BloggProffs

Arkiv för oktober, 2013

SP-LEAK 002: Borås drabbat av epidemi av koppar-korrosion i VA-VVS-system

torsdag, oktober 31st, 2013

WORKING PAPER

0 INLEDNING

OBS: Detta inlägg är kopplat till SP-LEAK 001 ”Borås drabbat av läckage-epidemi i VA-VVS-system”

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 1)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 1)

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 2)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 2)

 

 

 

BT-artikel "Gatukontoret teg om vattenskadorna"

BT-artikel
”Gatukontoret teg om vattenskadorna”

 

BT-artikel "De tvingades byta alla rör i huset"

BT-artikel
”De tvingades byta alla rör i huset”

 

 

BT-artikel "Det kan stå Borås dyrt"

BT-artikel
”Det kan stå Borås dyrt”

 

BT-artiklar 1) "Experter synar vattenskadorna" 2) "Elektriska strömmar orsak till läckorna" 3) "Chalmers synar rören"

BT-artiklar
1) ”Experter synar vattenskadorna”
2) ”Elektriska strömmar orsak till läckorna”
3) ”Chalmers synar rören”

 

 

BT-artikel "El-ledningar orsak till vattenskadorna"

BT-artikel
”El-ledningar orsak till vattenskadorna”

 

BT-artikel 1) Kraftledning intill villa. 2) "Vattnet är aggressivt"

BT-artikel
1) Kraftledning intill villa.
2) ”Vattnet är aggressivt”

 

BT-artikel (del 1) "Läckorna kan knäcka villaägare"

BT-artikel (del 1)
”Läckorna kan knäcka villaägare”

 

 

 

SP-LEAK 001: Epidemi av VA-VVS-korrosion drabbar hela Borås

tisdag, oktober 29th, 2013

1      SP:s RAPPORTER SAKNAR SUBSTANS – RENA BEDRÄGERIER (91M51445, 94M50542)

1) Fastigheten i Gånghester besöktes aldrig av någon SP-tjänsteman, trots att den ligger bara några km från SP-Borås. En utflykt med tjänstemopeden hade varit enkel – med papper, penna, kamera, vettiga frågor till husägaren mm. Och med hänsyn till fastighetens storlek och vattenskadornas omfattning var det horribelt att inte undersöka och inspektera fastigheten och systemet. Men det förutsätter förståss att SP-tjänstemannens kompetens ang. korrosion överstiger den vanlige mopedistens, och den vanlige SP-chefen – typ normal-Carlsson. Men ingen av dessa ”korrosionsexperter” vet skillnaden mellan olika VVS-system (tappvatten, avlopp, skorstenar mm).
)
2) Läckagen inträffade inte i värmesystemets cirkulationsledning utan i tappvattensystemet. Ur korrosionssynpunkt är detta en enorm skillnad. Men som redan tidigare antytts är korrosion okänd materia för docenten och sektionschefen normal-Carlsson plus medarbetare.

3) En ynka liten rörbit inlämnades av uppdragsgivaren. Det verkar som om SP öppnat postorderverksamhet beträffande skade- och haveriutredningar. ”Skicka in erat skrot – våra experter löser alla problem och besvarar alla frågor. Gäller allt – från rostiga avloppsrör till havererade jumbojets. Rapport levereras mot postförskott inom två veckor”.

4) En perforering fanns på ovansidan. Hur visste man vad som var ovan- eller undersida? Det inlämnade röret kanske satt vertikalt. Rörets orientering och korrosionsskadans läge är en viktig upplysning.

5) Man påvisade järn i korrosionsprodukterna och säger omedelbart att det är järnoxider, t.o.m. att det är magnetit utan att tveka. I tappvatten- och värmesystem finns spår av järn överallt som hydratiserade järnkomplex, hydroxider (bl.a. rödrost), oxidhydroxider, olika oxider men sällan som magnetit (Fe(II,III)oxid, kan dock finnas i gamla värmesystem av gjutjärn och stål).

6) Sedan avslutas smörjan med rena hallucinationer om ”botten” (men perforeringen var ju tidigare på ovansidan), ”bakvatten” (vad fán är bakvatten – finns det framvatten?), ”installation” (vilken typ av installation?), ”kan ej bevisas, men kan heller inte uteslutas” (dvs utredarna var bara intresserade av att fakturera så fort som möjligt – ev. orsaker till korrosionen kunde avslöja att man stod med rumpan bar i brevlådan).

7) SP-fakturan hamnade visst på 14.000 kr. För en torftig rapport som är en skrivbordsprodukt, full av fel och brister och som slutar med hallucinationer, som kallas ”Slutsatser”.

 

??

Skadeutredning

 

 

 

??

Skadeutredning

 

 

 

 

 

SEM-EDX-analys

Skadeutredning

 

 

3 EN DYSFUNKTIONELL ARBETSPLATS

Under mina 24 år vid SP kunde jag märka att den akademiska maffian – Nomenklaturan ägnade ett växande och självpåtaget intresse för uppfostrar- och förmyndarskap, som en ”den moraliska elitens börda”. Dom ansåg att dom måste förutse och ordna allt, och ägna sig åt uppslitande andligt arbete, underkastade en tyngande och ansvarsfull uppgift. Däremot var övrig personal och alla uppdragsgivare fria från bekymmer i sin oreflekterade animaliska belåtenhet. All personal och alla uppdragsgivare behandlades som sinnesslöa plebejer, medan Nomenklaturan naturligtvis tillhörde SP:s aristokrati och societet. Dessa klent begåvade maktspelare som skyddar och bekräftar varandra, och som upphöjer sitt dagliga pyssel på arbetstid till höjden av expertkunskap och vetenskapliga stordåd. Vid mitten av 1980-talet började jag känna obehag av den yuppieanda och nonsenskultur som utvecklades av allsköns blåbär som trodde att Sverige och ”jag – just jag” skulle vara ett mönster för hela Borås, Sverige och världen.

Men sedan var det någon som sköt Palme.

Alla kan vi tilldelas provisoriska etiketter snarare än psykiska eller patologiska diagnoser. Träffar man mycket folk på jobbet eller fritiden är det ett praktiskt sätt att sortera folk i fack i minnets labyrinter, som t.ex idioter, pratmakare, opålitliga, tråkmånsar och diverse hederliga medborgare. Nomenklaturan och dess proselyter vid SP-Borås strävade alla efter borgerliga mål tillhörande 1800-talets kulturella rekvisita för att uppnå en social uppgradering. Därmed skulle dom komma att tillhöra Borås överklass – en revansch för mindre lyckade resultat vid tidigare universitet och högskolor. Patriarkala maktordningar och traditioner blev därmed av största betydelse för dessa psykets mannekänger. Vanligen presterade dessa snobbiga kvacksalvare huvudsakligen pekoral i form av rapporter och utredningar, vilket framgick av diskrepansen mellan den bombastiska förpackningen och det triviala innehållet. Mycket skit har SP-Borås presterat och publicerat.

4 MIN SKADEUTREDNING VID ET-VVS STOPPAS – MEN KOPIERAS TILL 95 %

Jag utförde alltså en ny skadeutredning åt Conny Persson: ”Föreskrifter och krav beträffande kopparrör installerade 1984″, SP-Rapport 93E2 0392, 1994-02-14. Den omfattade 10 (tio) sidor text plus fotografier (12) plus ytterligare bilagor. Jag hade naturligtvis besökt Conny Perssons fastighet för ingående besiktning. Volymen papper är dock inget mått på en skadeutrednings kvalitet. Men mina slutsatser kolliderade totalt med korrosionslabbets.

5 OPERATION RÄDDA normal-CARLSSON no 1

Och nu började en helt osannolik cirkus som har inslag av kreationismens grundpelare vad gäller den bibliska skapelsen (se Första Mosebok) och våra kusiner från främmande himlakroppar.

Det blev ett jävla liv inom Nomenklaturan. Otrevligt och obehagligt för mig – men inte utan komiska poänger. Alla högdjuren var inblandade med GD/VD Claes Bankvall och dennes ”repeater” (slavsändare) Jan-Olov Johansson i spetsen. En ”expertgrupp” tillsattes som skulle klargöra den vetenskapliga substansen i dom bägge rapporterna. Följande bokstavstrogna koketta gossar ingick i gruppen – ”Kalkonkvintetten”:

  • EPA-professor Bo Carlsson (normal-Carlsson)
  • EPA-professor Thomas Gevert
  • EPA-professor Per-Ingvar Sandberg
  • EPA-professor Peter Eriksson
  • civ.ing. Jan Fransson (min närmaste chef)

Denna brokiga samling av legitimerade jesuiter, certifierade och godkända av GD/VD Claes Bankvall och spindoktorn Jan-Olov Johansson skulle nu handlägga tvisten mellan mig och normal-Carlsson. Jag fick naturligtvis inte delta i gruppens arbete. Jag ansågs som ett orosmoment som saknade tillbörlig vördnad och respekt för SP:s ”grundmurade goda rykte som ”ett av världens främsta forskningsinstitut”. Ingen i kalkongruppen hade erfarenheter eller kompetens inom korrosionsområdet, men det viktigaste var att dom hade ”den rätta läran” dikterad av GD/VD Claes Bankvall.

Kalkongruppen sammanträdde tre gånger utan att protokoll fördes (sånt här folk älskar att sammanträda i anonymitet för att borsta varann på ryggen). Jag gissar att alla var iförda doktorshatt, utom Jan Fransson som bar tomteluva, badbrallor och sandaler.

Hur diskussionerna gick har jag ingen aning om, men om korrosion i VVS-system lär det inte ha handlat. Slutresultatet blev iallafall att dom stal min rapport och tillfogade dom vetenskapliga felaktigheter som redan fanns i korrosionslabbets första rapport 91M51445. Jag ville bara spy.

6  KALKONKVINTETTENS SLUTSATSER MEDFÖR EGENTLIGEN KATASTROF FÖR HELA VÄRLDEN IMORGON

Kalkonkvintetten levererade ingen officiell slutrapport naturligtvis, inte ens någonting inofficiellt. Orsaken var naturligtvis att smörja röven på normal-Carlsson m.fl. EPA-doktorer. Det heter ju att alla SP-rapporter är sekretessbelagda. Men dom accepterade normal-Carlssons galenskaper i den första rapporten. Och jag fick ett papper (bilaga) av enhetschefen PI Sandberg att i fortsättningen var det korrosionslabbet och normal-Carlsson som bestämde hur korrosionsvetenskapen ser ut här i världen. Förmodligen i scientologernas anda – och naturligtvis med GD/VD Bankvalls fromma välsignelser. Följande slutsatser kan dras av Kalkonkvintettens rapport:

  • Den svenska modellen för slutförvar av utbränt kärnbränsle i kopparkapslar med omgivande bentonitlera i bergrum är ren idioti – kopparkapslarna blir genomfrätta inom 10-100 år om inläckande grundvatten innehåller spår av järn
  • Ismannen Ötzi hittades med en yxa av koppar i skick som ny, och han dog för 5000 år sedan. Detta är omöjligt och en bluff enligt Kalkonkvintettens kunskapsnivå
  • Arkeologiska fynd av tusentals år gamla bronsföremål (kopparlegering) är bara bluff och bedrägeri – det är omöjligt enligt Kalkonkvintetten
  • mm mm

ETT INSTITUT UTAN SUBSTANS

Att skriva dessa rader är både tröttsamt och plågsamt. Hur kunde svenska staten med skattepengar, dina och mina, tillåta att miljarder kronor satsades på ett ”institut” som från början missköttes av narcissister och inkompetenta blåbär.

 

Efter Kalkonkvintettens hårda arbete blev jag ”persona non grata”. Jag hade ifrågasatt SP:s Potemkinkuliss av ”experter” dvs den akademiska maffian. Ett påbud utgick ifrån Lill-Klas (Jan-Olov Johansson) att jag nu var drabbad av ”lettre de cachet”  och att jag för allmän kännedom endast hade ”vargpass”. Till saken hörde också att SWEDAC-Borås (tillsynsmyndighet och gammal sängkamrat med SP) fått ett anonymt brev om SP:s tillkortakommanden ang. vattenskadorna i stora delar av Borås 1980-90 (se SP-LEAKS 002). Jag har en kopia på det brevet också (SWEDAC dnr 95-770-042, signatur EH som genast skickades till SP. EH är en gammal bekant från hennes anställning vid SP:s korrosionslabb

Så går det till inom svenska statens SP. Många inblandade är grannar, släkt, sängkamrater, korrumperade via tjänster och gentjänster osv. SP:s Code of Conduct där sekretessen betonas som ett konkurrensmedel saknar substans.

En nigeriansk politiker sade en gång: ”If you try to fight corruption it will fight you back”.

SP-Borås sysslar inte längre med korrosion, förutom enklare provningar i klimatskåp och saltdimm-skåp. Korrosionslabbet är avvecklat och ingår i enheten Kemi och Material. normal-Carlsson och övriga i Kalkonkvintetten är skingrade, pensionerade, någon död – alla förmodligen med medaljer och diplom. På SP:s hemsida lyser ordet korrosion med sin frånvaro. Efter ytterligare en skandal om ett projekt avseende korrosionsprovning av rostfria rökkanaler (se SP-leak 3, Finland Test) försvann normal-Carlsson från SP till Kalmar år 2005.

- 1984-1996. Sektionschef Ytskydd och korrosion
- 1997-2000. FoU-chef Materialteknik
- 2000-2002. Professor / Vetenskaplig ledare
- 2002-2005. Konsult för SP
- 2002. Startar konsultfirma ”Livekodesign” med säte i Kalmar
- 2004-2005. Gästprofessor vid Högskolan i Kalmar
- 2005-2006. Prefekt vid Teknikinstitutionen Högskolan i Kalmar
- 2007-. Professor Materialteknologi vid Högskolan i Kalmar

Ovanstående är hämtat från hans hemsida för ”Livekodesign”. Med kännedom om normal-Carlssons psykiska handikapp E(asperger, narcissism mm) kan sanningshalten betvivlas.

 

Fax Conny P 931110

 

 

SP-BORÅS 1980-2007: ÄNNU EN SAGA OM HERRSKAP OCH TJÄNSTEFOLK

torsdag, oktober 17th, 2013

XX1 –  INLEDNING

Borås grundades av kung Gustav II Adolf år 1621. Geografiskt ligger Borås något isolerat, mitt i Västergötlands storskog utefter vattendraget Viskan. Här fanns bönder, hantverkare för smide och träslöjd mm. Dom vandrade över hela Sverige och sålde sina varor (”knallar”). Knallen var slängd i käften och vanligen välkommen med diverse skvaller och varor av olika kvalitet. Men denna försäljning var egentligen förbjuden. Enligt tidens lag skulle all handel ske inom en stads gränser, men efter diverse bråk, slagsmål o.dyl. grundades senare staden Borås.

Befolkningen i Borås tycks ha en harmonisk struktur med inslag av finska invandrare från mitten av 1900-talet när textilindustrin blomstrade. Dom infödda boråsarna är vanligen kortvuxna, knotiga, kraftiga med tecken på inavel. Vanliga efternamn är Johansson, Karlsson, Andersson, Persson, Pettersson, Olsson, Nilsson o.dyl. Dom flesta boråsare är släkt med varandra som föräldrar, bröder, systrar, kusiner, sysslingar mm. Detta har skapat övergripande konstellationer och dolda sammansvärjningar som en nyinflyttad person inte kan genomskåda.

Nytt blod invaderade Borås när textilindustrin  på 1950-talet behövde ny arbetskraft. Hundratals vackra finska flickor och damer invaderade Borås vilket gav eko bland hela Sveriges manliga befolkning. Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten på 1900-talet. Alla svenska ungkarlar kunde betrakta dessa vackra och vanligen blonda nordiska skönheter i glansiga underkläder och andra kreationer i kataloger från Algots (konkurs 1977), Ellos, Haléns, Josefssons m.fl. postorderfirmor.

Sedan kom teko-krisen. Och sedan kom Statens Provningsanstalt (SP) 1976-78 som något slags plåster till en bygd utan diversifierat näringsliv. SP:s utlokalisering från Stockholm till Borås fattades av Riksdagen där sossarna bestämde allt med Palme som statsminister och boråsaren Ingvar Carlsson som konsultativt statsråd. På den tiden var SP en myndighet med statliga subventioner och stabila inkomster från tvingande provning av byggprodukter, ädelmetallkontroll mm. Alla med socialistiska värderingar jublade, allra mest lokala politiker i Västra Götaland. Miljarder satsades på SP:s lokaler, ny personal, backup i form av villor och tillhörande infrastruktur. Och SP:s PR-maskineri lanserade staden som ett nytt vetenskapligt och världsledande centrum av typ Silicon Valley.

 

XX2 SP 1976-2007: ETT STATLIGT INSTITUT UTAN PROFIL MED SUBVENTIONERAD EKONOMI

 

SP har sedan starten i Stockholm 1920 haft en god ekonomi p.g.a. bidrag från staten (t.ex 46 Mkr 1990/91) oberoende av världskrig och konjunktursvängningar mm. SP har aldrig gått med vinst, långt därifrån. Varför den svenska staten hela tiden pumpar in pengar i SP är en politisk fråga med socialdemokratiskt kännemärke. Utan statliga subventioner har inte SP kunnat existera. Tiden 1920-1993 var SP myndighet vilket delvis kan förklara det statliga stödet men därefter har stödet minskat officiellt men inte reellt, utan kamouflerats som bidrag till ”interna forskningsprojekt” för att upprätthålla svenska nationella intressen. Dessa interna projekt kunde vart och ett pågå i tiotals år utan någon resultatredovisning vilket innebar att priserna för den ordinarie uppdragsverksamheten kunde dumpas. Därmed kunde staten och SP systematiskt utkonkurrera privata och utländska företag på den svenska provningsmarknaden. Dock har aldrig dom nordiska och europeiska konkurrenterna (DANTEST, SINTEF, VTT, TUV, MPA, GASTEC, CSTB m.fl) varit särskilt intresserade av den svenska marknaden. Idag är situationen en annan för SP när nationsgränserna för teknisk provning inom EU suddas ut, produkternas komplexitet ökar och den svenska marknaden marginaliseras – liksom SP:s vetenskapliga kompetens och resurser. Det svenska ”typgodkännandet” för byggprodukter är avvecklat (guskelov säger många tillverkare) och numera kan tillverkare CE-märka sina produkter utomlands efter provning och utvärdering vid certifierade laboratorier varsomhelst inom EU.

Tiden 1970-2000 var SP:s årliga verksamhetsplaner ideliga upprepningar av gamla prognoser för rådgivning, teknisk utvärdering och s.k. forskning. Dessutom redovisades offentligt allmänna utvecklingstendenser, framtida inriktning, tillämpningsområden, marknadsföringsinsatser, forskningsplaner, kommittéarbete, personalbehov, investeringar, lokalbehov mm mm. Det mesta var årligen återkommande planer som sällan realiserades. Andelen externfinansierad forskning låg stabilt på en låg nivå – kring 10 %. Eftersom få externa finansiärer (STU, NUTEK, STEM, BFR m.fl) var att finna började SP:s självutnämnda experter att söka orsakerna bland personalen till alla refuserade FoU- och projektansökningar. Och nu började en jakt på enskilda tekniska handläggare och tekniker som om dessa var orsak till Verksledningens och ”experternas” sällan infriade storhetsvansinne. Till exempel blev SP-Materialteknik mer och mer lik en folkhögskola och uppfostringsanstalt där skapelseberättelsen enligt första Mosebok blev grundpelaren för många FoU-ansökningar och redovisade magra FoU-rapporter. Varje beviljat externt FoU-anslag på några futtiga 100 kkr fick storartade rubriker och spaltutrymme i SPs reklampublikationer, typ ”Provning och Forskning”. Omedelbart började Verksledningen och diverse enhetschefer att trumpeta ut att SP-Borås var ett världsledande forskningsinstitut inom alla former av forskning, med aktiva kopplingar till rymd- och flygindustrin (NASA), kärnfysik (CERN) och andra forskningscentra med budgetar på miljarder/dollar/euro/pund/mark/yuan/rubel mm mm årligen.

 

XX  NAMEDROPPING SOM AFFÄRSIDÉ

Vid mitten av 1990-talet började SP:s verksamhet och därmed affärsidé att bli alltmer ihålig. Verksledningen pressade på mellancheferna att det viktigaste var nästa ekonomiska kvartalsrapport. Dessa chefer var vanligen mediokra byråkrater som saknade kunskap om teknisk forskning, provning, kontroll mm. Deras ”kompetensbas” var att de tillhörde den lismande Nomenklaturan, dvs den av Verksledningen sanktionerade interna milisen. Men SP fick stora problem när diskrepansen mellan självskrytet och verkligheten blev för stor.

Men SP:s verksledning med dess styrelse i ryggen framhärdade i sin reklam att SP var världsledande. Men ingen på den europeiska eller den internationella marknaden brydde sig eller tog notis. På 90-talet började SP:s verksledning och styrelse befara att SP:s marknadsmässiga glamour, med tveksam akademisk substans, inte var tillräckligt PR-mässig. Och då tog man det pompösa beslutet att göra trettio stycken disputerade doktorer till ”professorer”, alla utan stol och portfölj (”EPA-professorer” . om någon minns vad EPA var, senare Tempo, numera Åhléns). Nu stundade gyllene tider för SP:s doktorer med smal och marginell substans. EPA-professorerna fick bra löner och frikostiga apanage till resor, konferensdeltagande och snofsig ekipering. Baktanken var att dessa EPA-professorer skulle ge nimbus, akademisk fernissa och ett skimmer av bländande kompetens åt hela SP. Genom att skicka dessa EPA-professorer till konferenser av europeisk eller internationell klass kanske SP-Borås kunde bli omnämnt i något uppseendeväckande vetenskapligt sammanhang. Och framförallt gick det att hävda att SP befann sig i forskningens framkant.

Därefter gick det att i SP-publikationer referera till att SP minsann deltagit aktivt tillsammans med prominenta forskare från världens främsta universitet och forskningsinstitut. Väl hemma i Borås kunde EPA-professorn omständligt berätta att han haft ett långt vetenskapligt samtal med någon verklig expert XYZ i en timme – när dom på sin höjd skakat hand. Denna typ av ”namedropping” är ganska vanlig bland småfolk.

 

XX SP:s NOMENKLATURA – EN AV LEDNINGEN SANKTIONERAD MILIS

Redan på 1980-talet när Claes Bankvall blev Generaldirektör (inte utan protester) blev det uppenbart för SP:s personal att någonting var galet med SP:s verksamhet, ekonomi, forskning, aktuell planering och framtidsplaner. Det blev också ppenbart att en intern milis höll på att skapas där (missförhållanden i verksamheten samt fusk och bedrägerier skulle tystas ner och mörkläggas för att inte nå offentlighetens ljus. Som vanligt gäller att ”där ingen rättvisa finns är det farligt att ha rätt” och som vanligt i en dysfunktionell organisation blev vissa former av mobbning sanktionerade av verksledningen (Bankvall, Johansson) om någon form av gnissel påpekades om verksamheten. Att påtala fusk och felaktigheter inom provning, kontroll och utredningar var en dödssynd – speciellt om någon Nomenklatura-höjdare var inblandad. Detta bestraffades med förtal, lönedumpning och mobbning enligt välkända principer. Eftersom Nomenklaturans högadel generellt var tämligen enfaldig och inkompetent producerades en massa rapporter som vanligen gick direkt till närmaste papperskvarn. På 1990-talet fick SP välförtjänt dåligt rykte bland uppdragsgivare från näringslivet, försäkringsbolag, SKL m.fl. och diverse FoU-finansiärer. Den rena idiotin finns beskriven i SP-Leaks 1, 2, 3 och mera kommer att avrapporteras (sagittarius.n.nu).

Nomenklaturan dirigerades av GD/VD Claes Bankvall och marknadschefen, civ.ingenjören (VoV tror jag), lakejen och spindoktorn Jan-Olof Johansson (VL) med hjälp av ett gäng underhuggare som Per-Ingvar Sandberg (ET), Tomas Gevert (MT), Bo Carlsson (MMy), Tomas Nilsson (ET), Björn Andersson (ET), Geron Johansson (ET), John-Rune Nielsen (ET), Lennart Carlsson (MMy), Jan Fransson (ET), Åke Blomsterberg (ET), Lars Tobin (ByFy), Anita Olsson (ATp) m.fl. Dessa personer tillhörde gruppen högstatusmänniskor och övriga utanför gruppen ansågs ha låg eller obefintlig status. Dessa högstatuspersoner var mer eller mindre drabbade av Dunning-Kruger-effekten som är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens. Eller kortare sagt: Dom som är korkade kan aldrig för sitt liv förstå att dom är korkade.

Människor vill vanligen tillhöra grupper med hög status för att känna sig trygga och säkra, för att uppnå t.ex. självförverkligande, av sociala skäl, för att erhålla makt, förmåner och andra typer av mål. Grupptyper finns av olika slag som expertgrupp (tjusigast trots överrepresentation av byråkrater), formell grupp, informell, besluts-, mål-, intresse- eller kamratgrupp. SP:s Nomenklatura var en i högsta grad informell grupp med inslag av hemlighetsmakeri. I detta avseende liknade Nomenklaturan frimurarna, scientologikyrkan eller andra religiösa sekter (IS kanske). I varje grupp finns ett formellt eller informellt regelsystem, metoder för utvärdering av uppnådda resultat och därtill hörande belönings- och straffsystem. Grupper har dessutom normer och strukturer för medlemmarnas auktoritet och tilldelade roller. Angående gruppers ledarskap finns olika ideologier. Ledarskap bygger på gruppens tillit och de enskilda medlemmarnas maktpositioner utanför gruppen. Till ledarens uppgifter hör konfliktlösning, förhandlingar, formulering av problem och legitimitet att tilldela makt i gruppen. För att grupper skall fungera är effektiv kommunikation nödvändig. På en basal nivå måste gruppmedlemmarna förstå varandra verbalt, socialt och beträffande målformuleringen. Här drabbades SP:s Nomenklatura av problem eftersom den informella strukturen och hemlighetsmakeriet snabbt genomskådades av personalen. Nomenklaturan kallades av personalen som ”dom” och då visste vi alla på golvet att därmed avsågs ”det mer eller mindre lojala brödraskapet” som styrde och ställde efter behag. Eftersom Nomenklaturan var sanktionerad och styrd av verksledningen kunde dessa Nomenklatura-funktionärer tilldela sina sympatisörer roller som projektledare och sätta prislappar på vissa projekt finansierade av Konsumentverket, FoU-finansiärer, större beställningar från staten, näringslivet, försäkringsbolag, SKL mm. Den här tågordningen avskydde jag – jag ville själv bestämma både pris, utförande och slutrapportering. Jag ville absolut inte gå med på att Nomenklatura-byråkrater av maffia-karaktär skulle belasta uppdragskontot. Tyvärr var jag dum nog på 1990-talet att göra materialutvärderingar åt Konsumentverket av marknadens värmepumpar, varmvattenberedare, pannor mm. Pris 20.000 kr styck – nästan gratis. Priset var satt av nollan Geron Johansson utan att fråga mig. Hans kompisar på hans egen sektion fick naturligtvis mycket bättre betalt per uppdrag. Detta är ett exempel på hur det kan gå till vid ”världens bästa provningsanstalt”. Efter ovanstående idiotiska uppdragshanteringar nekade jag att utföra materialutvärderingar fortsättningsvis.

Jag minns en komisk situation när ÅB, JF och PIS ville att jag skulle skriva en rapport om varmvattenberedare kopplade till termiska solfångare. En vecka före julafton kom doktor Åke Blomsterberg till min dörröppning och proklamerade att jag skulle skriva ett utlåtande om materialbeständighet hos varmvattenberedare kopplade till termiska solfångare. Per Bergkvist var projektledare och Åke någon form av sakkunnig. Jag hade inte tid (en vecka före julafton) p.g.a. egna oavslutade uppdrag och dessutom ingen lust. Åkes fråga från dörröppningen var klumpigt formulerad och liknade en order. Åke var nog lite rädd för mig. Han var visst förlovad med en tjej i Amsterdam. Bara en sån sak. I alla fall kunde jag inte skriva en vettig rapport på en eftermiddag (sa Åke utan att ens ge mig ett kontonummer). Då sammankallade Nomenklaturan till ett möte med mig inför PI Sandberg, Åke Blomsterberg, Jan Fransson. Dom tyckte själva att dom var skräckinjagande viktiga personer och otroligt kompetenta. Men min bild av dessa herrar var den rakt motsatta. Jag sa att dom skulle vända sig till mitt gamla labb MMy där normal-Carlsson var labb-chef. ”Låt dom skriva ett utlåtande. Dom har betalt för det och det har inte jag”. Det blev naturligtvis inget kapitel om materialutvärdering. Och deras färdiga rapport var både naiv och inkompetent.

Inom SP började jag uppmärksamma tendenser till den växande korruptionen ca 1985 när Nomenklaturans proselyter började smyga i korridorerna som stövare på jakt. Ett kanske oskyldigt tecken var att den näbbiga lab-assen Lena på korrosionslabbet satte upp en lista i fikarummet – ”Svarta Listan”. Egentligen är det så fascism och nazism uppstår. Lab-chefen normal-Carlsson med patologiska symtom på asperger var nog bara tacksam för all uppmärksamhet som kunde riktas åt alla håll bort från hans sociala inkompetens. Men på sikt skulle dessa avarter resultera i kommande SP-fiaskon under kommande år tills SP gick i graven 2017-01-01.

Idag är korruptionen inom och mellan företag inklusive statsbildningar ett ständigt återkommande förstasides-stoff i nyhetsmedia. Det tycks inte finnas några gränser för människosläktets hunger efter makt, pengar och inflytande i stort som smått. Om korruptionen vore en industri skulle den vara världens tredje största beträffande ekonomisk storlek. Kostnaderna för korruptionen uppskattas till 10 % av det totala flödet av utländska direktinvesteringar världen över.

Internationellt görs ansträngningar för att förebygga mutor och korruption, t.ex via ISO 37001 Antikorruption.

XX3 VERKSLEDNINGEN VL

Efter den logistiska och praktiska utlokaliseringen från Stockholm till Borås 1976-78 började SP-Borås att stabilisera sina funktioner efter 1980, med Claes Bankvall som GD, Jan-Olof Johansson som spindoktor, desinformatör, lösmynt och osammanhängande lantisbuse av standardmodell – och Hans Andersson som teknisk chef (ganska osynlig). Vid den här tiden började EU och dess nya regler att överstiga SP:s kompetens och resurser. Framförallt fanns en akademisk högfärd som trumpetade att SP var världsledande på allting. Men redan på 80-talet började verksledningen gynna uppkomsten av vetenskaplig och intellektuell röta inom hela SP som egentligen kulminerade vid sekelskiftet. Därefter var SP i praktiken bankrutt – tekniskt, moraliskt, etiskt och ekonomiskt. Och i början på sekelskiftet lämnade ett stort antal kompetenta anställda sina funktioner vilket skapade ytterligare interna problem. Detta nämndes inte av VD Bankvall vid sin pensionering 2007 men blev tillträdande VD Maria Khorsands akuta uppgift att ta itu med.

XX4  PERSONALAVDELNINGEN ATp

Personalavdelningen hade säkert en mycket arbetsintensiv tid i samband med utlokaliseringen. Personalchef var då en fyrkantig och impopulär byråkrat som försvann efter några år. Efterträdare blev Anita Olsson (Nomenklatura-medlem). I dysfunktionella företag är personalavdelningen en mycket värdefull och nödvändig resurs. Här samlas information om personalens sjukfrånvaro, läkarbesök, läkemedel, semestrar, reseräkningar, löner, kurser, övertid, allsköns skvaller mm mm. Allt samlades i svällande pärmar och på hårddiskar. Dessutom har jag starka indikationer på att personalavdelningen ägnade sig åt illegal avlyssning. Har du hört talas om STASI?

Anita Olsson (N) var från början en ganska oförarglig liten tjej utan akademisk utbildning vad jag kunde förstå. Men fru Olsson (N) blev med åren en ganska bufflig kärring som betraktade SP som sin folkhögskola för vilken hon var rektor. Hon kunde t.ex. anmärka på att den genomsnälla sekreteraren Karin K log för mycket. Detta var en tid då feminismen var som mest aggressiv. Därmed inte sagt att Anita Olsson (N) var feminist (har jag ingen aning om), men det var populärt med kvinnliga chefer på icke-strategiska poster. Men den bistra verkligheten bryter ned moralen även bland dom mest fanatiska jesuiterna. Fru Olsson (N) blev snabbt en nyttig idiot och ett ledande verktyg för Nomenklaturans (N) intriger. När hon muntert i sällskap med någon EPA-professor tågade fram i lab-korridorerna var det bara att slänga sig i väggen för att inte bli nedtrampad och överkörd av dessa mediokra och ganska komiska Nomenklatura-funktionärer. (bilagor sagittarius006.n.nu).

Fru Olsson (N) blev snabbt ”ein Mädchen fur Alles” om den skvallrande rapportörens tjänstetitel var tillräckligt imponerande Enkelt folk utan akademiska pappersmeriter har tyvärr en förmåga att idiotförklara sig själva.  Men många 40-50-60-talister blev uppfostrade till att beundra auktoriteter som farbror polisen, prästen, läkaren, skolfuxen, kommunstyrelsens ordförande m.fl. även om dessa var hustru- och barnmisshandlare, pedofiler, rena tjyvar mm. Auktoritetstro bottnar i ren fascism. Så här på en pensionärs avstånd är mitt budskap: Personalavdelningen är din fiende och facket är inte din kompis. Så illa är det. Bilagor.

Som vanligt när det gäller offentlig verksamhet var det personalavdelningen (ATp) som hade dom största interna personalproblemen, allt ifrån kärleksbestyr till slagsmål om man skall lägga tillit till skvaller.

 

XX4 LABORATORIET  FÖR  YTSKYDD  OCH KORROSION

På detta labb började mina stapplande steg i statlig tjänst – bortsett från undervisning vid universitetet i Umeå. Labbet hade en hedervärd historia från tiden i Stockholm, årtionden före att plast och gummi fick ett eget labb. Utrustningen var konventionell för tiden: saltdimskåp, weatherometrar, utrustning för bestämning av skikttjocklek, vidhäftning, hårdhet, nötning, porositet mm. Ingenting glamoröst. Viss elektrokemisk utrustning inköptes när jag installerat mig vid SP-Stockholm. Ekonomin var god tack vare statliga blodtransfusioner. Det skulle bli sämre och sämre i Borås. All ny utrustning som anskaffats i samband med utlokaliseringen hamnade i korridorerna för senare transport till skroten. Korrosionslabbet infogades i enheten för Materialteknik MT som snabbt utvecklades till SPs mest pinsamma hemorrojd med ett rykte om inkompetens, SP-intern ryktesspridning och usel arbetsmiljö.

 

4.1 SEKTIONSCHEF BO CARLSSON – normal-CARLSSON

1984 anställdes docent Bo Carlsson som sektionschef vid Korrosionslabbet MTy, utexaminerad från Kungliga Tekniska Högskolan KTH i Stockholm i fysikalisk kemi. Jobbet vid SP var hans första efter studieåren vid KTH. normal-Carlsson var en flatliner som förmodligen var både ordningsman och skolpolis i grundskolan. Han hade nog en patologisk och psykiatrisk diagnos (autism, förmodligen Asperger plus narcissism) och var den typ av chef som väckte olust och dödade engagemang (jag kallade honom normal-Carlsson eftersom han försökte uppträda normalt utan att lyckas). Men i det intellektuella vakuum som präglade SP under hela Borås-tiden var han en person som många andra chefer och handläggare trodde var ett nutida svar på Jesus eller Messias. Många ville sitta vid hans fötter och sörpla visdom. För mig helt obegripligt från första början. Men med facit i hand är det inte så konstigt eftersom SP:s personal rekryterades från akademikernas B-lag och vad AMS hade att erbjuda efter teko-krisen. Dessa i grunden osäkra personer längtade efter en stjärna av något slag och en docent-titel smäller högt i Borås. I en relativt liten stad som Borås kan riktad ryktesspridning bli en maktfaktor. Är det någon som minns Macchiarini som duperade Karolinska Institutet plus andra medicinska experter och tidskrifter? Till och med påven fick vara med på ett hörn i hans vittnesmål. Och så finns ju Donald Trump som passar in bland alla former av skumraskaffärer.

normal-Carlsson skulle kunna diagnosticeras som en högpresterande patient med psykiska störningar, även om hans prestationer vid SP var mediokra och utan större substans. Det visade sig snabbt att normal-Carlsson var en utpräglad gratisåkare som bara kunde få sitt namn på rapporter som utarbetats av andra SP-medarbetare. Hans handikapp som aspergare medförde att han saknade förmåga att mentalisera vilket innebär att serier av händelser och skadefaktorer är omöjliga att sammanfoga till en vettig skadeutredning eller provningsmetod. Som chef vid labbet för Ytskydd och Korrosion fick han ”formell makt” och därmed tillgång till alla rapporter för korrektur-läsning vilket han tog som kvitto på att han skulle stå som medförfattare. Denna taktik är vanlig bland fakultets-professorer men mig irriterade det eftersom han gjorde detta i smyg och bakom ryggen på mig. Exempel:

4.1.1 SP-rapport om provningsmetoder för termiska solfångare

Jag reviderade en rapport om provningsmetoder för termiska solfångare – ursprungligen skriven av Hans EB Andersson och Knut-Olof Lagerqvist, vilket jag redovisade i rapporten. Jag lämnade rapporten till biblioteket för tryckning. Efter någon vecka ringde bibliotekarien och frågade om normal-Carlsson skulle stå som medförfattare. Nej svarade jag. Rent taktiskt insåg normal-Carlsson att rapporten skulle bli ett tekniskt underlag för kommande certifieringar (P-märkning) av termiska solfångare, som senare skulle bli en viktig inkomstkälla för SP Energiteknik. Men i fortsättningen blev normal-Carlsson vid labbet för Ytskydd och Korrosion sidsteppad. Korrosionslabbet MTy fick utföra vissa materialprovningar som sidouppdrag på beställning av Energiteknik. Detta irriterade den narcissistiske normal-Carlsson i många år framöver. Han ville stoltsera med sin namnteckning på alla P-märknings-dokument. Många år senare noterade jag via Internet där han med anal noggrannhet publicerat sitt CV. Där finns allt han publicerat redovisat – ca 200 rapporter och tidningsartiklar, allt från Lyckoslanten, ICA-kuriren till doktorsavhandlingen.
………………

4.1.2 Tjänsteresa till Stuttgart med normal-Carlsson 1-4 november 1988

Jag fick det tveksamma nöjet att följa med normal-Carlsson till Universitet i Stuttgart hösten 1988. Där sammanträffade vi med flera personer som sysslade med materialprovningar av komponenter i termiska solfångare. Två namn kommer jag ihåg: Gindele och Köhl samt ytterligare unga killar, alla väldigt öppna och trevliga. normal-Carlsson var inte underligare än vanligt även om han uppförde sig som en fjortis på planet till Stuttgart. Gindele, Köhl plus någon till mötte oss på flygplatsen och bjöd på transport till någon samlingslokal. På väg till bilen hängde normal-Carlsson på och såg ut som en ivrig, lydig och väldresserad Pavlov-vovve.

År 1988 hade jag lärt känna normal-Carlsson under ca fyra år, och hade noterat vissa egendomliga drag i hans personlighet. Bland annat att hans kompetens beträffande korrosion var svag, att han hade ett naivt och osunt kontrollbehov med fokus på ”uppförande och ordning” enligt regler och föreskrifter från grundskolan, frikyrkor, amish-rörelsen, scientologi-kyrkan, Plymouth-bröderna och gud-vet-allt-nonsens. Han hade också en ovana att stirra på folk som om han var ansiktsblind (prosopagnosi) vilket är ett handikapp som utmärker personer inom autismspektrumet, inte minst aspergare. Vid olika typer av möten och sammanträden brukar sådana personer i smyg anteckna övriga deltagares karakteristiska ansiktsdrag som stöd för minnet. Som rättegångsvittnen är dessa personer värdelösa. För omgivningen kan detta stirrande väcka olust och vara mycket störande, irriterande och utpekande som om det är dags att ringa polisen.

På kvällen vid hotellet gick var och en till sitt rum efter ”gonatt”. Men min instinkt sade mig dock att normal-Carlsson inte menade ”gonatt” när han sade det. Jag gick in på mitt rum men låste inte dörren mot korridoren. Sedan satte jag mig i fåtöljen som var vänd mot dörren och bläddrade i en pärm. Och efter 10-15 minuter kom normal-Carlsson. Med ett BRAK FLÖG DÖRREN UPP!!! Om dörren varit låst från insidan skulle hans språng med axeln före ha kunnat orsaka skador på låsmekanismen och dörrupphängningen. Om han var onykter eller hade knaprat på skojiga piller vet jag inte. Han såg på mig med ett uttryck av häpnad som övergick i uppgivenhet. Sedan vände han om och lommade ut. Han sade ingenting.

Egentligen borde jag ringt receptionen för att kalla på polis eller åtminstone få kontroll av dörrens funktion. Vad hade hänt om han varit beväpnad med något tillhygge eller vapen. Att det var ett ”olaga intrång” var ju uppenbart. På min fritid dessutom. En polisanmälan hade kunnat ge festliga rubriker: ”Svensk ämbetsman gripen av tysk polis efter olaga intrång på hotellrum med sovande svensk”. Jag borde kanske ha blivit rädd men var egentligen smått road. normal-Carlssons onormala intrång hade jag ju förutsett och rent fysiskt kunde han åkt på spö. Jag har sysslat med styrketräning och kraftsporter sedan jag var tonåring. Dagen efter sade han ingenting, ingen förklaring, ingen ursäkt. Resten av tjänsteresan hade ytterligare komiska poänger – orsakade av normal-Carlsson.

4.1.2 En trevlig kväll i Stuttgart med Beaujolais Noveau – och normal-Carlsson

Sista kvällen i Stuttgart gick vi till någon form av restaurang /bierstube kanske. normal-Carlsson var med liksom Gindele,Köhl plus 5-8 unga doktorander. Jättetrevliga killar. Vi satt vid ett långbord av massivt trä med enkla stabila stolar också av trä. Jag hamnade bredvid Gindele och normal-Carlsson någonstans i periferin. Jag tror att normal-Carlsson alltid och medvetet väljer en utsiktsposition från periferin eftersom han har sina mentala och sociala handikapp. På den europeiska kontinenten är höstens Beaujolais Noveau ett välkänt och populärt tillfälle att njuta av detta grumliga och inte färdigjästa vin. Snabbt kom ”Noveau-vinet” i våra glas och stämningen steg och allt var hur trevligt som helst. Gindele frågade på engelska vad jag tyckte om vinet. ”Like I have made it myself” var mitt svar”. Alla tyskarna tyckte att det var jätteroligt och skrattade högljutt någon minut. När vi gick ut från denna ”bierstube” frågade normal-Carlsson vad jag sagt. Som väntat tyckte han inte att det var roligt, inte ens tråkigt, överhuvudtaget tyckte han ingenting. Efter två minuter hade han förmodligen glömt hela episoden.

Efter detta besök på krogen gick vi allesammans till ett enklare ställe med bar, glass, läsk, öl mm. Klockan var väl midnatt. Alla köpte glass. men inte jag som ville ha en öl. Det gick ju bra. Hela gänget satt liksom i en cirkel men normal-Carlsson satt nästan utanför periferin. Och han stirrade konstant på mig som om jag var från en annan planet och dessutom uppfört mig som en råbarkad buse utan bordsskick, vett och etikett. Själv tyckte han säkert att han uppfört sig som ett strå vassare än en högadlig engelsk gentleman. Tyst och stirrande utanför det övriga sällskapet.

Enligt diagnosmanualer uppvisar aspergare ett flertal avvikelser från ”normalt beteende” som begränsad förmåga till social interaktion, bristande föreställningsförmåga, behov av strikta rutiner och tvång, ansiktsblindhet, motorisk klumpighet, kognitiva begränsningar, begränsad mentaliseringsförmåga, oförmåga till central koherens, bristande exekutiva funktioner, opassande sociala närmanden mm mm. I samband med stress och inför hastiga förändringar eller ändrade förutsättningar kan aspergare bli förvirrade eller helt blockerade. Eftersom deras inre värld är begränsad av stelt tänkande kan deras förmåga att lösa problem snabbt försämras. De har en strategi som de har lärt sig att använda, men ändras förutsättningarna så är denna strategi oanvändbar. Då kan lösningen bli oerhört konkret – som våld.

Men intelligenta människor med bra stödsystem kan hitta mekanismer att hantera detta och på så sätt mildra sin störning. När det t.ex. gäller borderlinediagnos kan sådana mekanismer innebära en lugn miljö, att patienten är omgiven av människor som beter sig konsekvent, att patienten förmår ta till sig de sociala koderna till ett lämpligt beteende av dem som som finns runtomkring. En utvecklad form av borderlinestörning leder till ”dissociation”, det är när en person dissocierar, avskiljer sig från verkligt liv och börjar skapa sin egen självuppehållande berättelse, nästan som om dessa personer tycker sig se sig själva i en film, kanske som ett litet drama runt dem själva där de utgör mittpunkten, och där de känner sig trygga. Detta passar också in på kriterierna för en narcissistisk personlighetsstörning. De skapar sin egen historia om sig själva och behåller därmed kontrollen och känner sig trygga. Sådana personers fantasier innebär i själva verket att dom lider av en allvarlig psykisk störning som använder en sofistikerad strategi för att hantera sina liv. I fallet normal-Carlsson finns tecken på att han uppfattar sig själv som mer viktig, glamourös och spännande än han är.

För att ge intryck av ”vetenskaplig kompetens” försökte normal-Carlsson efterlikna arroganta Oxford-professorer med pipa, tweed-kavaj, stängd dörr mm enligt dom mest tröttsamma engelska TV-serierna. Hela karl´n var en karikatyr från Downton Abbey. Men ännu värre för mig var hans talang att äta sig mätt i andras kylskåp, för att sedan bajsa i skåpet som tack för maten.

XX SP TAR ETT STORT KLIV UT I TOMMA LUFTEN UNDER 1990-TALET

På den här tiden (1990-talet) kunde vem som helst med doktorsexamen bli adjungerad professor vid SP, om bara SP eller motsvarande företag betalade lönen plus någon muta eller penningbidrag till utfärdande universitet eller högskola. Snart kunde SP gömma sin ihåliga kompetens bakom en Potemkin-kuliss av ca 30 adjungerade professorer.

normal-Carlsson (N) slutade vid SP-Borås 2005 (sparken?) efter att ha förbrukat 4-8 miljoner kr på ett korrosionsprojekt om metallskorstenar som jag skrivit FoU-ansökan till. Resultat – fiasko naturligtvis (se SP-LEAK 3). Jag hade skrivit ansökan till STEM Energimyndigheten i samarbete med svensk industri – och den var muntligen beviljad. Men jag förstod ganska snabbt att den akademiska maffian (Nomenklaturan = N) själva ville ha projektet och att jag skulle sidsteppas – helst avskedas. Allt dirigerat av VD Claes Bankvall (N) och Jan-Olov Johansson (N) samt mellanchefer som John-Rune Nielsen (N, Kaosprimadonnan), Per-Ingvar Sandberg (N), normal-Carlsson (N) och Thomas Gevert (N).

När jag till fullo insåg detta åkte jag hem en fredagskväll med en rivstart – och det för gott. Dessförinnan hade jag skickat ett fax till Energimyndigheten där jag begärde att FoU-ansökan angående skorstensprojektet skulle bordläggas. Jag lämnade en fax-kopia i Kaosprimadonnans brevfack. Det kändes som en behaglig hämnd. Skönt att slippa slänga käft med idioter som jag föraktade. Jag visste dessutom att projektet ”The Finland Test” var överspelat pga ny kravprofil efter ett möte i Madrid 1999 med CEN/TC166/SC2/TG1. Jag var sedan tio år Sveriges representant (via Byggstandardiseringen BST/TK199 Skorstenar) i ”CEN/TC166 Chimneys” och skrev regelbundet mötesrapporter till svenska skorstenstillverkare, Boverket, Skorstensfejarmästarna, Räddningsverket m.fl. intressenter. SP informerade jag aldrig eftersom ingen var intresserad och skorstensområdet är svårbegripligt och svårt att standardisera av många skäl (se SP-LEAK 3). SPs chefer tyckte däremot att skorstenar var en skitsak som luktade vulgär och banal arbetarklass utan akademisk och aristokratisk förfining. Men för SPs högdjur var allt från industriskorstenar till fyrkanter på pepparkakshus ungefär samma sak.

Att begära att STEM skulle bordlägga ansökan om 4.000.000 SEK till projektet ”The Finland Test” var ingen detaljplanerad fälla men den blev bättre och bättre med tiden. Och SP inklusive Nomenklaturan reagerade mer besinningslöst än jag vågat hoppas. Ett lyckat exempel på asymmetrisk krigföring.

Jag hade ju långt tidigare insett att SP-Borås saknade alla nödvändiga resurser för att genomföra projektet. SP-Borås är ett litet institut utan egentliga FoU-resurser, ihålig kompetens, få och föråldrade instrumentella resurser och med – på den tiden – toppstyrning mer lämpad för en gammal sovjetisk-albansk betongfabrik eller nordkoreansk partikongress.

När jag hoppade av lämnade alla tidigare engagerade svenska skorstenstillverkare också projektet. Därmed försämrades SPs redan tidigare dåliga rykte inom svensk industri, i den mån något rykte existerat överhuvudtaget.

SP lyckades få tillgång till projektpengarna genom mygel med statliga Energimyndigheten STEM (se SP-LEAK 3). Men STEM som delfinansierade projektet, krävde en slutrapport, och en sådan tvingades SP krysta fram: ”Rökkanaler av metall – korrosionsprovningsmetod med omväxlande förbränning av ved och olja”. SP-Rapport 2004:09. Och rapporten är helt förfärlig. Jag ringde till närmast sörjande handläggare på Energimyndigheten som skrattade åt eländet (”Ja du fick rätt!”), och skickade mig omedelbart ett exemplar av rapporten via Internet.

Rapporten är stilistiskt välskriven av Adeline Velon men det gör att bristerna, fusket, bortförklaringarna mm blir tydliga. Hon har gjort ett bra jobb för att få till en rapport över huvud taget, förmodligen utan back-up av normal-Carlsson (N) och projektgruppens övriga musikanter.

Men (1) rapporten är pratig (om samarbetsproblemen inom CEN/TC166/SC2/TG1 – Corrosion Tests), bortförklaringar av sandlåde-karaktär, man skyller misslyckandet på andra europeiska labb med 50 års erfarenheter av liknande provningar osv.

Men (2) framförallt är angreppssättet felaktigt och gymnasialt i själva upplägget. Man har väntat på kemisk jämvikt vid varje försök. I en metallskorsten uppstår kemisk jämvikt först när den ligger som en rosthög på underlaget. Dessförinnan pågår reaktioner hela tiden som måste angripas med kinetiska metoder.

Ett sista men (3): Mer än halva rapporten handlar om två stycken 10-20 år gamla Cor-Ten-skorstenar. Fullständigt ointressant eftersom Cor-Ten inte är ett rostfritt stål. Dessa skorstenar finns med i rapporten som utfyllnad i en i övrigt mycket mager rapport. Man kunde lika gärna ha undersökt skorstenar i pepparkakshus.

SPs projektet ”The Finland Test” fick sin epilog och välförtjänta fiaskostämpel när SP-rapporten nr 2004-09 presenterades vid en temadag 24 augusti 2004 i Borås (”Skorstenar: CE-märkning, P-märkning, typgodkännande”). Deltagarantalet var imponerande, mer än 50 personer från tillverkare av skorstenar, pannor, kaminer, spisar, sotare, Räddningsverket, trähusfabrikanter, SITAC, SP Brandteknik m.fl. Det kunde ha blivit en triumf och succé för SP:s ”forskare” om rökgaskorrosion. Men icke. Efter Leif Lundins tjat hela förmiddagen om alla kommande CEN-provningsmetoder (som få inom branschen begriper eller behöver begripa) kom professor normal-Carlssons hackande presentation om SPs misslyckade projekt ”The Finland Test”. Buu-rop!!! – från publiken av dom som begrep någonting. Presentationen skulle naturligtvis ha gjorts av Adeline Velon som är mer verbal och dessutom trevlig att se på. Men normal-Carlsson älskar uppmärksamhet – det tillhör hans kroniska sjukdomsbild. I ett hörn längst bak satt Kaosprimadonnan John-Rune Nielsen och väntade på acklamationer och hurrarop, men som under dagen började leta i sitt huvud efter vilka syndabockar han skulle utse efter fiaskot. Men den främsta orsaken till projekthaveriet var Kaosprimadonnan själv. Jag själv var inte närvarande, än mindre inbjuden, men mitt kontaktnät var närvarande.

Tanken har slagit mig att SP inte har gjort ett skvatt av det man lovat i projektansökan och tillhörande projektavtal (4.000.000 SEK). Med lite kreativitet vid skrivbordet och en dator går det att skapa rapporten, som saknar experimentella specifikationer och verifikationer mm. Pengarna har gått till att uppehålla livet i ett dussin amatörer utan adekvat kompetens för projektet.

Om normal-Carlsson (N) fick sparken från SP vet jag inte. Enligt rykten ville hans fru flytta till Kalmar – med normal-Carlsson (N) i flyttlasset. Där skapade normal-Carlsson en webb-sida där han erbjöd omvärlden sina tjänster som framstående forskare angående materials livslängd (material life science). Snart därefter presenterar han sig som professor vid Kalmar Universitet i ämnet ”Avancerade Material”. Vad i hela friden är ”avancerade material”? Vad han eftersträvade var att han själv skulle anses ”avancerad”. Men han vet ju ingenting om våra vanligaste material som koppar, järn, stål, Cor-Ten, material inom VVS mm. Alla material är avancerade eller kan göras ännu mer avancerade med ny teknik, nya legeringstillsatser och nya tillverkningsmetoder.

Det måste ha kostat SP, ALMEGA och Trygghetsrådet en bra slant att bli av med en sådan ”portalfigur” till en nonsensprofessur i Kalmar vid Linné-universitetet, på skattebetalarnas bekostnad naturligtvis. Och vad fick Kalmar Universitet som muta? ”Professuren” blev dock kortvarig. Stegvis dumpades ”avancerade Carlsson” till alltmer ödsliga och marginella positioner. Senast (14-04-20) tillhörde han ”Institutionen för Biologi och Miljö”. Han uppger också att han är vetenskaplig rådgivare för SP. Som man bäddar får man ligga. Vad återstår i hans brokiga karriär: professurer i rasbiologi, etologi, eutanasi mm ???

På hans hemsida (enligt Linné Universitetet) är han numera ärevördig senior professor vid Institutionen för biologi och miljö. På Youtube svamlar han om ett projekt på 100.000 kr som om det handlade om världsledande kärnfysik eller rymdforskning. I Barometern finns en artikel där en mycket besvärad egenföretagare bugar för ”avancerade Carlsson” vid emottagande av en check på 100.000 kr för ett marginellt projekt av gymnasial karaktär.

5 ENERGITEKNIK

5.1 ENHETSCHEF PER-INGVAR SANDBERG (N) – SPRINGPOJKE OCH LAKEJ

En funktionär som alltid var Nomenklaturans lakej och springpojke. Allmänt dåligt omdöme, klent begåvad, men alltid hjälpsam vid skumraskaffärer mm. Bilaga.

PI Sandberg var en mycket liten person, både fysiskt, mentalt, verbalt och professionellt. Han var en fjant utan substans helt enkelt, som gjorde allt för att behaga Verksledningen. Jag har nog aldrig sett ett större blåbär som avlönats av staten.

5.2 SEKTIONSCHEF LARS TOBIN (N)

En av Nomenklaturans storfräsare och dirigent. Kärringtrevlig och lismande vid kontakt, men bakslug sabotör av andras lönsamma verksamheter. Uppträdde som intern milis över labb-gränser med Verksledningens välsignelser. Han var tidigare SACO:s representant och hade därmed insyn i maktspelet inom SP. Efter ett internuppdrag åt Tobins sektion fick jag erfara hur SPs korruption kan fungera vid marknadskontakter och uppdrag. Bilagor.

5.3 LAB-CHEF BJÖRN ANDERSSON (N)

Hypokondriker med tre stämband. Sjunde reserv till jobbet. Att utse Björn Andersson till chef för Energilabbet var en rejäl förolämpning mot alla anställda på Energilabbet. Visserligen hoppade lämpligare kandidater av (SPs rykte blev sämre och sämre efter utlokaliseringen 1976 till Borås) men Björn Andersson tillhörde bottenskrapet – och han uppfyllde alla lågt ställda förväntningar. Jag ids inte beskriva eller referera till allt nonsens som denna karikatyr av chef presterade. Ofta var han helt enkelt borta, både fysiskt och mentalt, saknad av ingen. Men sekreteraren och växeltelefonisten Anita, som han skällde ut en gång i veckan, noterade att Björn Andersson (N) ibland saknade laga anledning att vara fysiskt frånvarande. Mentalt var han ju borta hela tiden. Jag tror inte ens Nomenklaturan uppskattade hans närvaro, men han gjorde säkert allt som han blev tillsagd att göra.

5.4 JOHN-RUNE NIELSEN (N) – DEN LANDSFLYKTIGE KAOSPRIMADONNAN

Norskens bravader kommenteras på andra ställen i denna blogg. Han dök upp på Energiteknik i mitten på 1990-talet och började sin bana som praktikant och hushållsgris. Enligt rykten hade han familjära band med boråsaren och f.d. statsministern Ingvar Carlsson. Verksledningen som redan tidigare prioriterat galningar av typen normal-Carlsson och Björn Andersson tyckte att kaosprimadonnan J-R Nielsen var rena fyndet – med ett oslagbart CV minsann. Dessutom började sektionscheferna Åke Blomsterberg och Jan Fransson att längta bort från SP eftersom möjligheterna för avancemang saknade gehör hos GD/VD Bankvall. Gossarnas FoU-prestationer var dessutom ganska intetsägande. Men som avskedspresent orkestrerade trion Blomsterberg, Fransson och Nielsen ett intensivt teamwork för att lansera J-R Nielsen som efterträdande chef, direkt under Björn Andersson. Trion övade dagligen i en veckas tid med att fila på klarinetterna. Och snart var kaosprimadonnan på plats, och efter ytterligare en tid var Björn Andersson sidsteppad och ersatt som lab-chef.

Men kaosprimadonnan gjorde sig ganska snabbt omöjlig bland personalen. Efter en namninsamling på labbet förflyttades han till kanslihusbaletten. Förmodligen som tack för att han var lyhörd lakej och undergiven den aktuella Nomenklaturan med Bankvall & Johansson som dirigenter. Dom såg snabbt att norsken var en lydig och lojal opportunist med tunnelseende, fantasilös och därmed förutsägbar som en lobotomerad SS-soldat. Den gossen var därmed som klippt och skuren för chefspositioner.

I brist på tekniska kunskaper om labbets verksamhet utvecklade denne överflödige funktionär ett perverst intresse för byråkratiskt nonsens. Allt för att fylla arbetsdagen med pyssel vid skrivbordet vid sidan om allt springande på möten med likasinnade gratisåkare. Det är ju så byråkratiska kohorter växer sig starka och voluminösa.

Som nybliven chef startade kaosprimadonnan med ett två timmar långt föredrag om sin egen banala person inför femton häpna och sedan sömniga tjänstehjon. Efter 5-10 minuter började många att famla efter spypåsar och syrgasmasker. Labbets ekonomisk förlust: 2 x 15 x 1.000 = 30.000 SEK plus uteblivna intäkter för utrustning. Men han lovade att tredubbla labbets intäkter omedelbart m.fl. löften och fantasier som jag glömt.

Ett av hans pappersalster var en veckoblankett där varje personal skulle redovisa aktuell sysselsättning under varje kvart, dvs varje femtonminutersperiod inklusive drille-tid och ploppe-tid. Topparna inom Nomenklaturan (Bankvall & Johansson) jublade – ”Här har vi en framtidsman!”. Och Heydrich sträckte ut sig i givakt i sin grav.

I övrigt kommunicerade han via gula post-it-lappar som han smög in på mitt skrivbord när jag var ute ur rummet. Texten var kort och militärisk av typ ordergivning. Han kunde nämligen inte samtala, inte ens skriftligt efter betänketid. Konsten att samtala är ju en vetenskap i sig om man inte fått förmågan via modersmjölken, uppfostran, släkt, vänner mm. All kommunikation var för kaosprimadonnan ett sätt att imponera på omgivningen, alla kontakter med arbetskamrater, presumtiva kunder mm var teater där det framförallt gällde att dölja sin inkompetens. I själva verket var den norske gossen livrädd varje dag inför att hans sociala och tekniska inkompetens skulle avslöjas. Hans uppträdande var hela tiden inställt på max ”fejkläge” vilket omgivningen snabbt insåg.

SP:s avlönade personal bestod inte av sinnesslöa idioter, men vi såg med förundran eller ointresse vissa chefers psykosociala svårigheter. Vi lärde oss snabbt att mycket av all påtvingad nonsens-byråkrati som till slut fyllde veckans arbetsdagar, egentligen nonchalerades eller manipulerades av korrumperade chefer för deras egna syften. All eventuell målstyrning var ihålig och inaktuell efter en vecka. Språkbruket var fyllt av schabloner, billiga klichéer och de senaste modeorden från PR-branschens träskmarker. Efter att cheferna varit på någon kurs i härskartekniker på någon gammal herrgård, under ledning av någon guru eller för dagen poppis prästkopia, blev klimatet på labbet ännu mer konstigt och verklighetsfrämmande. Målet med SPs verksamhet tycktes vara att inkompetenta byråkratichefer skulle bli nöjda en stund. Beställare som industriföretag (väldigt få och redan bortskrämda), FoU-finansiärer, SKL-beställare, allmänhet mm var av ringa intresse. ”Om dom ringer så debitera telefontid” (Geron Johansson, se nedan).

Jag blev naturligtvis ett mobboffer, vilket jag inte fattade förrän alldeles för sent. Mina uppdrag om korrosionsproblem inom VA, VVS, solvärme, skorstenar mm roade mig. Kontakterna med kunderna var ett nöje, att få hjälpa till var roligt. Jag trodde att SP var en konsult och hjälpreda för konsumenter, småföretagare, storföretag, kommuner, försäkringsbolag mm i behov av provning och opartisk utredning. Men så var det inte alls. Många undermåliga akademiker tyckte att SP kunde duga som lämplig språngbräda inför sina fantastiska fantasier mot den eviga berömmelsen. Ingen annan presumtiv arbetsgivare var ju intresserad.

SP:s personal är luttrad efter GD/VD Bankvalls flamboyanta arrogans och spydigheter (1980-2007).

Bilagor.

5.5 GERON JOHANSSON – TEKNIKERN SOM BLEV SEKTIONSCHEF

Labbets hemliga polisverksamhet utövades av Geron Johansson, som i brist på övrig relevant kompetens, ägnade all sin arbetstid åt övervakning av personalens förflyttningar i lokalerna. Han satt i ett rum nära entrén och bevakade korridoren och hallen som en surikat på vakt. Jag blev t.ex informerad om att jag gick (dvs promenerade) för långsamt från någon punkt A till punkt B. I övrigt fungerade Geron som dörrvaktmästare med full uppsikt över stämpelklockan och vilka som gick ut eller in genom ytterdörren. Men om labb-chefen (Tomas Nilsson) gick ut före flextidens slut – då gick också Geron ut – fort som fan efter fem minuter. Och som alla statliga funktionärer av polisiär typ såg han själv till att ha någonting att rapportera till sina kompisar inom Nomenklaturan. Han var den perfekte kapon.

Kräver i övrigt ingen omfattande analys. Typisk rövslickare. Fungerade som dörrvaktmästare och ryktesspridare under alltför många år. Slirig utan kompetens och integritet. Kunde på sin höjd hantera miniräknare och hålslag. Han tog sig fram till sektionschef genom att springa ärenden och utföra dirty-work åt dåvarande lab-chefen Tomas Nilsson, som behövde all hjälp han kunde få. Båda klent begåvade och knappt skrivkunniga. Glömmer aldrig hur dom hanterade duktiga medarbetare som Ulla-Britt Larsson, Bertil Andréasson, Kenneth Carlsson m.fl. Ulla-Britt var en mycket kompetent sekreterare med kunskaper i svenska, engelska, tyska, stenografi mm. Men Geron lät sparka henne för att hans tämligen enfaldiga hustru skulle få jobbet. Hennes meriter för jobbet var obefintliga.

Geron förflyttades senare till en nonsensposition inom VL där han inte kunde göra någon större skada. Så går det till när nepotismen får styra inom utlokaliserade statliga företag som har karaktären av skyddad verkstad.

5.6 BERTIL ANDREASSON

Den bästa medarbetaren jag någonsin träffat på och vid SP. Lojal, arbetsam och engagerad – men alltid motarbetad och förtalad av Geron. Av alla skamfläckar jag minns från SP-tiden är hur illa Bertil Andreasson behandlades. Och detta genomfördes av Geron och lab.chefen Tomas Nilsson i intimt samarbete.

Vi åkte Sverige runt flera gånger för att inspektera solvärmeanläggningar. Bertil var duktig, engagerad, arbetsam och mycket trevligt ressällskap. Att åka omkring i bil (Volvo 445 eller stora Dodgen) genom sommar-Sverige, hundratals mil i veckan, tillhör dom bästa minnena jag har från SP-tiden.

6 SITAC

Ett dotterbolag till SP med en verksamhet som var skyddad av sekretess. SITAC typgodkände byggprodukter under 90-talet, under former (enligt regeringsbeslut) som säkerställde fullständigt monopol på den svenska marknaden. SITACS:s verksamhet präglades av tveksam kompetens och orimliga handläggningstider (1 år var normalt – allt för att tvinga fram mutor?). Marknaden för byggprodukter är och var mycket stor, och varje vecka utan typgodkännande kunde innebära miljonförluster för varje tillverkare. Men SITAC kunde begrava sina pratiga och ibland inkompetenta – men sekretessbelagda – utredningar i Riksarkivet.

Men där tog dom fel. Av en tillfällighet gjorde jag ett litet uppdrag åt en tillverkare av metallskorstenar angående underlaget för ett typgodkännande, där en offentlig diskussion pågick i pressen (SP Rapport 96E21430, bilaga). Efter ett telefonsamtal till Riksarkivet fick jag veta att inget tekniskt underlag fanns, förutom en irrelevant skiss av någonting av betong (bilaga). Nu blev SPs tekniske direktör J-O Johansson vansinnig. Som den lantisbuse han är skickade han ett fax till min chef (Björn A) som började med svordomar följt av haranger om det olämpliga i uppdraget och rapporten (2 bilagor). Bl.a. var tillverkaren en olämplig kund eftersom SP var åtalade inför domstol av samma tillverkare mm mm (bilaga). Sådana juridiska eller ekonomiska förhållanden borde SPs Ekonomiavdelning reagerat på vid orderbekräftelsen. Men det var ju inte detta som skrämde J-O Johansson utan det faktum att SITAC:s verksamhet var genomrutten och inte tålde dagsljus. Den slirige och korrupte J-O Johansson tillhörde Nomenklaturans främste dirigent som trodde sig tillhöra den elit som var nödvändig för SPs framtid. Tvärtom är denne svajiga funktionär en av orsakerna till SPs död 2016-12-31.

Idag är den ”hemliga” typgodkännandeverksamheten död. Om den nuvarande CE-märkningen av byggprodukter är bättre vet vi inte än, men detta system är mer öppet för insyn och inte monopoliserat av staten.

 


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu