla storlekar, från små avsedda för kaminer till bjässar som industriskorstenar. Med hänsyn till bränsletyp (gas, lättolja, tjockolja, biobränslen, sopor mm) och temperaturnivåer förekommer olika material som tegel, aluminium, stål, låglegerade stål (t.ex. Cor-Ten), höglegerade stål, betong, mineraler, plaster m.m. Varje skorstenstyp plus användningsområde kräver sin egen klass av regler, provnings- och utvärderingsmetoder. Provningsmarknaden är enorm – men egentligen är Sverige för litet och SP för obetydligt vad gäller resurser och kompetens för att kunna bli annat än en marginell aktör.

Iallafall gick det att intressera Energimyndigheten STEM för ett projekt som avsåg en korrosionsprovningsmetod för rökkanaler av rostfria stål. Först efter flera konfrontationer med diverse chefer av Nomenklatura-typ insåg jag att SP var mer lämpat för provföremål av typen hushållsattiraljer, trävirke, hemslöjd o.dyl.

Den första projektansökan utarbetades och skrevs av mig i samarbete med de svenska skorstenstillverkarna REC Indovent AB, Näldens Värmeindustri AB, Svenska Westaflex AB och Nordiska Skorstensprodukter AB. Denna ansökan skickades till STEM. Projektnummer P11885-1. Tidplan för projektets genomförande: 990525-011231. Totalkostnad ca 4 miljoner SEK. (Bilagor).

P.g.a. ändrade förutsättningar enligt meddelande från CEN/TC166/SC2 (Metal Chimneys – Corrosion Tests) som skulle medföra vissa justeringar av projektets uppläggning begärde jag, i samförstånd med tillverkarna, att ansökan tills vidare skulle bordläggas av STEM. Dessutom blev det allt mer uppenbart att SP:s resurser vad gäller lokaler, kringutrustning, backup mm var alltför primitiv och otillräcklig samt att Nomenklaturans inkompetens och önskemål om gratisluncher, styrning och snyltande skulle skapa stora problem för projektets genomförande. Efter begäran om bordläggning till STEM åkte jag helt enkelt hem för att aldrig mer återvända till SP. Några dagar senare fick jag sparken. (Bilagor).

Som Gunnar Sträng sa: ”Jag vill skita min egen hög”. Bra sagt men det stämmer nog inte helt. Som finansminister och socialdemokrat är Gunnar Sträng en legend. Men han och S i övrigt samarbetade politiskt elegant med den svenska storfinansen, och facket naturligtvis.

En andra något modifierad projektansökan med mig som projektledare (då egen företagare) skickades till STEM, med samma skorstenstillverkare som projektdeltagare och referensgrupp. Provningarna skulle genomföras vid NSP AB i Vänersborg och metallografi-, mikroskopi-, korrosionsundersökningar mm vid Volvo Aero i Trollhättan. STEM mottog ansökan 010112, projektnummer P13309-1. Kostnad ca 4 miljoner varav STEM stod för hälften och skorstenstillverkarna för den andra hälften. Allt enligt STEMs regelverk. Något år senare avslogs denna ansökan. (Bilagor).

Nu vaknade SP:s verksledning till liv, liksom enheten för Materialteknik (MM). En hoper doktorer vid MM gick ju sysslolösa och diverse utrustning stod och dammade i vrårna. Här gavs tillfälle till reparation av en dålig ekonomi och en chans för epa-professorerna att glänsa på den europeiska byggmarknaden. Någon adekvat kompetens hade dom inte men dom var vana att köra någon camping-version, det må gälla VVS-korrosion eller slutförvar av kärnkraftsavfall. Det brukade fungera fint – tyckte dom själva.

En tredje ansökan skrevs ihop, kopierad från mina ansökningar, av epa-professor normal-Carlsson (Nomenklaturamedlem – med Asperger-diagnos) och med stöd av dr Lennart Gustavsson (konstigt nog, men han tycks ha övergett projektet). normal-Carlsson försökte trumma ihop en slagkraftig referensgrupp, med inbjudningar till 1) REC Indovent AB; 2) Näldens Värmeindustri AB; 3) Svenska Westaflex AB; 4) Nordiska Skorstensprodukter AB; 5) Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund; 6) STEM; 7) Boverket; 8) Avesta Polarit; 9) AB Sandvik Steel; 10) Korrosionsinstitutet (KIMAB). (Bilagor).

Ingen var intresserad av att delta i projektet eller i någon referensgrupp. (Bilagor). SP:s verksledning odlade sedan 1980-talet en myt om att SP var världsmästare på provning och forskning. Men det svenska näringslivet och övriga presumtiva kundgrupper betraktade SP som någonting med giftstämpel – i den mån man tyckte någonting över huvud taget.

Men STEM beviljade SP projektet som fick nr 11885-2, tidplan 2001-2003, finansiering: STEM 2,1 MKr, SP 2,1 MKr. Alltså ingen medfinansiering från svensk industri. Allt skulle betalas med skattepengar. Detta var inte enligt STEM:s regler. Man anar mygel och korruption på högsta statliga nivå. (Bilagor).

2 ALLMÄNT OM SKORSTENAR

Rökkanaler av metall har en historia i Sverige som omfattar mer än hundra år – från gjutjärn, kolstål, rost-tröga stål (typ Cor-Ten) och rosfria stål av många olika sammansättningar. Aluminium och härdiga plaster förekommer vid gaseldning.

Men vad CEN/TC166 ”Metal Chimneys” är intresserade av är en korrosionsprovningsmetod för rökkanaler av rostfria stål.

Redan nu finns två etablerade tyska metoder från TUV-Munchen (lättolja) och MPA NRW-Dortmund (kol+olja). Metoden från GASTEC-Apeldoorn gäller naturgas som bränsle.

CSTB-Paris/Nantes fantiserar om det mesta sedan 15-20 år och har aldrig gett ett trovärdigt intryck. Grundläggande kompetens lyser med sin frånvaro och CSTB:s idéer och förslag har alltid ignorerats av CEN/TC166 ”Chimneys” och SC2 ”Metal Chimneys”. CSTB presenterade vid ett möte i Madrid 1996 ”planer” på ett dataprogram som skulle kunna beräkna korrosionsresistensen för varje rostfritt stål för godtyckligt bränsle. Metoden skulle kunna användas som EN-metod. Dataprogrammet var hemligt. Presentationen var virrig, studentikos, elementär, pinsam mm.

3 SP:s KORROSIONSPROVNINGSPROJEKT – PLANER OCH LÖFTEN

3.1 Mål

3.2 Aktiviteter

1) Insamling av fälterfarenheter. Utvärdering av referensanläggningar.
2) Utvärdering av rökgasernas korrosivitet.
3) Europeisk samverkan med MPA NRW-Dortmund, VTT (Finland)
4) Framtagning av förslag till standardiserat provningsförfarande för verifiering av korrosionshärdighet hos metallskorstenar av rostfria stål vid växelvis eldning med ved och lättolja.

3.3 Arbetets uppläggning

a) Byggande av utrustning
b) Litteratursökning och insamlande av fälterfarenheter
c) Utvärdering av referensanläggningar
d) Kartläggande korrosionsprovningar
e) Europeisk samverkan
f) Framtagning av förslag

3.4 Budget

- Totalt 4.2 MKr:  SP hälften, STEM hälften. Skattepengar alltihop.

3.5 Tidplan

- 3 år: 2001-2003

3.6 Projektdeltagare enligt ansökan

- Bo Carlsson (normal-Carlsson), Adeline Velon (AV), Lennart Gustavsson (LG), Svein Ruud (SR), Leif Lundin (LL).

3.7 Referensgrupp

Någon referensgrupp lyckades inte SP att få ihop. Mycket märkligt med sådan massiv uppbackning av SP:s akademiska maffia av idel charmtroll. Trots att Nomenklaturan med Verksledningen i spetsen – säkert med hot och tvång – tvingade vissa i övrigt kompetenta personer att skylta med sina namn i ansökan. Alla seriösa intressenter blev tillfrågade (se ovan) men ingen var intresserad.

4 SP RAPPORT 2004:09

Ansvariga för rapporten är A.Velon-Flogård, B.Carlsson, S.Ruud, L.Lundin.

Först nu på gamla dar har jag lusläst rapporten. Den är välskriven rent stilistiskt med viss insikt om problemen och pedagogisk på ett begripligt sätt. Men den är pratig, ytlig och studentikos. Det måste vara Adeline som skrivit texten om ett projekt som blev ett slöseri med miljoner. normal-Carlsson (N) har inte en så elegant penna – om någon överhuvudtaget.

Men resultatet saknar intresse för någon inom branschen. Slutintrycket är att rapporten saknar substans med hänsyn till vad man lovar och planerar i ansökan (se moment 3 ovan). Utan allt prat om Cor-Ten återstår inte mycket. Man kunde lika väl ha pratat sida upp och sida ner om tegelskorstenar. Frågan är om man gjort någonting över huvud taget av vad projektansökan lovar. Att återupprepa projektet går inte eftersom experimentella detaljer och beskrivning av kringutrustning saknas. Rapporten kan mycket väl vara en skrivbordsprodukt.

Kökspersonalen vid personalmatsalen skulle säkert ha kunnat genomföra projektet på ett mycket mer kompetent sätt än EPA-professorn normal-Carlssons gäng.

Rapporten bör hamna i närmaste dårkista, för att sedan via papperskvarn gå till makulatur. Eventuellt har den ett kuriositetsvärde för samlare av överflödiga svenska ”forskarrapporter”.

Jag har en kopia på rapporten från STEM, men via hemsidorna för STEM eller SP går den inte att finna. SP-projektet är att betrakta som en gymnasial laboration om skorstenar generellt, från lera, tegel, gjutjärn, kolstål osv till pepparkakshus. Några synpunkter på uppläggning och genomförande:

Fältundersökningen

Av obegriplig anledning har SP valt att ”undersöka” Cor-Ten-skorstenar i gamla småhus? Efter viss eftertanke har jag insett att SP inte vet skillnaden mellan gjutjärn, Cor-Ten, diskbänkplåt, Inconel och andra handels- och trivialnamn. Avsikten med Cor-Ten-undersökningen var ett billigt sätt att fylla ut en mager rapport om ett misslyckat projekt.

Vem bryr sig om Cor-Ten? Fel stål (Cor-Ten-stålen tillhör gruppen låglegerade stål med viss kopparhalt), fel bränslen (vad är den kemiska sammansättningen för pellets?), fel temperaturområden, därmed fel korrosionsangrepp, därmed fel korrosionsprodukter, på vilka nivåer skedde ev. korrosion (i gasfas, i kondensationszoner, vid stillestånd osv). Ingen koll på någonting.

- Vem har tillverkat stålet och skorstenarna som användes vid provningarna? Var ligger svetsarna? Var skorstenarna anoljade, avfettade, betade eller i levererat tillstånd eller skedde provuttag på marknaden? Var provskorstenarna sotade någon gång, dvs bearbetade av sotningsverktyg (kan ge korrosions-anvisningar)? Vid standardiserad accelererad provning är detaljerna jätteviktiga. CEN/TC166/SC2 har diskuterat att prova i ”levererat tillstånd” vilket är mycket diskutabelt när det gäller t.ex CE-märkning. Är sådana provningar reproducerbara och därmed rättvisa ?
- Bilderna på rostiga 20-30 år gamla Cor-Ten-skorstenar är av noll intresse idag – sådana rapporter finns det många av och är helt ointressanta för detta projekt.
- Bränslehistorik, eldningssätt, temperaturnivåer är ytliga. Husägarna kan ha växlat mellan olika bränslen, sopor som plast mm kan ha förekommit (ger extra korrosiva rökgaser). Som erfarenhetsunderlag för korrosionsprovning av rostfria stålskorstenar är ”fältundersökningen” nonsens.
- Hur såg provningslokalen ut? Dimensioner, temperaturstabilitet, öppna/stängda portar mm. Enligt inside-information användes en provningshall där provning av ventilationsutrustningar pågick samtidigt – dvs luftomsättningarna och lufttemperaturerna var utom all kontroll.
- Vilka pannor har använts, vilka effekter, vilka flödeshastigheter? Enligt inside-information användes en panna på 150 kW ?? Lika smart som att använda en JAS Gripen-reamotor med efterbrännkammare. För att framkalla kondens i en rökkanal ansluten till en vedeldad kamin i en sommarstuga räcker det med en hårtork. För höga rökgastemperaturer ger ingen kondens i en metallskorsten
- Saknaden av en verklighetsförankrad referensgrupp är kompakt.
- Hela ”projektet” är bara en gymnasial förstudie för praktikanter som inte vet vad som är upp eller ner på en skorsten när den kommer som byggsats.
- Alla SP:s övningar är enfaldiga repetitioner av tidigare gjorda provningar vid MPA, TUV, GASTEC m.fl. utförda sedan mitten på 1900-talet. Men det är tveksamt om SP har utfört några försök till lab-provningar över huvud taget. Vad rapporten försöker beskriva kan vara ytliga plagiat av gamla experiment som går att finna på Internet.
- Var finns ev. nytänkande och kreativitet? Dum fråga eftersom grundläggande kunskaper saknas
- SP underlåter att redovisa att korrosionslabbet saknade ackreditering för sin verksamhet – men framförallt saknas vetenskaplig kompetens för korrosionsprovning över huvud taget
- Kökspersonalen vid SP:s personalrestaurang skulle ha kunnat genomföra hela projektet på ett mer förtroendegivande och  vetenskapligt sätt
- Vad jag förstått upphörde korrosionslabbet att existera efter avrapporteringen av detta projekt. Och docenten normal-Carlsson flydde till Kalmar där han startade ett enmansföretag (Livekodesign) som snabbt gick upp i rök. Med sin typiska, självcentrerade och anala noggrannhet redovisar han sina prestationer på Internet till allmänhetens hänförda beundran och tappade hakor: 1984-1996 SP Sektionschef  Ytskydd och Korrosion / 1997-2000 SP FoU-chef Materialteknik / 2000-2002 SP Professor, Vetenskaplig ledare / 2002-2005  Vetenskaplig konsult vid SP / 2007-  Högskolan Kalmar diverse.

5 KORROSIONSPROVNING AV METALLSKORSTENAR DÖDFÖRKLARAD INOM EU

Redan i början av 2000-talet insåg CEN/TC166/SC2 Metal Chimneys, efter tio års arbete, att det var omöjligt att komma överens om en gemensam provningsmetod avseende korrosion. Som svensk representant för BST/TK68 Skorstenar deltog jag i nästan samtliga möten. På den tiden var inga öststater medlemmar i EU eller CEN, men alla var rädda för deras kommande medlemskap. Därför forcerades arbetet med CEN-standarder för hela byggområdet.

Den mycket kompetente och uppskattade ordföranden för CEN/TC166/SC2 spanjoren Ron Gidron avgick i oktober 1999 vid ett möte i Madrid – till mer lockande och fruktsamma arbetsuppgifter. Beträffande korrosions-provningsmetoder för metallskorstenar sammanfattade han läget som ”complete messe – collective suicide”.

Idag finns inga CE-märkta skorstenar där korrosionsresistens deklareras enligt någon EN-standard. Eventuellt finns nationella krav eller så står det NPD (No Performance Declared).

SP-LEAK 002: Borås drabbat av epidemi av koppar-korrosion i VA-VVS-system

torsdag, oktober 31st, 2013

WORKING PAPER

0 INLEDNING

OBS: Detta inlägg är kopplat till SP-LEAK 001 ”Borås drabbat av läckage-epidemi i VA-VVS-system”

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 1)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 1)

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 2)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 2)

 

 

 

BT-artikel "Gatukontoret teg om vattenskadorna"

BT-artikel
”Gatukontoret teg om vattenskadorna”

 

BT-artikel "De tvingades byta alla rör i huset"

BT-artikel
”De tvingades byta alla rör i huset”

 

 

BT-artikel "Det kan stå Borås dyrt"

BT-artikel
”Det kan stå Borås dyrt”

 

BT-artiklar 1) "Experter synar vattenskadorna" 2) "Elektriska strömmar orsak till läckorna" 3) "Chalmers synar rören"

BT-artiklar
1) ”Experter synar vattenskadorna”
2) ”Elektriska strömmar orsak till läckorna”
3) ”Chalmers synar rören”

 

 

BT-artikel "El-ledningar orsak till vattenskadorna"

BT-artikel
”El-ledningar orsak till vattenskadorna”

 

BT-artikel 1) Kraftledning intill villa. 2) "Vattnet är aggressivt"

BT-artikel
1) Kraftledning intill villa.
2) ”Vattnet är aggressivt”

 

BT-artikel (del 1) "Läckorna kan knäcka villaägare"

BT-artikel (del 1)
”Läckorna kan knäcka villaägare”

 

 

 

SP-LEAK 001: Epidemi av VA-VVS-korrosion drabbar hela Borås

tisdag, oktober 29th, 2013

1      SP:s RAPPORTER SAKNAR SUBSTANS – RENA BEDRÄGERIER (91M51445, 94M50542)

1) Fastigheten i Gånghester besöktes aldrig av någon SP-tjänsteman, trots att den ligger bara några km från SP-Borås. En utflykt med tjänstemopeden hade varit enkel – med papper, penna, kamera, vettiga frågor till husägaren mm. Och med hänsyn till fastighetens storlek och vattenskadornas omfattning var det horribelt att inte undersöka och inspektera fastigheten och systemet. Men det förutsätter förståss att SP-tjänstemannens kompetens ang. korrosion överstiger den vanlige mopedistens, och den vanlige SP-chefen – typ normal-Carlsson. Men ingen av dessa ”korrosionsexperter” vet skillnaden mellan olika VVS-system (tappvatten, avlopp, skorstenar mm).
)
2) Läckagen inträffade inte i värmesystemets cirkulationsledning utan i tappvattensystemet. Ur korrosionssynpunkt är detta en enorm skillnad. Men som redan tidigare antytts är korrosion okänd materia för docenten och sektionschefen normal-Carlsson plus medarbetare.

3) En ynka liten rörbit inlämnades av uppdragsgivaren. Det verkar som om SP öppnat postorderverksamhet beträffande skade- och haveriutredningar. ”Skicka in erat skrot – våra experter löser alla problem och besvarar alla frågor. Gäller allt – från rostiga avloppsrör till havererade jumbojets. Rapport levereras mot postförskott inom två veckor”.

4) En perforering fanns på ovansidan. Hur visste man vad som var ovan- eller undersida? Det inlämnade röret kanske satt vertikalt. Rörets orientering och korrosionsskadans läge är en viktig upplysning.

5) Man påvisade järn i korrosionsprodukterna och säger omedelbart att det är järnoxider, t.o.m. att det är magnetit utan att tveka. I tappvatten- och värmesystem finns spår av järn överallt som hydratiserade järnkomplex, hydroxider (bl.a. rödrost), oxidhydroxider, olika oxider men sällan som magnetit (Fe(II,III)oxid, kan dock finnas i gamla värmesystem av gjutjärn och stål).

6) Sedan avslutas smörjan med rena hallucinationer om ”botten” (men perforeringen var ju tidigare på ovansidan), ”bakvatten” (vad fán är bakvatten – finns det framvatten?), ”installation” (vilken typ av installation?), ”kan ej bevisas, men kan heller inte uteslutas” (dvs utredarna var bara intresserade av att fakturera så fort som möjligt – ev. orsaker till korrosionen kunde avslöja att man stod med rumpan bar i brevlådan).

7) SP-fakturan hamnade visst på 14.000 kr. För en torftig rapport som är en skrivbordsprodukt, full av fel och brister och som slutar med hallucinationer, som kallas ”Slutsatser”.

 

??

Skadeutredning

 

 

 

??

Skadeutredning

 

 

 

 

 

SEM-EDX-analys

Skadeutredning

 

 

3 EN DYSFUNKTIONELL ARBETSPLATS

Under mina 24 år vid SP kunde jag märka att den akademiska maffian – Nomenklaturan ägnade ett växande och självpåtaget intresse för uppfostrar- och förmyndarskap, som en ”den moraliska elitens börda”. Dom ansåg att dom måste förutse och ordna allt, och ägna sig åt uppslitande andligt arbete, underkastade en tyngande och ansvarsfull uppgift. Däremot var övrig personal och alla uppdragsgivare fria från bekymmer i sin oreflekterade animaliska belåtenhet. All personal och alla uppdragsgivare behandlades som sinnesslöa plebejer, medan Nomenklaturan naturligtvis tillhörde SP:s aristokrati och societet. Dessa klent begåvade maktspelare som skyddar och bekräftar varandra, och som upphöjer sitt dagliga pyssel på arbetstid till höjden av expertkunskap och vetenskapliga stordåd. Vid mitten av 1980-talet började jag känna obehag av den yuppieanda och nonsenskultur som utvecklades av allsköns blåbär som trodde att Sverige och ”jag – just jag” skulle vara ett mönster för hela Borås, Sverige och världen.

Men sedan var det någon som sköt Palme.

Alla kan vi tilldelas provisoriska etiketter snarare än psykiska eller patologiska diagnoser. Träffar man mycket folk på jobbet eller fritiden är det ett praktiskt sätt att sortera folk i fack i minnets labyrinter, som t.ex idioter, pratmakare, opålitliga, tråkmånsar och diverse hederliga medborgare. Nomenklaturan och dess proselyter vid SP-Borås strävade alla efter borgerliga mål tillhörande 1800-talets kulturella rekvisita för att uppnå en social uppgradering. Därmed skulle dom komma att tillhöra Borås överklass – en revansch för mindre lyckade resultat vid tidigare universitet och högskolor. Patriarkala maktordningar och traditioner blev därmed av största betydelse för dessa psykets mannekänger. Vanligen presterade dessa snobbiga kvacksalvare huvudsakligen pekoral i form av rapporter och utredningar, vilket framgick av diskrepansen mellan den bombastiska förpackningen och det triviala innehållet. Mycket skit har SP-Borås presterat och publicerat.

4 MIN SKADEUTREDNING VID ET-VVS STOPPAS – MEN KOPIERAS TILL 95 %

Jag utförde alltså en ny skadeutredning åt Conny Persson: ”Föreskrifter och krav beträffande kopparrör installerade 1984″, SP-Rapport 93E2 0392, 1994-02-14. Den omfattade 10 (tio) sidor text plus fotografier (12) plus ytterligare bilagor. Jag hade naturligtvis besökt Conny Perssons fastighet för ingående besiktning. Volymen papper är dock inget mått på en skadeutrednings kvalitet. Men mina slutsatser kolliderade totalt med korrosionslabbets.

5 OPERATION RÄDDA normal-CARLSSON no 1

Och nu började en helt osannolik cirkus som har inslag av kreationismens grundpelare vad gäller den bibliska skapelsen (se Första Mosebok) och våra kusiner från främmande himlakroppar.

Det blev ett jävla liv inom Nomenklaturan. Otrevligt och obehagligt för mig – men inte utan komiska poänger. Alla högdjuren var inblandade med GD/VD Claes Bankvall och dennes ”repeater” (slavsändare) Jan-Olov Johansson i spetsen. En ”expertgrupp” tillsattes som skulle klargöra den vetenskapliga substansen i dom bägge rapporterna. Följande bokstavstrogna koketta gossar ingick i gruppen – ”Kalkonkvintetten”:

  • EPA-professor Bo Carlsson (normal-Carlsson)
  • EPA-professor Thomas Gevert
  • EPA-professor Per-Ingvar Sandberg
  • EPA-professor Peter Eriksson
  • civ.ing. Jan Fransson (min närmaste chef)

Denna brokiga samling av legitimerade jesuiter, certifierade och godkända av GD/VD Claes Bankvall och spindoktorn Jan-Olov Johansson skulle nu handlägga tvisten mellan mig och normal-Carlsson. Jag fick naturligtvis inte delta i gruppens arbete. Jag ansågs som ett orosmoment som saknade tillbörlig vördnad och respekt för SP:s ”grundmurade goda rykte som ”ett av världens främsta forskningsinstitut”. Ingen i kalkongruppen hade erfarenheter eller kompetens inom korrosionsområdet, men det viktigaste var att dom hade ”den rätta läran” dikterad av GD/VD Claes Bankvall.

Kalkongruppen sammanträdde tre gånger utan att protokoll fördes (sånt här folk älskar att sammanträda i anonymitet för att borsta varann på ryggen). Jag gissar att alla var iförda doktorshatt, utom Jan Fransson som bar tomteluva, badbrallor och sandaler.

Hur diskussionerna gick har jag ingen aning om, men om korrosion i VVS-system lär det inte ha handlat. Slutresultatet blev iallafall att dom stal min rapport och tillfogade dom vetenskapliga felaktigheter som redan fanns i korrosionslabbets första rapport 91M51445. Jag ville bara spy.

6  KALKONKVINTETTENS SLUTSATSER MEDFÖR EGENTLIGEN KATASTROF FÖR HELA VÄRLDEN IMORGON

Kalkonkvintetten levererade ingen officiell slutrapport naturligtvis, inte ens någonting inofficiellt. Orsaken var naturligtvis att smörja röven på normal-Carlsson m.fl. EPA-doktorer. Det heter ju att alla SP-rapporter är sekretessbelagda. Men dom accepterade normal-Carlssons galenskaper i den första rapporten. Och jag fick ett papper (bilaga) av enhetschefen PI Sandberg att i fortsättningen var det korrosionslabbet och normal-Carlsson som bestämde hur korrosionsvetenskapen ser ut här i världen. Förmodligen i scientologernas anda – och naturligtvis med GD/VD Bankvalls fromma välsignelser. Följande slutsatser kan dras av Kalkonkvintettens rapport:

  • Den svenska modellen för slutförvar av utbränt kärnbränsle i kopparkapslar med omgivande bentonitlera i bergrum är ren idioti – kopparkapslarna blir genomfrätta inom 10-100 år om inläckande grundvatten innehåller spår av järn
  • Ismannen Ötzi hittades med en yxa av koppar i skick som ny, och han dog för 5000 år sedan. Detta är omöjligt och en bluff enligt Kalkonkvintettens kunskapsnivå
  • Arkeologiska fynd av tusentals år gamla bronsföremål (kopparlegering) är bara bluff och bedrägeri – det är omöjligt enligt Kalkonkvintetten
  • mm mm

ETT INSTITUT UTAN SUBSTANS

Att skriva dessa rader är både tröttsamt och plågsamt. Hur kunde svenska staten med skattepengar, dina och mina, tillåta att miljarder kronor satsades på ett ”institut” som från början missköttes av narcissister och inkompetenta blåbär.

 

Efter Kalkonkvintettens hårda arbete blev jag ”persona non grata”. Jag hade ifrågasatt SP:s Potemkinkuliss av ”experter” dvs den akademiska maffian. Ett påbud utgick ifrån Lill-Klas (Jan-Olov Johansson) att jag nu var drabbad av ”lettre de cachet”  och att jag för allmän kännedom endast hade ”vargpass”. Till saken hörde också att SWEDAC-Borås (tillsynsmyndighet och gammal sängkamrat med SP) fått ett anonymt brev om SP:s tillkortakommanden ang. vattenskadorna i stora delar av Borås 1980-90 (se SP-LEAKS 002). Jag har en kopia på det brevet också (SWEDAC dnr 95-770-042, signatur EH som genast skickades till SP. EH är en gammal bekant från hennes anställning vid SP:s korrosionslabb

Så går det till inom svenska statens SP. Många inblandade är grannar, släkt, sängkamrater, korrumperade via tjänster och gentjänster osv. SP:s Code of Conduct där sekretessen betonas som ett konkurrensmedel saknar substans.

En nigeriansk politiker sade en gång: ”If you try to fight corruption it will fight you back”.

SP-Borås sysslar inte längre med korrosion, förutom enklare provningar i klimatskåp och saltdimm-skåp. Korrosionslabbet är avvecklat och ingår i enheten Kemi och Material. normal-Carlsson och övriga i Kalkonkvintetten är skingrade, pensionerade, någon död – alla förmodligen med medaljer och diplom. På SP:s hemsida lyser ordet korrosion med sin frånvaro. Efter ytterligare en skandal om ett projekt avseende korrosionsprovning av rostfria rökkanaler (se SP-leak 3, Finland Test) försvann normal-Carlsson från SP till Kalmar år 2005.

- 1984-1996. Sektionschef Ytskydd och korrosion
- 1997-2000. FoU-chef Materialteknik
- 2000-2002. Professor / Vetenskaplig ledare
- 2002-2005. Konsult för SP
- 2002. Startar konsultfirma ”Livekodesign” med säte i Kalmar
- 2004-2005. Gästprofessor vid Högskolan i Kalmar
- 2005-2006. Prefekt vid Teknikinstitutionen Högskolan i Kalmar
- 2007-. Professor Materialteknologi vid Högskolan i Kalmar

Ovanstående är hämtat från hans hemsida för ”Livekodesign”. Med kännedom om normal-Carlssons psykiska handikapp E(asperger, narcissism mm) kan sanningshalten betvivlas.

 

Fax Conny P 931110

 

 

SP-BORÅS 1980-2007: ÄNNU EN SAGA OM HERRSKAP OCH TJÄNSTEFOLK

torsdag, oktober 17th, 2013

XX1 –  INLEDNING

Borås grundades av kung Gustav II Adolf år 1621. Geografiskt ligger Borås något isolerat, mitt i Västergötlands storskog utefter vattendraget Viskan. Här fanns bönder, hantverkare för smide och träslöjd mm. Dom vandrade över hela Sverige och sålde sina varor (”knallar”). Knallen var slängd i käften och vanligen välkommen med diverse skvaller och varor av olika kvalitet. Men denna försäljning var egentligen förbjuden. Enligt tidens lag skulle all handel ske inom en stads gränser, men efter diverse bråk, slagsmål o.dyl. grundades senare staden Borås.

Befolkningen i Borås tycks ha en harmonisk struktur med inslag av finska invandrare från mitten av 1900-talet när textilindustrin blomstrade. Dom infödda boråsarna är vanligen kortvuxna, knotiga, kraftiga med tecken på inavel. Vanliga efternamn är Johansson, Karlsson, Andersson, Persson, Pettersson, Olsson, Nilsson o.dyl. Dom flesta boråsare är släkt med varandra som föräldrar, bröder, systrar, kusiner, sysslingar mm. Detta har skapat övergripande konstellationer och dolda sammansvärjningar som en nyinflyttad person inte kan genomskåda.

Nytt blod invaderade Borås när textilindustrin  på 1950-talet behövde ny arbetskraft. Hundratals vackra finska flickor och damer invaderade Borås vilket gav eko bland hela Sveriges manliga befolkning. Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten på 1900-talet. Alla svenska ungkarlar kunde betrakta dessa vackra och vanligen blonda nordiska skönheter i glansiga underkläder och andra kreationer i kataloger från Algots (konkurs 1977), Ellos, Haléns, Josefssons m.fl. postorderfirmor.

Sedan kom teko-krisen. Och sedan kom Statens Provningsanstalt (SP) 1976-78 som något slags plåster till en bygd utan diversifierat näringsliv. SP:s utlokalisering från Stockholm till Borås fattades av Riksdagen där sossarna bestämde allt med Palme som statsminister och boråsaren Ingvar Carlsson som konsultativt statsråd. På den tiden var SP en myndighet med statliga subventioner och stabila inkomster från tvingande provning av byggprodukter, ädelmetallkontroll mm. Alla med socialistiska värderingar jublade, allra mest lokala politiker i Västra Götaland. Miljarder satsades på SP:s lokaler, ny personal, backup i form av villor och tillhörande infrastruktur. Och SP:s PR-maskineri lanserade staden som ett nytt vetenskapligt och världsledande centrum av typ Silicon Valley.

 

XX2 SP 1976-2007: ETT STATLIGT INSTITUT UTAN PROFIL MED SUBVENTIONERAD EKONOMI

 

SP har sedan starten i Stockholm 1920 haft en god ekonomi p.g.a. bidrag från staten (t.ex 46 Mkr 1990/91) oberoende av världskrig och konjunktursvängningar mm. SP har aldrig gått med vinst, långt därifrån. Varför den svenska staten hela tiden pumpar in pengar i SP är en politisk fråga med socialdemokratiskt kännemärke. Utan statliga subventioner har inte SP kunnat existera. Tiden 1920-1993 var SP myndighet vilket delvis kan förklara det statliga stödet men därefter har stödet minskat officiellt men inte reellt, utan kamouflerats som bidrag till ”interna forskningsprojekt” för att upprätthålla svenska nationella intressen. Dessa interna projekt kunde vart och ett pågå i tiotals år utan någon resultatredovisning vilket innebar att priserna för den ordinarie uppdragsverksamheten kunde dumpas. Därmed kunde staten och SP systematiskt utkonkurrera privata och utländska företag på den svenska provningsmarknaden. Dock har aldrig dom nordiska och europeiska konkurrenterna (DANTEST, SINTEF, VTT, TUV, MPA, GASTEC, CSTB m.fl) varit särskilt intresserade av den svenska marknaden. Idag är situationen en annan för SP när nationsgränserna för teknisk provning inom EU suddas ut, produkternas komplexitet ökar och den svenska marknaden marginaliseras – liksom SP:s vetenskapliga kompetens och resurser. Det svenska ”typgodkännandet” för byggprodukter är avvecklat (guskelov säger många tillverkare) och numera kan tillverkare CE-märka sina produkter utomlands efter provning och utvärdering vid certifierade laboratorier varsomhelst inom EU.

Tiden 1970-2000 var SP:s årliga verksamhetsplaner ideliga upprepningar av gamla prognoser för rådgivning, teknisk utvärdering och s.k. forskning. Dessutom redovisades offentligt allmänna utvecklingstendenser, framtida inriktning, tillämpningsområden, marknadsföringsinsatser, forskningsplaner, kommittéarbete, personalbehov, investeringar, lokalbehov mm mm. Det mesta var årligen återkommande planer som sällan realiserades. Andelen externfinansierad forskning låg stabilt på en låg nivå – kring 10 %. Eftersom få externa finansiärer (STU, NUTEK, STEM, BFR m.fl) var att finna började SP:s självutnämnda experter att söka orsakerna bland personalen till alla refuserade FoU- och projektansökningar. Och nu började en jakt på enskilda tekniska handläggare och tekniker som om dessa var orsak till Verksledningens och ”experternas” sällan infriade storhetsvansinne. Till exempel blev SP-Materialteknik mer och mer lik en folkhögskola och uppfostringsanstalt där skapelseberättelsen enligt första Mosebok blev grundpelaren för många FoU-ansökningar och redovisade magra FoU-rapporter. Varje beviljat externt FoU-anslag på några futtiga 100 kkr fick storartade rubriker och spaltutrymme i SPs reklampublikationer, typ ”Provning och Forskning”. Omedelbart började Verksledningen och diverse enhetschefer att trumpeta ut att SP-Borås var ett världsledande forskningsinstitut inom alla former av forskning, med aktiva kopplingar till rymd- och flygindustrin (NASA), kärnfysik (CERN) och andra forskningscentra med budgetar på miljarder/dollar/euro/pund/mark/yuan/rubel mm mm årligen.

 

XX  NAMEDROPPING SOM AFFÄRSIDÉ

Vid mitten av 1990-talet började SP:s verksamhet och därmed affärsidé att bli alltmer ihålig. Verksledningen pressade på mellancheferna att det viktigaste var nästa ekonomiska kvartalsrapport. Dessa chefer var vanligen mediokra byråkrater som saknade kunskap om teknisk forskning, provning, kontroll mm. Deras ”kompetensbas” var att de tillhörde den lismande Nomenklaturan, dvs den av Verksledningen sanktionerade interna milisen. Men SP fick stora problem när diskrepansen mellan självskrytet och verkligheten blev för stor.

Men SP:s verksledning med dess styrelse i ryggen framhärdade i sin reklam att SP var världsledande. Men ingen på den europeiska eller den internationella marknaden brydde sig eller tog notis. På 90-talet började SP:s verksledning och styrelse befara att SP:s marknadsmässiga glamour, med tveksam akademisk substans, inte var tillräckligt PR-mässig. Och då tog man det pompösa beslutet att göra trettio stycken disputerade doktorer till ”professorer”, alla utan stol och portfölj (”EPA-professorer”, om någon minns vad EPA var, senare Tempo, numera Åhléns). Nu stundade gyllene tider för SP:s doktorer med smal och marginell substans. EPA-professorerna fick bra löner och frikostiga apanage till resor, konferensdeltagande och snofsig ekipering. Baktanken var att dessa EPA-professorer skulle ge nimbus, akademisk fernissa och ett skimmer av bländande kompetens åt hela SP. Genom att skicka dessa EPA-professorer till konferenser av europeisk eller internationell klass kanske SP-Borås kunde bli omnämnt i något uppseendeväckande vetenskapligt sammanhang. Och framförallt gick det att hävda att SP befann sig i forskningens framkant.

Därefter gick det att i SP-publikationer referera till att SP minsann deltagit aktivt tillsammans med prominenta forskare från världens främsta universitet och forskningsinstitut. Väl hemma i Borås kunde EPA-professorn omständligt berätta att han haft ett långt vetenskapligt samtal med någon verklig expert XYZ i en timme – när dom på sin höjd skakat hand. Denna typ av ”namedropping” är ganska vanlig bland småfolk.

 

XX SP:s NOMENKLATURA – EN AV LEDNINGEN SANKTIONERAD MILIS

Redan på 1980-talet när Claes Bankvall blev Generaldirektör (inte utan protester) blev det uppenbart för SP:s personal att någonting var galet med SP:s verksamhet, ekonomi, forskning, aktuell planering och framtidsplaner. Det blev också uppenbart att en intern milis höll på att skapas där missförhållanden i verksamheten samt fusk och bedrägerier skulle tystas ner och mörkläggas för att inte nå offentlighetens ljus. Som vanligt gäller att ”där ingen rättvisa finns är det farligt att ha rätt” och som vanligt i en dysfunktionell organisation blev vissa former av mobbning sanktionerade av verksledningen (C Bankvall, J-O Johansson) om någon form av gnissel påpekades om verksamheten. Att påtala fusk och felaktigheter inom provning, kontroll och utredningar var en dödssynd – speciellt om någon Nomenklatura-höjdare var inblandad. Detta bestraffades med förtal, lönedumpning och mobbning enligt välkända principer. Eftersom Nomenklaturans högadel generellt var tämligen enfaldig och inkompetent producerades en massa rapporter som vanligen gick direkt till närmaste papperskvarn. På 1990-talet fick SP välförtjänt dåligt rykte bland uppdragsgivare från näringslivet, försäkringsbolag, SKL-medlemmar m.fl. och diverse FoU-finansiärer. Den rena idiotin finns beskriven i SP-Leaks 1, 2, 3 och mera kommer att avrapporteras i www.sagittarius.n.nu).

Nomenklaturan dirigerades av GD/VD Claes Bankvall och marknadsdirektören, civ.ingenjören (VoV tror jag), lakejen och spindoktorn Jan-Olof Johansson (VL) med hjälp av ett gäng underhuggare som Per-Ingvar Sandberg (ET), Tomas Gevert (MT), Bo Carlsson (MMy), Tomas Nilsson (ET), Björn Andersson (ET), Geron Johansson (ET), John-Rune Nielsen (ET), Lennart Carlsson (MMy), Jan Fransson (ET), Åke Blomsterberg (ET), Lars Tobin (ByFy), Anita Olsson (ATp) m.fl. Dessa personer tillhörde gruppen högstatusmänniskor medan övriga utanför gruppen ansågs ha låg eller obefintlig status. Dessa högstatuspersoner var mer eller mindre drabbade av Dunning-Kruger-effekten som är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens. Eller kortare sagt: Dom som är korkade kan aldrig för sitt liv förstå att dom är korkade.

Människor vill vanligen tillhöra grupper med hög status för att känna sig trygga och säkra, för att uppnå t.ex. självförverkligande, av sociala skäl, för att erhålla makt, förmåner och andra typer av mål. Grupptyper finns av olika slag som expertgrupp (tjusigast trots överrepresentation av byråkrater), formell grupp, informell, besluts-, mål-, intresse- eller kamratgrupp. SP:s Nomenklatura var en i högsta grad informell grupp med inslag av hemlighetsmakeri. I detta avseende liknade Nomenklaturan frimurarna, scientologikyrkan eller andra religiösa sekter (IS kanske). I varje grupp finns ett formellt eller informellt regelsystem, metoder för utvärdering av uppnådda resultat och därtill hörande belönings- och straffsystem. Grupper har dessutom normer och strukturer för medlemmarnas auktoritet och tilldelade roller. Angående gruppers ledarskap finns olika ideologier. Ledarskap bygger på gruppens tillit och de enskilda medlemmarnas maktpositioner utanför gruppen. Till ledarens uppgifter hör konfliktlösning, förhandlingar, formulering av problem och legitimitet att tilldela makt i gruppen. För att grupper skall fungera är effektiv kommunikation nödvändig. På en basal nivå måste gruppmedlemmarna förstå varandra verbalt, socialt och beträffande målformuleringen. Här drabbades SP:s Nomenklatura av problem eftersom den informella strukturen och hemlighetsmakeriet snabbt genomskådades av personalen. Nomenklaturan kallades av personalen för ”dom” och då visste vi alla på golvet att därmed avsågs ”det mer eller mindre lojala brödraskapet” som styrde och ställde efter behag. Eftersom Nomenklaturan var sanktionerad och styrd av Verksledningen kunde dessa Nomenklatura-funktionärer tilldela sina sympatisörer roller som projektledare och sätta prislappar på vissa projekt finansierade av Konsumentverket, FoU-finansiärer, större beställningar från staten, näringslivet, försäkringsbolag, SKL mm. Den här tågordningen avskydde jag – jag ville själv bestämma både pris, utförande och slutrapportering. Jag ville absolut inte gå med på att Nomenklatura-byråkrater av maffia-karaktär skulle belasta uppdragskontot. Tyvärr var jag dum nog på 1990-talet att göra materialutvärderingar åt Konsumentverket av marknadens värmepumpar, varmvattenberedare, pannor mm. Pris 20.000 kr styck – nästan gratis. Priset var offererat av nollan Geron Johansson utan att fråga mig. Hans kompisar på hans egen sektion fick naturligtvis mycket bättre betalt per uppdrag. Detta är ett exempel på hur det kan gå till vid ”världens bästa provningsanstalt”. Efter ovanstående idiotiska uppdragshanteringar nekade jag att utföra materialutvärderingar fortsättningsvis.

Jag minns en komisk situation när småcheferna Åke Blomsterberg och Jan Fransson samt enhetschefen Per-Ingvar Sandberg ville att jag skulle skriva en rapport om varmvattenberedare kopplade till termiska solfångare som bilaga till en ganska usel SP-Rapport. En vecka före julafton kom doktor Åke Blomsterberg till min dörröppning och proklamerade att jag skulle skriva ett utlåtande om materialbeständighet hos varmvattenberedare kopplade till termiska solfångare. Per Bergkvist var projektledare och Åke någon form av sakkunnig. Jag hade inte tid (en vecka före julafton) p.g.a. egna ännu oavslutade uppdrag och dessutom ingen lust. Åkes fråga från min dörröppning var klumpigt formulerad och liknade en militant order. Han specificerade också hur många timmar jag fick på mig och hur många sidor bilagan skulle omfatta (nonsenskrav). Åke var nog lite rädd för mig. Han var visst förlovad med en tjej i Amsterdam. Bara en sån sak. I alla fall kunde jag inte skriva en vettig rapport på en eftermiddag (sa Åke utan att ens ge mig ett kontonummer). Då sammankallade Nomenklaturan till ett möte med mig inför PI Sandberg, Åke Blomsterberg, Jan Fransson. Dom tyckte själva att dom var skräckinjagande viktiga personer och otroligt kompetenta. Men min bild av dessa herrar var den rakt motsatta. Jag sa att dom skulle vända sig till mitt gamla labb MMy-Materialteknik där normal-Carlsson var labb-chef. ”Låt dom skriva ett utlåtande. Dom har betalt för det och det har inte jag”. Det blev naturligtvis ingen bilaga om materialutvärdering. Och deras färdiga SP-Rapport var både naiv och inkompetent. Att hamna i så dåligt sällskap bör man ju undvika.

Inom SP började jag uppmärksamma tendenser till den växande korruptionen ca 1985 när Nomenklaturans proselyter började smyga i korridorerna som ficktjuvar och stövare på jakt. Ett kanske oskyldigt tecken var att den näbbiga lab-assen Lena på korrosionslabbet satte upp en lista i fikarummet – ”Svarta Listan”. Egentligen är det så fascism och nazism börjar. Lab-chefen normal-Carlsson med patologiska symtom på asperger var nog bara tacksam för att viss uppmärksamhet kunde riktas åt andra håll bort från hans sociala inkompetens. Men på sikt skulle dessa avarter resultera i kommande SP-fiaskon under kommande år tills SP gick i graven 2017-01-01.

Idag är korruptionen inom och mellan företag inklusive statsbildningar ett ständigt återkommande förstasides-stoff i nyhetsmedia. Det tycks inte finnas några gränser för människosläktets hunger efter makt, pengar och inflytande i stort som smått. Om korruptionen vore en industri skulle den vara världens tredje största beträffande ekonomisk storlek. Kostnaderna för korruptionen uppskattas till 10 % av det totala flödet av utländska direktinvesteringar världen över.

Internationellt görs ansträngningar för att förebygga mutor och korruption, t.ex via ISO 37001 Antikorruption.

XX3 VERKSLEDNINGEN VL

Efter den logistiska och praktiska utlokaliseringen från Stockholm till Borås 1976-78 började SP-Borås att stabilisera sina funktioner efter 1980, med Claes Bankvall som GD, Jan-Olof Johansson som spindoktor, desinformatör, lösmynt och osammanhängande lantisbuse av standardmodell – och Hans Andersson som teknisk chef (ganska osynlig). Vid den här tiden började EU och dess nya regler att överstiga SP:s kompetens och resurser. Framförallt fanns en akademisk högfärd som trumpetade att SP var världsledande på allting. Men redan på 80-talet började verksledningen gynna uppkomsten av vetenskaplig och intellektuell röta inom hela SP som egentligen kulminerade vid sekelskiftet. Därefter var SP i praktiken bankrutt – tekniskt, moraliskt, etiskt och ekonomiskt. Och i början på sekelskiftet lämnade ett stort antal kompetenta anställda sina funktioner vilket skapade ytterligare interna problem. Detta nämndes inte av VD Bankvall vid sin pensionering 2007 men blev tillträdande VD Maria Khorsands akuta uppgift att ta itu med.

XX4  PERSONALAVDELNINGEN ATp

Personalavdelningen hade säkert en mycket arbetsintensiv tid i samband med utlokaliseringen. Personalchef var då en fyrkantig och impopulär byråkrat som försvann efter några år. Efterträdare blev Anita Olsson (Nomenklatura-medlem). I dysfunktionella företag är personalavdelningen en mycket värdefull och nödvändig resurs. Här samlas information om personalens sjukfrånvaro, läkarbesök, läkemedel, semestrar, reseräkningar, löner, kurser, övertid, allsköns skvaller mm mm. Allt samlades i svällande pärmar och på hårddiskar. Dessutom har jag starka indikationer på att personalavdelningen ägnade sig åt illegal avlyssning. Har du hört talas om STASI?

Anita Olsson (N) var från början en ganska oförarglig liten tjej utan akademisk utbildning vad jag kunde förstå. Men fru Olsson (N) blev med åren en ganska bufflig kärring som betraktade SP som sin folkhögskola för vilken hon var rektor. Hon kunde t.ex. anmärka på att den genomsnälla sekreteraren Karin K log för mycket. Detta var en tid då feminismen var som mest aggressiv. Därmed inte sagt att Anita Olsson (N) var feminist (har jag ingen aning om), men det var populärt med kvinnliga chefer på icke-strategiska poster. Men den bistra verkligheten bryter ned moralen även bland dom mest fanatiska jesuiterna. Fru Olsson (N) blev snabbt en nyttig idiot och ett ledande verktyg för Nomenklaturans (N) intriger. När hon muntert i sällskap med någon EPA-professor tågade fram i lab-korridorerna var det bara att slänga sig i väggen för att inte bli nedtrampad och överkörd av dessa mediokra och ganska komiska Nomenklatura-funktionärer. (bilagor sagittarius006.n.nu).

Fru Olsson (N) blev snabbt ”ein Mädchen fur Alles” om den skvallrande rapportörens tjänstetitel var tillräckligt imponerande Enkelt folk utan akademiska pappersmeriter har tyvärr en förmåga att idiotförklara sig själva.  Men många 40-50-60-talister blev uppfostrade till att beundra auktoriteter som farbror polisen, prästen, läkaren, skolfuxen, kommunstyrelsens ordförande m.fl. även om dessa var hustru- och barnmisshandlare, pedofiler, rena tjyvar mm. Auktoritetstro bottnar i ren fascism. Så här på en pensionärs avstånd är mitt budskap: Personalavdelningen är din fiende och facket är inte din kompis. Så illa är det. Bilagor.

Som vanligt när det gäller offentlig verksamhet var det personalavdelningen (ATp) som hade dom största interna personalproblemen, allt ifrån kärleksbestyr till slagsmål om man skall lägga tillit till skvaller.

 

XX4 LABORATORIET  FÖR  YTSKYDD  OCH KORROSION

På detta labb började mina stapplande steg i statlig tjänst – bortsett från undervisning vid universitetet i Umeå. Labbet hade en hedervärd historia från tiden i Stockholm, årtionden före att plast och gummi fick ett eget labb. Utrustningen var konventionell för tiden: saltdimskåp, weatherometrar, utrustning för bestämning av skikttjocklek, vidhäftning, hårdhet, nötning, porositet mm. Ingenting glamoröst. Viss elektrokemisk utrustning inköptes när jag installerat mig vid SP-Stockholm. Ekonomin var god tack vare statliga blodtransfusioner. Det skulle bli sämre och sämre i Borås. All ny utrustning som anskaffats i samband med utlokaliseringen hamnade i korridorerna för senare transport till skroten. Korrosionslabbet infogades i enheten för Materialteknik MT som snabbt utvecklades till SPs mest pinsamma hemorrojd med ett rykte om inkompetens, SP-intern ryktesspridning och usel arbetsmiljö.

 

4.1 SEKTIONSCHEF BO CARLSSON – normal-CARLSSON

1984 anställdes docent Bo Carlsson som sektionschef vid Korrosionslabbet MMy, utexaminerad från Kungliga Tekniska Högskolan KTH i Stockholm i fysikalisk kemi. Jobbet vid SP var hans första efter studieåren vid KTH. normal-Carlsson var en flatliner som förmodligen var både ordningsman och skolpolis i grundskolan. Han hade nog en patologisk och psykiatrisk diagnos (autism, förmodligen Asperger plus narcissism) och var den typ av chef som väckte olust och dödade engagemang (jag kallade honom normal-Carlsson eftersom han försökte uppträda normalt utan att lyckas). Men i det intellektuella vakuum som präglade SP under hela Borås-tiden var han en person som många andra chefer och handläggare trodde var ett nutida svar på Jesus eller Messias. Många ville sitta vid hans fötter och sörpla visdom. För mig helt obegripligt från första början. Men med facit i hand är det inte så konstigt eftersom SP:s personal rekryterades från akademikernas B-lag och vad AMS hade att erbjuda efter teko-krisen i Borås. Dessa i grunden osäkra personer längtade efter en stjärna av något slag och en docent-titel smäller högt i Borås. I en relativt liten stad som Borås kan riktad ryktesspridning bli en maktfaktor. Är det någon som minns Macchiarini som duperade Karolinska Institutet plus andra medicinska experter och tidskrifter? Till och med påven fick vara med på ett hörn i hans vittnesmål. Och så finns ju Donald Trump som passar in bland alla former av skumraskaffärer.

normal-Carlsson skulle kunna diagnosticeras som en patient med psykiska störningar, och hans prestationer vid SP var mediokra och utan större substans. Det visade sig snabbt att normal-Carlsson var en utpräglad gratisåkare som bara kunde få sitt namn på rapporter som utarbetats av andra SP-medarbetare. Hans handikapp som aspergare medförde att han saknade förmåga att mentalisera vilket innebär att serier av händelser och skadefaktorer är omöjliga att sammanfoga till en vettig skadeutredning eller provningsmetod. Som chef vid labbet för Ytskydd och Korrosion fick han ”formell makt” och därmed tillgång till alla rapporter för korrektur-läsning vilket han tog som kvitto på att han skulle stå som medförfattare. Denna taktik är vanlig bland fakultets-professorer men mig irriterade det eftersom han gjorde detta i smyg och bakom ryggen på mig. Exempel:

4.1.1 SP-rapport om provningsmetoder för termiska solfångare

Jag reviderade en rapport om provningsmetoder för termiska solfångare – ursprungligen skriven av Hans EB Andersson och Knut-Olof Lagerqvist, vilket jag redovisade i rapporten. Jag lämnade rapporten till biblioteket för tryckning. Efter någon vecka ringde bibliotekarien och frågade om normal-Carlsson skulle stå som medförfattare. Nej svarade jag. Rent taktiskt insåg normal-Carlsson att rapporten skulle bli ett tekniskt underlag för kommande certifieringar (P-märkning) av termiska solfångare, som senare skulle bli en viktig inkomstkälla för SP Energiteknik. Men i fortsättningen blev normal-Carlsson vid labbet för Ytskydd och Korrosion sidsteppad. Korrosionslabbet MTy fick utföra vissa materialprovningar som sidouppdrag på beställning av Energiteknik. Detta irriterade den narcissistiske normal-Carlsson i många år framöver. Han ville stoltsera med sin namnteckning på alla P-märknings-dokument. Många år senare noterade jag via Internet där han med anal noggrannhet publicerat sitt CV. Där finns allt han publicerat redovisat – ca 200 rapporter och tidningsartiklar, allt från Lyckoslanten, ICA-kuriren till doktorsavhandlingen.
………………

4.1.2 Tjänsteresa till Stuttgart med normal-Carlsson 1-4 november 1988

Jag fick det tveksamma nöjet att följa med normal-Carlsson till Universitet i Stuttgart hösten 1988. Där sammanträffade vi med flera personer som sysslade med materialprovningar av komponenter i termiska solfångare. Två namn kommer jag ihåg: Gindele och Köhl samt ytterligare unga killar, alla väldigt öppna och trevliga. normal-Carlsson var inte underligare än vanligt även om han uppförde sig som en fjortis på planet till Stuttgart. Gindele, Köhl plus någon till mötte oss på flygplatsen och bjöd på transport till någon samlingslokal. På väg till bilen hängde normal-Carlsson på och såg ut som en ivrig, lydig och väldresserad Pavlov-vovve.

År 1988 hade jag lärt känna normal-Carlsson under ca fyra år, och hade noterat vissa egendomliga drag i hans personlighet. Bland annat att hans kompetens beträffande korrosion var svag, att han hade ett naivt och osunt kontrollbehov med fokus på ”uppförande och ordning” enligt regler och föreskrifter från grundskolan, frikyrkor, amish-rörelsen, scientologi-kyrkan, Plymouth-bröderna och gud-vet-allt-nonsens. Han hade också en vana att stirra på folk som om han var ansiktsblind (prosopagnosi) vilket är ett handikapp som utmärker personer inom autismspektrumet, inte minst aspergare. Vid olika typer av möten och sammanträden brukar sådana personer i smyg anteckna övriga deltagares karakteristiska ansiktsdrag som stöd för minnet. Som rättegångsvittnen är dessa personer värdelösa. För omgivningen kan detta stirrande väcka olust och vara mycket störande, irriterande och utpekande som om det är dags att ringa polisen.

På kvällen vid hotellet gick var och en till sitt rum efter ”gonatt”. Men min instinkt sade mig dock att normal-Carlsson inte menade ”gonatt” när han sade det. Jag gick in på mitt rum men låste inte dörren mot korridoren. Sedan satte jag mig i fåtöljen som var vänd mot dörren och bläddrade i en pärm. Och efter 10-15 minuter kom normal-Carlsson. Med ett BRAK FLÖG DÖRREN UPP!!! Om dörren varit låst från insidan skulle hans språng med axeln före ha kunnat orsaka skador på låsmekanismen och dörrupphängningen. Om han var onykter eller hade knaprat på skojiga piller vet jag inte. Han såg på mig med ett uttryck av häpnad som övergick i uppgivenhet. Sedan vände han om och lommade ut. Han sade ingenting.

Egentligen borde jag ringt receptionen för att kalla på polis eller åtminstone få kontroll av dörrens funktion. Vad hade hänt om han varit beväpnad med något tillhygge eller vapen. Att det var ett ”olaga intrång” var ju uppenbart. På min fritid dessutom. En polisanmälan hade kunnat ge festliga rubriker: ”Svensk ämbetsman gripen av tysk polis efter olaga intrång på hotellrum med sovande svensk”. Jag borde kanske ha blivit rädd men var egentligen smått road. normal-Carlssons onormala intrång hade jag ju förutsett och rent fysiskt kunde han åkt på spö. Jag har sysslat med styrketräning och kraftsporter sedan jag var tonåring. Dagen efter sade han ingenting, ingen förklaring, ingen ursäkt. Resten av tjänsteresan hade ytterligare komiska och pinsamma poänger – orsakade av normal-Carlsson.

4.1.2 En trevlig kväll i Stuttgart med Beaujolais Noveau – och normal-Carlsson

Sista kvällen i Stuttgart gick vi alla till någon form av restaurang/bierstube. normal-Carlsson var med liksom Gindele,Köhl plus 5-8 unga doktorander. Jättetrevliga killar. Vi satt vid ett långbord av massivt trä med enkla stabila stolar också av trä. Jag hamnade bredvid Gindele och normal-Carlsson någonstans i periferin. Jag tror att normal-Carlsson alltid och medvetet väljer en utsiktsposition från periferin eftersom han har sina mentala och sociala handikapp. I mellan-Europa är höstens Beaujolais Noveau ett välkänt och populärt tillfälle att njuta av detta grumliga och inte färdigjästa vin. Snabbt kom ”Noveau-vinet” i våra glas och stämningen steg och allt var hur trevligt som helst. Gindele frågade på engelska vad jag tyckte om vinet. ”Like I have made it myself” var mitt svar”. Alla tyskarna tyckte att det var jätteroligt och skrattade högljutt någon minut. När vi gick ut från denna ”bierstube” frågade normal-Carlsson vad jag sagt. Som väntat tyckte han inte att det var roligt, inte ens tråkigt, överhuvudtaget tyckte han ingenting. Efter en halv minut hade han förmodligen glömt hela episoden.

Efter detta besök på krogen gick vi allesammans till ett enklare ställe med bar, glass, läsk, öl mm. Klockan var väl midnatt. Alla köpte glass. men inte jag som ville ha en öl. Det gick ju bra. Hela gänget satt liksom i en cirkel men normal-Carlsson satt nästan utanför periferin. Och han stirrade konstant på mig som om jag var från en annan planet och dessutom uppfört mig som en råbarkad buse utan bordsskick, vett och etikett. Själv tyckte han säkert att han uppfört sig som en högadlig engelsk gentleman. Tyst och stirrande utanför det övriga sällskapet.

Enligt diagnosmanualer uppvisar aspergare ett flertal avvikelser från ”normalt beteende” som begränsad förmåga till social interaktion, bristande föreställningsförmåga, behov av strikta rutiner och tvång, ansiktsblindhet, motorisk klumpighet, kognitiva begränsningar, begränsad mentaliseringsförmåga, oförmåga till central koherens, bristande exekutiva funktioner, opassande sociala närmanden mm mm. I samband med stress och inför hastiga förändringar eller ändrade förutsättningar kan aspergare bli förvirrade eller helt blockerade. Eftersom deras inre värld är begränsad av stelt tänkande kan deras förmåga att lösa problem snabbt försämras. De har en strategi som de har lärt sig att använda, men ändras förutsättningarna så är denna strategi oanvändbar. Då kan lösningen bli oerhört konkret – som våld.

Hyfsat begåvade aspergare med bra stödsystem kan hitta mekanismer att hantera detta och på så sätt mildra sin störning. När det t.ex. gäller borderlinediagnos kan sådana mekanismer innebära en lugn miljö, att patienten är omgiven av människor som beter sig konsekvent, att patienten förmår ta till sig de sociala koderna till ett lämpligt beteende av dem som finns runtomkring. En utvecklad form av borderlinestörning leder till ”dissociation”, det är när en person dissocierar, avskiljer sig från verkligt liv och börjar skapa sin egen självuppehållande berättelse, nästan som om dessa personer tycker sig se sig själva i en film, kanske som ett litet drama runt dem själva där de utgör mittpunkten, och där de känner sig trygga. Detta passar också in på kriterierna för en narcissistisk personlighetsstörning. De skapar sin egen historia om sig själva och behåller därmed kontrollen och känner sig trygga. Sådana personers fantasier innebär i själva verket att dom lider av en allvarlig psykisk störning som använder en sofistikerad strategi för att hantera sina liv. I fallet normal-Carlsson finns tecken på att han uppfattar sig själv som mer viktig, glamourös och spännande än han är.

För att ge intryck av ”vetenskaplig kompetens” försökte normal-Carlsson efterlikna arroganta Oxford-professorer med pipa, tweed-kavaj, stängd dörr mm enligt dom mest tröttsamma engelska TV-serierna. Hela karl´n var en karikatyr från Downton Abbey. Men ännu värre för mig var hans talang att äta sig mätt i andras kylskåp, för att sedan bajsa i skåpet som tack för maten.

XX SP TAR ETT STORT KLIV UT I TOMMA LUFTEN UNDER 1990-TALET

På den här tiden (1990-talet) kunde vem som helst med doktorsexamen bli adjungerad professor vid SP, om bara SP eller motsvarande företag betalade lönen plus någon muta eller penningbidrag till utfärdande universitet eller högskola. Snart kunde SP gömma sin ihåliga kompetens bakom en Potemkin-kuliss av ca 30 adjungerade professorer.

normal-Carlsson (N) slutade vid SP-Borås 2005 (sparken?) efter att ha förbrukat 4-8 miljoner kr på ett korrosionsprojekt om metallskorstenar som jag skrivit FoU-ansökan till. Resultat – fiasko naturligtvis (se SP-LEAK 3). Jag hade skrivit ansökan till STEM Energimyndigheten i samarbete med svensk industri – och den var muntligen beviljad. Men jag förstod ganska snabbt att den akademiska maffian (Nomenklaturan = N) själva ville ha projektet och att jag skulle sidsteppas – helst avskedas. Allt dirigerat av VD Claes Bankvall (N) och Jan-Olof Johansson (N) samt mellanchefer som John-Rune Nielsen (N, Kaosprimadonnan), Per-Ingvar Sandberg (N), normal-Carlsson (N) och Thomas Gevert (N).

När jag till fullo insåg detta åkte jag hem en fredagskväll med en rivstart – och det för gott. Dessförinnan hade jag skickat ett fax till Energimyndigheten där jag begärde att FoU-ansökan angående skorstensprojektet skulle bordläggas. Jag lämnade en fax-kopia i Kaosprimadonnans brevfack. Det kändes som en behaglig hämnd. Skönt att slippa slänga käft med idioter som jag föraktade. Jag visste dessutom att projektet ”The Finland Test” var överspelat pga ny kravprofil efter ett möte i Madrid 1999 med CEN/TC166/SC2/TG1 som jag deltog vid. Jag var sedan tio år Sveriges representant (via Byggstandardiseringen BST/TK199 Skorstenar) i ”CEN/TC166 Chimneys” och skrev regelbundet mötesrapporter till svenska skorstenstillverkare, Boverket, Skorstensfejarmästarna, Räddningsverket m.fl intressenter. SP informerade jag aldrig eftersom ingen någonsin varit intresserad och skorstensområdet är svårbegripligt och svårt att standardisera av många skäl (se SP-LEAK 3). SPs chefer tyckte däremot att skorstenar var en skitsak som luktade vulgär och banal arbetarklass utan akademisk och aristokratisk förfining. Men för SPs högdjur var allt från jättelika industriskorstenar till fyrkanter på pepparkakshus ungefär samma sak. ”Skall vi syssla med sånt?” tyckte den hjärndöde teknikern Geron Johansson.

Att begära att STEM skulle bordlägga ansökan om 4.000.000 SEK till projektet ”The Finland Test” var ingen detaljplanerad fälla men den blev bättre och bättre med tiden. Och SP inklusive Nomenklaturan reagerade mer besinningslöst än jag vågat hoppas. Ett lyckat exempel på asymmetrisk krigföring.

Jag hade ju långt tidigare insett att SP-Borås saknade alla nödvändiga resurser för att genomföra projektet. SP-Borås är ett litet institut utan egentliga FoU-resurser, ihålig kompetens, få och föråldrade instrumentella resurser och med – på den tiden – toppstyrning mer lämpad för en gammal sovjetisk-albansk betongfabrik eller nordkoreansk partikongress.

När jag hoppade av lämnade alla tidigare engagerade svenska skorstenstillverkare också projektet – NSPAB, Westaflex, REC Indovent och NVI. Därmed försämrades SPs redan tidigare obefintliga rykte inom svensk industri, i den mån något rykte existerat överhuvudtaget. SP med verksledningen i spetsen för EPA-professorerna saknade insikt, kontaktvägar, tekniska resurser och kompetens för att förstå vad svensk industri sysslade med. I botten fanns också förståss rädsla för att trampa i klaveret. Hemslöjd och postorderverksamhet kunde dom till nöds förstå men sedan började allting bli för komplicerat för högfärdiga akademiker som nyss lämnat skolbänken.

SP lyckades få tillgång till projektpengarna för skorstensprojektet genom mygel med statliga Energimyndigheten STEM (se SP-LEAK 3). Och mot sina regler krävde STEM inte medverkan av svensk industri. Men STEM som delfinansierade projektet, krävde en slutrapport, och en sådan tvingades SP krysta fram: ”Rökkanaler av metall – korrosionsprovningsmetod med omväxlande förbränning av ved och olja”. SP-Rapport 2004:09. Och rapporten är helt förfärlig. Jag ringde till närmast sörjande handläggare på Energimyndigheten som skrattade åt eländet (”Ja du fick rätt!”), och skickade mig omedelbart ett exemplar av rapporten via Internet.

Rapporten är stilistiskt välskriven av Adeline Velon men det gör att bristerna, fusket, bortförklaringarna mm blir tydliga. Hon har gjort ett bra jobb för att få till en rapport över huvud taget, förmodligen utan back-up av normal-Carlsson (N) och projektgruppens övriga musikanter.

Men (1) rapporten är pratig (om samarbetsproblemen inom CEN/TC166/SC2/TG1 – Corrosion Tests), bortförklaringar av sandlåde-karaktär, man skyller misslyckandet på andra europeiska labb med 50 års erfarenheter av liknande provningar osv.

Men (2) framförallt är angreppssättet felaktigt och gymnasialt i själva upplägget. Man har väntat på kemisk jämvikt vid varje försök. I en metallskorsten uppstår kemisk jämvikt först när den ligger som en rosthög på underlaget. Dessförinnan pågår reaktioner hela tiden som måste angripas med kinetiska metoder.

Ett sista men (3): Mer än halva rapporten handlar om två stycken 10-20 år gamla Cor-Ten-skorstenar. Fullständigt ointressant eftersom Cor-Ten inte är ett rostfritt stål. Dessa skorstenar finns med i rapporten som utfyllnad i en i övrigt mycket mager rapport. Man kunde lika gärna ha undersökt skorstenar i pepparkakshus.

SP-projektet ”The Finland Test” fick sin epilog och välförtjänta fiaskostämpel när SP-rapporten nr 2004-09 presenterades vid en temadag 24 augusti 2004 i Borås (”Skorstenar: CE-märkning, P-märkning, typgodkännande”). Deltagarantalet var imponerande för att vara ett SP-arrangemang, mer än 50 personer från tillverkare av skorstenar, pannor, kaminer, spisar, sotare, Räddningsverket, trähusfabrikanter, SITAC, SP Brandteknik m.fl. Det kunde ha blivit en triumf och succé för SP:s ”forskare” om rökgaskorrosion. Men icke. Efter Leif Lundins tjat hela förmiddagen om alla kommande CEN-provningsmetoder (som få inom branschen begriper eller behöver begripa) kom EPA-professor normal-Carlssons hackande presentation om SPs misslyckade projekt ”The Finland Test”. BUUU-ROP!! från publiken av dom som begrep någonting. Presentationen skulle naturligtvis ha gjorts av Adeline Velon som är mer verbal och dessutom trevlig att se på. Men normal-Carlsson älskar uppmärksamhet – det tillhör hans kroniska sjukdomsbild med Aspergers syndrom och narcissism. I ett hörn längst bak satt Kaosprimadonnan John-Rune Nielsen och väntade på acklamationer och hurrarop, men som under dagen började leta i sitt huvud efter vilka syndabockar han skulle utse efter fiaskot. Men den främsta orsaken till projekthaveriet var Kaosprimadonnan själv. Jag själv var inte närvarande, än mindre inbjuden, men mitt kontaktnät var närvarande.

Tanken har slagit mig att SP inte har gjort ett skvatt av det man lovat i projektansökan och tillhörande projektavtal (4.000.000 SEK). Med lite kreativitet vid skrivbordet och en dator går det att skapa rapporten, som saknar experimentella specifikationer och verifikationer mm. Pengarna har gått till att uppehålla livet i ett halvdussin amatörer utan adekvat kompetens beträffande korrosion.

Om normal-Carlsson (N) fick sparken från SP vet jag inte. Enligt rykten ville hans fru flytta till Kalmar – med normal-Carlsson (N) i flyttlasset. Där skapade normal-Carlsson en webb-sida där han erbjöd omvärlden sina tjänster som framstående forskare angående materials livslängd (material life science). Snart därefter presenterar han sig som professor vid Linné-Universitet i Kalmar i ämnet ”Avancerade Material”. Vad i hela friden är ”avancerade material”? Vad han eftersträvade var att han själv skulle anses ”avancerad”. Men han vet ju ingenting om våra vanligaste material som koppar, järn, stål, Cor-Ten och övriga material inom VA och VVS-området. Alla material är avancerade eller kan göras ännu mer avancerade med ny teknik, nya legeringstillsatser och nya tillverkningsmetoder – kol och grafen är bara ett exempel och de s.k ”sällsynta jordartsmetallerna” är inte längre så sällsynta.

Det måste ha kostat SP, ALMEGA och Trygghetsrådet en bra slant att bli av med en sådan ”portalfigur” till en nonsensprofessur i Kalmar vid Linné-universitetet – på skattebetalarnas bekostnad naturligtvis. Och vad fick Kalmar Universitet som muta? ”Professuren” blev dock kortvarig. Stegvis dumpades ”avancerade Carlsson” till alltmer ödsliga och marginella positioner. Senast (14-04-20) tillhörde han ”Institutionen för Biologi och Miljö”. Han uppger också att han är vetenskaplig rådgivare för SP. Som man bäddar får man ligga. Vad återstår i hans brokiga karriär: professurer i rasbiologi, etologi, eutanasi mm ???

På hans hemsida (enligt Linné Universitetet) är han numera ärevördig senior professor vid Institutionen för biologi och miljö. På Youtube svamlar han om ett projekt på 100.000 kr som om det handlade om världsledande kärnfysik eller rymdforskning. I Barometern finns en artikel där en mycket besvärad egenföretagare bugar för ”avancerade Carlsson” vid emottagande av en check på 100.000 kr för ett marginellt projekt av gymnasial karaktär.

5 ENERGITEKNIK

5.1 ENHETSCHEF PER-INGVAR SANDBERG (N) – SPRINGPOJKE OCH LAKEJ

En funktionär som alltid var Verksledningens och Nomenklaturans lakej och springpojke. Allmänt dåligt omdöme, klent begåvad, men alltid hjälpsam vid skumraskaffärer mm. Bilaga.

5.2 SEKTIONSCHEF LARS TOBIN (N)

En av Nomenklaturans storfräsare och dirigent. Kärringtrevlig och lismande vid kontakt, men bakslug sabotör av andras lönsamma verksamheter. Uppträdde som intern milis över labb-gränser med Verksledningens välsignelser. Han var tidigare SACO:s representant och hade därmed insyn i maktspelet inom SP. Efter ett internuppdrag åt Tobins sektion fick jag erfara hur SPs korruption kan fungera vid marknadskontakter och uppdrag. Bilagor.

5.3 LAB-CHEF BJÖRN ANDERSSON (N)

Hypokondriker med tre stämband. Sjunde reserv till jobbet. Att utse Björn Andersson till chef för Energilabbet var en rejäl förolämpning mot alla anställda på Energilabbet. Visserligen hoppade lämpligare kandidater av (SPs rykte blev sämre och sämre efter utlokaliseringen 1976 till Borås) men Björn Andersson tillhörde bottenskrapet – och han uppfyllde alla lågt ställda förväntningar. Jag ids inte beskriva eller referera till allt nonsens som denna karikatyr av chef presterade. Ofta var han helt enkelt borta, både fysiskt och mentalt, saknad av ingen. Men sekreteraren och växeltelefonisten Anita, som han skällde ut en gång i veckan, noterade att Björn Andersson (N) ibland saknade laga anledning att vara fysiskt frånvarande. Mentalt var han ju borta hela tiden. Jag tror inte ens Nomenklaturan uppskattade hans närvaro, men han gjorde säkert allt som han blev tillsagd att göra.

5.4 JOHN-RUNE NIELSEN (N) – DEN LANDSFLYKTIGE KAOSPRIMADONNAN

Norskens bravader kommenteras på andra ställen i denna blogg. Han dök upp på Energiteknik i mitten på 1990-talet och började sin bana som praktikant och hushållsgris. Enligt rykten hade han familjära band med boråsaren och f.d. statsministern Ingvar Carlsson. Verksledningen som redan tidigare prioriterat galningar av typen normal-Carlsson och Björn Andersson tyckte att kaosprimadonnan J-R Nielsen var rena fyndet – med ett oslagbart CV minsann. Dessutom började sektionscheferna Åke Blomsterberg och Jan Fransson att längta bort från SP eftersom möjligheterna för avancemang saknade gehör hos GD/VD Bankvall. Gossarnas FoU-prestationer var dessutom ganska intetsägande. Men som avskedspresent orkestrerade trion Blomsterberg, Fransson och Nielsen ett intensivt teamwork för att lansera J-R Nielsen som efterträdande chef, direkt under Björn Andersson. Trion övade dagligen i en veckas tid med att fila på klarinetterna. Och snart var kaosprimadonnan på plats, och efter ytterligare en tid var Björn Andersson sidsteppad och ersatt som lab-chef.

Men kaosprimadonnan gjorde sig ganska snabbt omöjlig bland personalen. Efter en namninsamling på labbet förflyttades han till kanslihusbaletten. Förmodligen som tack för att han var lyhörd lakej och undergiven den aktuella Nomenklaturan med Bankvall och Johansson som dirigenter. Dom såg snabbt att norsken var en lydig och lojal opportunist med tunnelseende, fantasilös och därmed förutsägbar som en lobotomerad SS-soldat. Den gossen var därmed som klippt och skuren för chefspositioner.

I brist på tekniska kunskaper om labbets verksamhet utvecklade denne överflödige funktionär ett perverst intresse för byråkratiskt nonsens. Allt för att fylla arbetsdagen med pyssel vid skrivbordet vid sidan om allt springande på möten med likasinnade gratisåkare. Det är ju så byråkratiska kohorter växer sig starka och voluminösa.

Som nybliven chef startade kaosprimadonnan med ett två timmar långt föredrag om sin egen banala person inför femton häpna och sedan sömniga tjänstehjon. Efter 5-10 minuter började många att famla efter spypåsar och syrgasmasker. Labbets ekonomisk förlust: 2 x 15 x 1.000 = 30.000 SEK plus uteblivna intäkter för utrustning. Men han lovade att tredubbla labbets intäkter omedelbart m.fl. löften och fantasier som jag glömt.

Ett av hans pappersalster var en veckoblankett där varje personal skulle redovisa aktuell sysselsättning under varje kvart, dvs varje femtonminutersperiod inklusive drille-tid och ploppe-tid. Topparna inom Nomenklaturan (Bankvall och Johansson) jublade – ”Här har vi en framtidsman!”. Och Heydrich sträckte ut sig i givakt i sin grav.

I övrigt kommunicerade han via gula post-it-lappar som han smög in på mitt skrivbord när jag var ute ur rummet. Texten var kort och militärisk av typ ordergivning. Han kunde nämligen inte samtala, inte ens skriftligt efter betänketid. Konsten att samtala är ju en vetenskap i sig om man inte fått förmågan via modersmjölken, uppfostran, släkt, vänner mm. All kommunikation var för kaosprimadonnan ett sätt att imponera på omgivningen, alla kontakter med arbetskamrater, presumtiva kunder mm var teater där det framförallt gällde att dölja sin inkompetens. I själva verket var den norske gossen livrädd varje dag inför att hans sociala och tekniska inkompetens skulle avslöjas. Hans uppträdande var hela tiden inställt på max ”fejkläge” vilket omgivningen snabbt insåg.

SP:s avlönade personal bestod inte av sinnesslöa idioter, men vi såg med förundran eller ointresse vissa chefers psykosociala svårigheter. Vi lärde oss snabbt att mycket av all påtvingad nonsens-byråkrati som till slut fyllde veckans arbetsdagar, egentligen nonchalerades eller manipulerades av korrumperade chefer för deras egna syften. All eventuell målstyrning var ihålig och inaktuell efter en vecka. Språkbruket var fyllt av schabloner, billiga klichéer och de senaste modeorden från PR-branschens träskmarker. Efter att cheferna varit på någon kurs i härskartekniker på någon gammal herrgård, under ledning av någon guru eller för dagen poppis prästkopia, blev klimatet på labbet ännu mer konstigt och verklighetsfrämmande. Målet med SPs verksamhet tycktes vara att inkompetenta byråkratichefer skulle bli nöjda en stund. Beställare som industriföretag (väldigt få och redan bortskrämda), FoU-finansiärer, SKL-medlemmar, allmänhet mm var av ringa intresse. ”Om dom ringer så debitera telefontid” (Geron Johansson, se nedan).

Jag blev naturligtvis ett mobboffer, vilket jag inte fattade förrän alldeles för sent. Mina uppdrag om korrosionsproblem inom VA, VVS, solvärme, skorstenar mm roade mig. Kontakterna med kunderna var ett nöje, att få hjälpa till var roligt. Jag trodde att SP var en konsult och hjälpreda för konsumenter, småföretagare, storföretag, kommuner, försäkringsbolag mm i behov av provning och opartisk utredning. Men så var det inte alls. Många undermåliga akademiker tyckte att SP kunde duga som lämplig språngbräda inför sina fantastiska fantasier mot den eviga berömmelsen. Ingen annan presumtiv arbetsgivare var ju intresserad.

SP:s personal är luttrad efter GD/VD Bankvalls flamboyanta arrogans och spydigheter (1980-2007).

Bilagor.

5.5 GERON JOHANSSON – TEKNIKERN SOM BLEV SEKTIONSCHEF

Labbets hemliga polisverksamhet utövades av Geron Johansson, som i brist på övrig relevant kompetens, ägnade all sin arbetstid åt övervakning av personalens förflyttningar i lokalerna. Han satt i ett rum nära entrén och bevakade korridoren och hallen som en surikat på vakt. Jag blev t.ex informerad om att jag gick (dvs promenerade) för långsamt från någon punkt A till punkt B. I övrigt fungerade Geron som dörrvaktmästare med full uppsikt över stämpelklockan och vilka som gick ut eller in genom ytterdörren. Men om labb-chefen (Tomas Nilsson) gick ut före flextidens slut – då gick också Geron ut – fort som fan efter fem minuter. Och som alla statliga funktionärer av polisiär typ såg han själv till att ha någonting att rapportera till sina kompisar inom Nomenklaturan. Han var den perfekte kapon.

Kräver i övrigt ingen omfattande analys. Typisk rövslickare. Fungerade som dörrvaktmästare och ryktesspridare under alltför många år. Slirig utan kompetens och integritet. Kunde på sin höjd hantera miniräknare och hålslag. Han tog sig fram till sektionschef genom att springa ärenden och utföra dirty-work åt dåvarande lab-chefen Tomas Nilsson, som behövde all hjälp han kunde få. Båda klent begåvade och knappt skrivkunniga. Glömmer aldrig hur dom hanterade duktiga medarbetare som Ulla-Britt Larsson, Bertil Andréasson, Kenneth Carlsson m.fl. Ulla-Britt var en mycket kompetent sekreterare med kunskaper i svenska, engelska, tyska, stenografi mm. Men Geron lät sparka henne för att hans tämligen enfaldiga hustru skulle få jobbet. Hennes meriter för jobbet var obefintliga.

Geron förflyttades senare till en nonsensposition inom VL där han inte kunde göra någon större skada. Så går det till när nepotismen får styra inom utlokaliserade statliga företag som har karaktären av skyddad verkstad.

5.6 BERTIL ANDREASSON

Den bästa medarbetaren jag någonsin träffat på och vid SP. Lojal, arbetsam och engagerad – men alltid motarbetad och förtalad av Geron. Av alla skamfläckar jag minns från SP-tiden är hur illa Bertil Andreasson behandlades. Och detta genomfördes av Geron och lab.chefen Tomas Nilsson i intimt samarbete.

Vi åkte Sverige runt flera gånger för att inspektera solvärmeanläggningar. Bertil var duktig, engagerad, arbetsam och mycket trevligt ressällskap. Att åka omkring i bil (Volvo 445 eller stora Dodgen) genom sommar-Sverige, hundratals mil i veckan, tillhör dom bästa minnena jag har från SP-tiden.

6 SITAC

Ett dotterbolag till SP med en verksamhet som var skyddad av sekretess. SITAC typgodkände byggprodukter under 90-talet, under former (enligt regeringsbeslut) som säkerställde fullständigt monopol på den svenska marknaden. SITACS:s verksamhet präglades av tveksam kompetens och orimliga handläggningstider (1 år var normalt – allt för att tvinga fram mutor?). Marknaden för byggprodukter är och var mycket stor, och varje vecka utan typgodkännande kunde innebära miljonförluster för varje tillverkare. Men SITAC kunde begrava sina pratiga och ibland inkompetenta – men sekretessbelagda – utredningar i Riksarkivet.

Men där tog dom fel. Av en tillfällighet gjorde jag ett litet uppdrag åt en tillverkare av metallskorstenar angående underlaget för ett typgodkännande, där en offentlig diskussion pågick i pressen (SP Rapport 96E21430, bilaga). Efter ett telefonsamtal till Riksarkivet fick jag veta att inget tekniskt underlag fanns, förutom en irrelevant skiss av någonting av betong (bilaga). Nu blev SPs tekniske direktör J-O Johansson vansinnig. Som den lantisbuse han är skickade han ett fax till min chef (Björn A) som började med svordomar följt av haranger om det olämpliga i uppdraget och rapporten (2 bilagor). Bl.a. var tillverkaren en olämplig kund eftersom SP var åtalade inför domstol av samma tillverkare mm mm (bilaga). Sådana juridiska eller ekonomiska förhållanden borde SPs Ekonomiavdelning reagerat på vid orderbekräftelsen. Men det var ju inte detta som skrämde J-O Johansson utan det faktum att SITAC:s verksamhet var genomrutten och inte tålde dagsljus. Den slirige och korrupte J-O Johansson tillhörde Nomenklaturans främste dirigent som trodde sig tillhöra den elit som var nödvändig för SPs framtid. Tvärtom är denne svajiga funktionär en av orsakerna till SPs död 2016-12-31.

Idag är den ”hemliga” typgodkännandeverksamheten död. Om den nuvarande CE-märkningen av byggprodukter är bättre vet vi inte än, men detta system är mer öppet för insyn och inte monopoliserat av staten.

 


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu