SP-Borås: NEKROLOG DEDICERAD ”SISTA PROVNINGSANSTALTEN”

juli 17, 2014

WORKING PAPER

SP – Swedish National Testing and Research Institute

 

INLEDNING

Att utlokalisera myndigheter och andra statliga kohorter från Stockholm är ingen konst för den regering som för tillfället har majoritet i riksdagen. Och efter fyra år har Riksdagen totalt tappat intresset för att vissa utlokaliseringar blev dyrbara äventyr eller gick åt helvete. Utlokaliseringar med problem är Folkhälsomyndigheten i Östersund, Konsumentverket i Karlstad, E-hälsomyndigheten i Kalmar plus kommande myndigheter och institut vars problem bara kan förutses utan politiskt färgade glasögon. Eventuella problem får den nästkommande regeringen ta itu med. Till den kategorin hör SP Statens Provningsanstalt som skapades redan år 1920 med säte i Stockholm och vars varumärke begravdes 2017-01-01. Därmed blir det inget hundraårsjubileum för SP år 2020. Varför denna panik idag 2016 när det bara återstår fyra år till ett storartat hundraårsjubileum i Borås som idag saknar större industriella företag och intellektuella kännetecken? Jo – det finns alltför många dolda skumraskaffärer som SP (dvs Staten) inte vill skall komma till offentlighetens ljus. Då är det bättre att likvidera SP eftersom ett hundraårsfirande inte skulle bli ett festspel med blåsorkestrar, änglakörer, fyrverkerier, högstämda tal av politiker och kommunala småpåvar m.fl. Risken för pinsamma avslöjanden om mygel, korruption, nepotism mm skulle vara alltför stor. Alla känner till mönstren från hur dysfunktionella organisationer fungerar. Det må gälla verksamheter drivna av staten, kommuner eller landsting som ofta präglas av politiskt mygel, vänskapskorruption, mutor mm, allt med skattebetalarnas pengar. Göteborgs Kommun är ett välkänt exempel men problemet finns nog över hela landet bland ”folkvalda” kohorter som betraktar skattebetalarna som imbecill boskap predestinerad för att utnyttjas och tiga.

Efter 24 år vid SP Stockholm / Borås lämnade jag detta statliga bolag år 2000 där verksamheten sorglöst nonchalerade lagar och regler i t.ex. ”DEN GEMENSAMMA VÄRDEGRUNDEN FÖR DE STATSANSTÄLLDA – GRUNDLÄGGANDE RÄTTSLIGA PRINCIPER” (finns på Internet). Istället var det SPs ”överklass” som både dirigerade och saboterade etablerade regler (1980–) om verksamhetens principer från år 1920, när SP skapades.

Följande redovisningar av SP-Borås är mycket sorglig. När jag med familj lämnade Umeå/Robertsfors för flyttning till SP-Stockholm år 1976 kunde vi aldrig ana att SP-Borås var ett misstag som varade i 24 år. På den tiden var Rinkeby rena idyllen med Järvafältets omgivningar. Och SP-Stockholm vid Drottning Christinas väg var en trivsam arbetsplats.

Ett år senare (1977) var vi utlokaliserade till Borås. jag med hustru och en underbar dotter. Men utlokaliseringen var ingen dans på rosor: Min chefs fru tog livet av sig, och min hustru längtade tillbaka till Norrland. Jag blev tf chef för Korrosionslabbet och långtradarna stod på kö med gammal utrustning från Stockholm och en del nytt. Byggmästare, snickare, elektriker och andra tekniker vimlade överallt i lab-lokalerna.

HUR KUNDE ALLTING GÅ SÅ FEL MED SP-BORÅS ?

1) GD för myndigheten SP 1980-1993 var Claes Bankvall som senare blev VD 1993-2007 för SP AB. Till att börja med verkade han vara modern och hipp, en kul och lattjo typ. Men det visade sig vara fel. Bankvall var en arrogant och raljant chef utan engagemang, medvetet oförutsägbar för att söndra och därmed härska, och totalt ointresserad av allt annat än sin egen offentliga status. Han var en posör och maktmänniska vars sinne för humor begränsades till att se det komiska i vissa medarbetares tragedier. Vid stormöten med personalen roade han sig med att dela ut nedsättande omdömen och oförskämdheter om namngivna personer i auditoriet. Men applåderna uteblev och alla förstod att GD/VD Bankvall var en talanglös ståuppkomiker.

2) Vid sekelskiftet år 2000 var SP:s inkompetens och uppblåsta typ ”Silicon Valley”-historia död – vilket alla professionella kundgrupper kunde se bl.a genom att SP-rapporterna om provning, utvärdering mm var undermåliga – faktafel, referensfel, stavfel (ibland 7 st per sida). Inga seriösa kunder vill betala för tjänster från ett statligt institut som trumpetar sig vara världsledande – när marknaden och fakta säger någonting helt annat.

3) Som drivande spin-doktor, desinformatör mm fanns lakejen Jan-Olof Johansson under åren 1980-2009.

4) Redan under 1980-talet började SP:s gloria som opartisk teknisk resurs att falna – och det blev snabbt värre. Inkompetensen ledde till fler och fler juridiska processer där SP tvingades att försvara delar av provningsverksamheten, skadeutredningar mm.

5) Dotterbolaget SITAC (Swedish Institute for Technical Approval) hade inte rent mjöl i påsen angående typgodkännandeverksamheten – men försvarades och beskyddades frenetiskt av spindoktorn Jan-Olof Johansson (SP-VL) fram till att SITAC infogades i SP för snabb likvidation och mörkläggning av verksamheten före 2015.

6) Den svenska typgodkännandeverksamheten av byggprodukter var nog en av statens främsta bidrag till korruption och mutor inom byggbranschen. För beställaren/byggmaterialtillverkaren av ett typgodkännande handlade det ofta om hägrande beställningar på miljonbelopp – men för en tjänsteman vid Statens Planverk/SITAC i Karlskrona handlade det om att glutta i SBN-80 plus några bilagor – gjort på en eftermiddag kan man tycka. Men varför jäkta när det är fredag och solen skiner. Att handlägga ett trivialt typgodkännande kunde ta upp till ett år eller mer för SITAC. Byggmaterialtillverkarna var nog vana vid byggbranschens system med mutor och önskade bara några papper på att produkten hade SITAC:s ”välsignelse”. Att klaga gick ju inte, då skulle det gå ytterligare ett år och konkurs hotade. Underlaget för alla typgodkännanden var sekretessbelagda och sades vara arkiverade i Riksarkivet. Men med goda kontakter med näringslivet, Byggstandardiseringen (BST), Boverket m.fl. kunde jag konstatera att SITAC:s underlag för typgodkännanden (Tg) ibland var undermåliga och felaktiga. Efter min SP-anställning år 2000 blev jag fristående konsult och besökte SITAC några gånger som biträde till olika tillverkare. Den atmosfär vi mötte var präglad av uppblåst nonsens som ofta karaktäriserar beg.bil-handlare, hästskojare och flummiga predikanter.

7) SP upphörde alltså att vara myndighet 1993. Då började många byråkrat-snillen att trampa vatten och tugga luft i en för dom obegriplig sörja av nya standardiserade regler och provningsmetoder (CEN, DIN, Nordtest, ISO, ASTM m.fl.) som inte fanns i deras lilla anteckningsbok om hur man kontrollerar och tvålar till företag och enskilda SP-handläggare som aldrig kunde fatta att en Nomenklatura-byråkrat var en myndighetsperson och som alltid hade rätt.

8) När SP tappade myndighetsstämpeln 1993 utvecklades en maffia-liknande gruppering (Nomenklaturan) som längtade tillbaka till gamla tider där godtycke, inkompetens och byråkratiska reflexer var tillräckliga meriter för att inte göra just någonting (SP-LEAKS 1,2,3).

9) Enheten Materialteknik (MM) fungerade aldrig beroende på inkompetenta chefer – från Verksledningen och neråt i hierarkin (se SP-LEAKS 1, 2, 3). Framförallt var samarbete över enhetsgränserna förbjudet eftersom MM:s chefer ansåg sig vara av Gud välsignade genier. Vid eventuellt samarbete var kravet att någon MM-stolle skulle vara projektledare. (OBS: Detta problem skulle kunna kräva några A4-sidor att beskriva. Men i praktiken struntade jag i MM:s akademiska högfärd – den saknade substans, och det visste jag om av flera skäl).

10) Vid 1990-talets slut var det kris inom delar av SP, vilket skulle botas med en kosmetisk lavin av adjungerade professorer. Hux-flux piffades och polerades ca trettio doktorer upp med professorstitlar, alla utan stol och portfölj. Därmed försvann dessa ur aktiv tjänst eftersom alla somnade in, nöjda och belåtna i väntan på pensionering. Någon positiv effekt på verksamheten hade det inte.

11) Vissa Nomenklatura-byråkrater tilläts trakassera och t.o.m. sabotera pågående och planerade uppdrags- och forskningsprojekt om verksamheten inte gynnade Nomenklatura-byråkratens upphöjda självbild, som var fokuserad på rampljuset, haloeffekten och glamour. Jag minns ett komiskt tillfälle på 90-talet när SP:s styrelse besökte Energiteknik med en brokig svans av diverse SP-chefer. En av dessa kom på efterkälken efter toa-besök medan styrelsen plus uppvaktning hunnit hundratals meter bort i korridorer och hallar. Aldrig hade jag sett en SP-chef i slips och kavaj kuta som en dopad tax för att komma inom synhåll för det celebra sällskapet.

12) Bankvall gick i pension 2007 – alldeles för sent.

13) Ny VD blev Maria Khorsand som rekryterats från näringslivet. Hon förstod att SP inte var ett isolerat reservat och vilohem för misslyckade akademiker – som själva tyckte att telefonsamtal från presumtiva kunder borde avgiftsbeläggas. Ryktet spred sig och Nomenklatura-cheferna tappade med tiden all kontakt med verkligheten och viktiga kundgrupper. Maria Khorsands arbete under åtta år kan jag inte bedöma (jag slutade 2000), men för en f.d. SP-anställd var hon nog den revolutionär med verklighetskontakt och känsla för marknadsföring som behövdes, inom en likstel och korrumperad organisation. Men för att vända SP-skutan på rätt köl var det för sent.

14) Hela SP:s styrelse byttes ut 2015.

THE TRUMAN-SHOW-SYNDROM  -  NOMENKLATURAN OCH SP:s DÖD

SP:s död är självförvållad och initierades redan ca 1980 när Bankvall blev GD och han själv skapade den interna milisen ”Nomenklaturan”. Bankvalls akademiska högfärd och personliga fåfänga var en starkt bidragande orsak. På 80/90-talet skapades en atmosfär inom SP som saknade reell verklighetskontakt och marknadsföringen präglades av stöddiga proklamationer och skrytvalser om världsledande kompetens och resurser, ”namedropping” med hänvisning till reella forskningscentra i Europa och USA som om dessa var filialer till SP-Borås. Inom SP tycktes en stor del av personalen tro att var och en var huvudperson i en dokusåpa där SP-Borås var världens centrum under en skyddande kupol. Allt utanför kupolen med början redan i Bollebygd, Gånghester och Ulricehamn tillhörde underutvecklade ”outbacks”. Ni som sett filmen ”Truman Show” med Jim Carrey kanske förstår vad jag menar.

OM KONSTEN ATT IRRITERA IMAGINÄRA MAKTHAVARE

Att väcka förargelse är ingen konst. Det räcker att ha någon position i samhället, vissa kunskaper och insikter, färdigheter, erfarenheter, ett professionellt kontaktnät, ”driven stil”, självförtroende och mod att strunta i andras omdömen mm.

Det behövs ingen särskild intellektuell nivå för att väcka förargelse. Med bara en gnutta moralisk övertygelse går det att irritera de flesta grupper av makthavare i vårt samhälle. Makthavare av typ byråkrater, chefer, politiker, religiösa predikanter, socialt hopplösa psykopater m.fl är alla medlemmar i Egoisternas Riksorganisation, där dom programmerats i konsten att rutinmässigt kamouflera den mest grovhuggna egennytta och girighet, med honnörsord som ”i allmänhetens intresse”, ”skydd av utsatta grupper”, ”sekretesskydd” o.dyl. Den officiella humbugen är sig lik från antiken även om dess bärare fått mer och mer obegripliga titlar, visitkort präglade av anglicismer, konstruerade fikonspråk som skall ge sken av enastående expertkunskaper och avancerade byråkratiska reflexer. Men själva grundfenomenen består och lyser igenom: vårdslösheten, fusket, bedrägerierna, fantasilösheten, inkompetensen och trögheten. Makthavare med obrottsligt solidariska underhuggare som företräder företag, myndigheter och institutioner bygger myter om världsledande kompetens och berömmelse med skitsnack, lögner och plattityder. Man anar att affärsidéerna, styrdokument, kvalitetsdokument och eventuella Codes of Practice och Codes of Conduct är inhämtade från Livets Ord, Scientologi-kyrkans kursverksamhet, McDonalds charmkurser eller Skapelseberättelsen enligt första Mosebok.

ATT IRRITERA NÅGONTING SOM INTE FINNS

Småföretag och institut i småstäder som Borås i ett litet land som Sverige bryr sig mycket om vad andra tycker om dem. Men de är för obetydliga för att omvärlden ska tänka särskilt mycket på dem överhuvudtaget. Och att ändra på den bilden går inte med ett fett PR-konto, politiska proklamationer i lokalpressen (BT, GP mm) eller undermåliga prestationer vad gäller uppdragsverksamhet och forskning.

Generellt gäller att någon ”Sverigebild” eller ”SP-bild” inte existerar. Något ”världsledande forskningsinstitut” som SP har aldrig existerat. Utomlands finns en suddig bild av Sverige och Schweiz som likartade länder någonstans i Europa. SP eller Borås – vad är det? Ingen bryr sig.

SP:s HISTORIA I KORTHET

- År 1665: På SP:s hemsida finns en redovisning om födelsen av ett företag som huvudsakligen skall syssla med mått och vikt

- År 1896: Anstaltens officiella namn blir Kungliga Tekniska Högskolans Materialprofningsanstalt (sic), KTHM.

- År 1920: SP bildas med namnet Statens Provningsanstalt

- År 1972: Riksdagen beslutar att SP skall utlokaliseras till Borås

- År 1976-ca 1980: Utlokalisering och etablering i Borås

- År 1980: Claes Bankvall blir Generaldirektör (GD)

- År 1992-1994: Borås drabbas av en epidemi av kopparkorrosion i VVS-system. SP:s dåvarande ”korrosionsexperter” fattar ingenting (se SP-LEAKS 1 och 2). Här fanns egentligen ett enastående tillfälle för reella korrosionsexperter att i detalj analysera kopparkorrosion i VVS-system och orsakerna till gropfrätning typ 1, 2 eller 3, mm, vattenkemi, tillverkningsorsaker, legeringstillsatser, typgodkännandefusk, installationsfel mm mm. Men SP:s ”korrosionsexperter” fattade ingenting trots att dom satt mitt i det dukade bordet. I stället skrevs idiotiska SP-rapporter (91M51445, 94M50542) av några skrivbordskrigare som i förlängningen betydde att den svenska metoden för slutförvar av kärnkraftsavfall skulle haverera inom 100 år.

- År 1993: SP upphör att vara myndighet, blir helstatligt bolag

- År 1993: SP byter namn igen, till Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut

- År 1993: SITAC ansluts till SP

- År 1993: SP:s Verksledning ger order om rapportförfalskning (se SP-LEAKS 1 och 2)

- År 1996: SP/SITAC typgodkänner enstegstätade fasader

- År 2001: SP:s Verksledning ger order om projektstöld (se SP-LEAK 3)

- År 2001: SP/SITAC förnyar typgodkännandet av enstegstätade fasader

- År 2005: SP:s avd. för Materialteknik (MM) avvecklas

- År 2004: SP publicerar pekoral-rapport nr 2004:09 om korrosionsprovning av rostfria skorstenar, ”Finland Test” (se SP-LEAK 3)

- År 2007: VD Claes Bankvall går i pension. Ny VD blir Maria Khorsand

. År 2007: SP byter namn igen, till SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut

- År 2015: Hela SP:s styrelse byts ut.

- År 2015: SITAC upphör som företag, och därmed begravs all besvärande dokumentation (?)

- År 2015: VD Maria Khorsand slutar.

- 2016-04-01: SP absorberas av RISE

- 2016-07-01: Till VD för hela RISE utses Pia Sandvik, med säte i Göteborg

- 2017-01-01: Varumärket SP försvinner och dör.

Det gick alltså inte längre – SP upphör eftersom varumärket är skadat och degenererat. Det blir inget hundraårsjubileum år 2020. Efter alltför många bevis på SP:s tekniska inkompetens samt interna skandaler är myten om det ”världsledande forskningsinstitutet” slagen till spillror. Utlokaliseringen 1976 från Stockholm till Västergötlands armhåla Borås blev ingen succé. För att undvika nedläggning absorberas verksamheten av RISE som är ett nyfött och oskrivet blad bland statliga kohorter. Eftersom 2018 är ett valår hade det sett illa ut för sossarna om SP:s lokaler i Borås hade blivit fängelse, mentalsjukhus eller ålderdomshem.

FRÅN SKYDDAD VERKSTAD TILL SPELARE PÅ EN ÖPPEN MARKNAD

SP:s utlokalisering till Borås var egentligen ett stort AMS-projekt, konstruerat av den socialdemokratiska regeringen Palme 1969-1976. Den dåvarande teko-krisen drabbade Borås hårt – Algots m.fl gick i konkurs. Boråsaren Ingvar Carlsson var vid den tiden konsultativt statsråd i Palme-regeringen.

SP vid Drottning Kristinas Väg i Stockholm började expandera sin verksamhet under 70-talet och behövde ytterligare lokaler. Att expandera inom Stockholm eller dess närområde stötte på patrull. Politikerna (s) såg här en möjlighet att uppfylla landsortens och s-väljarnas krav på decentralisering av myndigheter och andra statliga kohorter. 1976 tog Riksdagen beslutet om utlokalisering av SP till Borås.

Utlokaliseringen innebar att endast 5 av ca 400 anställda flyttade med, bl.a. jag med familj. En av orsakerna till denna personalflykt var att nästan ingen hade varit i Borås, eller visste var det låg. Några hade varit där två gånger, första och sista gången. Ett antal självmord och andra tragedier orsakades också av utlokaliseringen.

SP:s ekonomi tiden 1920 – ca 1980 var stabil och utomordentligt god. Detta beroende på att statens bidrag var väl tilltaget och levererades punktligt oberoende av världskrig och konjunktursvängningar. Verksamheten var visserligen anonym för hela Sverige, men lugn och harmonisk. SP var dessutom myndighet vilket tvingade vissa företagsgrupper till ”tvingande provning”, ädelmetallkontroll mm. Som medborgare i ett litet och alliansfritt land gillade svenskarna tanken på gemensam säkerhet och en världsordning byggd på robusta moraliska principer samt ordning och reda bland konsumentprodukterna, produktkontroll och kontroll av kontrollen. Allt administrerat av en växande kader av vanligen politiskt tillsatta byråkrater utan tidigare erfarenhet av tillväxtfaktorer från näringsliv och industri.

Perioden från andra världskrigets slut i Europa (maj 1945) till slutet av 1980-talet är en väl avgränsad epok i Sveriges historia. Det svenska systemet tog form på allvar genom ökad ekonomisk jämlikhet och växande social trygghet. En illusion om det överlägset demokratiska, korruptionsfria och rena Sverige spreds över världen. Svenskarna med dess politiker i spetsen började med hög svansföring predika för den övriga världen hur framtidens samhällen skulle byggas.

Men tiderna skulle förändras – och det gick fort. Den ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen världen över lämnade Sverige i en skuggtillvaro bland övriga ekonomiskt växande nationer, efter andra världskrigets fasor. Vissa nationer som inte varit krigsskådeplatser (USA, Australien, Sverige, Spanien, Sydamerika m.fl.) kunde göra ekonomiska och politiska vinster i detta kaos av nya koalitioner och nya politiska strömningar.

SP:s VARUMÄRKE

SP har sedan starten 1920 verkat inom förtroendebranschen med resurser för provning, service och kunskaper. SP var statlig myndighet med ett oklanderligt rykte av kompetens och opartiskhet, dock på en lägre nivå än Boverket (tidigare Statens Planverk), Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, SKL – Statens Kriminaltekniska Laboratorium (dom har bytt namn numera till Nationellt Forensiskt Center (NFC)) m.fl. Dock har SP:s varumärke alltid varit svagt – bara max 10 % av den svenska befolkningen vet vad SP betyder (eller betydde) och vad SP sysslar med. Inte så konstigt med tanke på alla namnbyten, och en verksamhet som saknar egentlig profil, med säte någonstans i Småland – tror jag – eller?

Alla företag, statliga eller privata, jobbar idag mot en marknad som inte är ett dugg sentimental eller trogen mot gamla institutioner som börjar lukta mögel, mygel, snobberi, politisk styrning och obefintliga eller svajiga uppförandekoder (Code of Conduct). För alla som jobbar i och med företag eller organisationer inom ”förtroendebranschen” handlar det i grund och botten om kompetens och opartiskhet. När du och jag, dvs marknaden, tappar förtroendet för Riksrevisionen, Sjöfartsverket eller andra varumärken så byter vi bank, misstror PostNord, tittar snett på VW, tar bilen istället för SJ, litar inte på köttfärsens innehållsdeklaration (åsnekött?), finns det arsenik i riset?, innehåller olivoljan motorolja? osv. Förtroende är något som förtjänas och kan inte köpas med ett fett reklamkonto.

SP som varumärke försvinner 2017-01-01 eftersom RISE tar över styrningen av SP-Borås. RISE har sitt huvudkontor i Göteborg under ledning av Pia Sandvik. Detta låter bra eftersom det behövs geografisk distans till SP-Borås för att rensa upp inom den dysfunktionella organisationen, som t.ex Nomenklaturan, professorslavinen, FoU-rapportering, uppdragsverksamhet som ibland var korrumperad, vilseledande marknadsföring och hycklande namedropping.

140428 HW-06

140428 HW-06

Kommentering avstängd

SP-LEAK 003: FORSKNINGSFUSK om ”THE FINLAND TEST”

november 25, 2013

1 BAKGRUND TILL ”THE FINLAND TEST”

I Skandinavien har det blivit vanligt att elda med omväxlande lättolja och vedbränslen vid t.ex. uppvärmning av småhus. Vanligen går rökgaserna ut via en och samma metallskorsten, typ modulskorsten av något rostfritt stål (kromhalt > 13 %). EU:s standardisering av byggprodukter administreras sedan 1990-talets början av CEN (European Committee for Standardization) som är en sammanslutning av nationella standardiseringsorgan. Sveriges representant är BST (Svensk Byggstandardisering).

Skorstensmarknaden är mycket stor i Europa och resten av världen. Inom nuvarande EU (2016) finns mer än 300 tillverkare. Detta begrep inte SP:s verksledning med Nomenklaturan i spetsen. ”Men vaffán har dom inte fjärrvärme?” undrade någon SP-höjdare.

Skorstenar finns av alla storlekar, från små avsedda för kaminer till bjässar som industriskorstenar. Med hänsyn till bränsletyp (gas, lättolja, tjockolja, biobränslen, sopor mm) och temperaturnivåer förekommer olika material som tegel, aluminium, stål, låglegerade stål (t.ex. Cor-Ten), höglegerade stål, betong, mineraler, plaster m.m. Varje skorstenstyp plus användningsområde kräver sin egen klass av regler, provnings- och utvärderingsmetoder. Provningsmarknaden är enorm – men egentligen är Sverige för litet och SP för obetydligt vad gäller resurser och kompetens för att kunna bli annat än en marginell aktör.

Iallafall gick det att intressera Energimyndigheten STEM för ett projekt som avsåg en korrosionsprovningsmetod för rökkanaler av rostfria stål. Först efter flera konfrontationer med diverse chefer av Nomenklatura-typ insåg jag att SP var mer lämpat för provföremål av typen hushållsattiraljer, trävirke, hemslöjd o.dyl.

Den första projektansökan utarbetades och skrevs av mig i samarbete med de svenska skorstenstillverkarna REC Indovent AB, Näldens Värmeindustri AB, Svenska Westaflex AB och Nordiska Skorstensprodukter AB. Denna ansökan skickades till STEM. Projektnummer P11885-1. Tidplan för projektets genomförande: 990525-011231. Totalkostnad ca 4 miljoner SEK. (Bilagor).

P.g.a. ändrade förutsättningar enligt meddelande från CEN/TC166/SC2 (Metal Chimneys – Corrosion Tests) som skulle medföra vissa justeringar av projektets uppläggning begärde jag, i samförstånd med tillverkarna, att ansökan tills vidare skulle bordläggas av STEM. Dessutom blev det allt mer uppenbart att SP:s resurser vad gäller lokaler, kringutrustning, backup mm var alltför primitiv och otillräcklig samt att Nomenklaturans inkompetens och önskemål om gratisluncher, styrning och snyltande skulle skapa stora problem för projektets genomförande. Efter begäran om bordläggning till STEM åkte jag helt enkelt hem för att aldrig mer återvända till SP. Några dagar senare fick jag sparken. (Bilagor).

Som Gunnar Sträng sa: ”Jag vill skita min egen hög”. Bra sagt men det stämmer nog inte helt. Som finansminister och socialdemokrat är Gunnar Sträng en legend. Men han och S i övrigt samarbetade politiskt elegant med den svenska storfinansen, och facket naturligtvis.

En andra något modifierad projektansökan med mig som projektledare (då egen företagare) skickades till STEM, med samma skorstenstillverkare som projektdeltagare och referensgrupp. Provningarna skulle genomföras vid NSP AB i Vänersborg och metallografi-, mikroskopi-, korrosionsundersökningar mm vid Volvo Aero i Trollhättan. STEM mottog ansökan 010112, projektnummer P13309-1. Kostnad ca 4 miljoner varav STEM stod för hälften och skorstenstillverkarna för den andra hälften. Allt enligt STEMs regelverk. Något år senare avslogs denna ansökan. (Bilagor).

Nu vaknade SP:s verksledning till liv, liksom enheten för Materialteknik (MM). En hoper doktorer vid MM gick ju sysslolösa och diverse utrustning stod och dammade i vrårna. Här gavs tillfälle till reparation av en dålig ekonomi och en chans för epa-professorerna att glänsa på den europeiska byggmarknaden. Någon adekvat kompetens hade dom inte men dom var vana att köra någon camping-version, det må gälla VVS-korrosion eller slutförvar av kärnkraftsavfall. Det brukade fungera fint – tyckte dom själva.

En tredje ansökan skrevs ihop, kopierad från mina ansökningar, av epa-professor normal-Carlsson (Nomenklaturamedlem – med Asperger-diagnos) och med stöd av dr Lennart Gustavsson (konstigt nog, men han tycks ha övergett projektet). normal-Carlsson försökte trumma ihop en slagkraftig referensgrupp, med inbjudningar till 1) REC Indovent AB; 2) Näldens Värmeindustri AB; 3) Svenska Westaflex AB; 4) Nordiska Skorstensprodukter AB; 5) Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund; 6) STEM; 7) Boverket; 8) Avesta Polarit; 9) AB Sandvik Steel; 10) Korrosionsinstitutet (KIMAB). (Bilagor).

Ingen var intresserad av att delta i projektet eller i någon referensgrupp. (Bilagor).

Men STEM beviljade SP projektet som fick nr 11885-2, tidplan 2001-2003, finansiering: STEM 2,1 MKr, SP 2,1 MKr. Alltså ingen medfinansiering från svensk industri. Allt skulle betalas med skattepengar. Detta var inte enligt STEM:s regler. Man anar mygel och korruption på högsta statliga nivå. (Bilagor).

2 ALLMÄNT OM SKORSTENAR

Rökkanaler av metall har en historia i Sverige som omfattar mer än hundra år – från gjutjärn, kolstål, rost-tröga stål (typ Cor-Ten) och rosfria stål av många olika sammansättningar. Aluminium och härdiga plaster förekommer vid gaseldning.

Men vad CEN/TC166 ”Metal Chimneys” är intresserade av är en korrosionsprovningsmetod för rökkanaler av rostfria stål.

Redan nu finns två etablerade tyska metoder från TUV-Munchen (lättolja) och MPA NRW-Dortmund (kol+olja). Metoden från GASTEC-Apeldoorn gäller naturgas som bränsle.

CSTB-Paris/Nantes fantiserar om det mesta sedan 15-20 år och har aldrig gett ett trovärdigt intryck. Grundläggande kompetens lyser med sin frånvaro och CSTB:s idéer och förslag har alltid ignorerats av CEN/TC166 ”Chimneys” och SC2 ”Metal Chimneys”. CSTB presenterade vid ett möte i Madrid 1996 ”planer” på ett dataprogram som skulle kunna beräkna korrosionsresistensen för varje rostfritt stål för godtyckligt bränsle. Metoden skulle kunna användas som EN-metod. Dataprogrammet var hemligt. Presentationen var virrig, studentikos, elementär, pinsam mm.

3 SP:s KORROSIONSPROVNINGSPROJEKT – PLANER OCH LÖFTEN

3.1 Mål

3.2 Aktiviteter

1) Insamling av fälterfarenheter. Utvärdering av referensanläggningar.
2) Utvärdering av rökgasernas korrosivitet.
3) Europeisk samverkan med MPA NRW-Dortmund, VTT (Finland)
4) Framtagning av förslag till standardiserat provningsförfarande för verifiering av korrosionshärdighet hos metallskorstenar av rostfria stål vid växelvis eldning med ved och lättolja.

3.3 Arbetets uppläggning

a) Byggande av utrustning
b) Litteratursökning och insamlande av fälterfarenheter
c) Utvärdering av referensanläggningar
d) Kartläggande korrosionsprovningar
e) Europeisk samverkan
f) Framtagning av förslag

3.4 Budget

- Totalt 4.2 MKr:  SP hälften, STEM hälften. Skattepengar alltihop.

3.5 Tidplan

- 3 år: 2001-2003

3.6 Projektdeltagare enligt ansökan

- Bo Carlsson (normal-Carlsson), Adeline Velon (AV), Lennart Gustavsson (LG), Svein Ruud (SR), Leif Lundin (LL).

3.7 Referensgrupp

- Någon referensgrupp lyckades inte SP att få ihop. Mycket märkligt med sådan massiv uppbackning av SP:s akademiska maffia av idel charmtroll. Trots att Nomenklaturan med Verksledningen i spetsen – säkert med hot och tvång – tvingade vissa i övrigt kompetenta personer att skylta med sina namn i ansökan. Alla seriösa intressenter blev tillfrågade (se ovan) men ingen var intresserad.

4 SP RAPPORT 2004:09

Ansvariga för rapporten är A.Velon-Flogård, B.Carlsson, S.Ruud, L.Lundin.

Först nu på gamla dar har jag lusläst rapporten. Den är välskriven rent stilistiskt med viss insikt om problemen och pedagogisk på ett begripligt sätt. Men den är pratig, ytlig och studentikos. Det måste vara Adeline som skrivit texten om ett projekt som blev ett slöseri med miljoner. normal-Carlsson (N) har inte en så elegant penna – om någon överhuvudtaget.

Men resultatet saknar intresse för någon inom branschen. Slutintrycket är att rapporten saknar substans med hänsyn till vad man lovar och planerar i ansökan (se moment 3 ovan). Utan allt prat om Cor-Ten återstår inte mycket. Man kunde lika väl ha pratat sida upp och sida ner om tegelskorstenar. Frågan är om man gjort någonting över huvud taget av vad projektansökan lovar. Att återupprepa projektet går inte eftersom experimentella detaljer och beskrivning av kringutrustning saknas. Rapporten kan mycket väl vara en skrivbordsprodukt.

Rapporten bör hamna i närmaste dårkista, för att sedan via papperskvarn gå till makulatur. Eventuellt har den ett kuriositetsvärde för samlare av överflödiga svenska ”forskarrapporter”.

Jag har en kopia på rapporten från STEM, men via hemsidorna för STEM eller SP går den inte att finna. SP-projektet är att betrakta som en gymnasial laboration om skorstenar generellt, från lera, tegel, gjutjärn, kolstål osv till pepparkakshus. Några synpunkter på uppläggning och genomförande:

Fältundersökningen

Av obegriplig anledning har SP valt att ”undersöka” Cor-Ten-skorstenar i gamla småhus? Efter viss eftertanke har jag insett att SP inte vet skillnaden mellan gjutjärn, Cor-Ten, diskbänkplåt, Inconel och andra handels- och trivialnamn. Avsikten med Cor-Ten-undersökningen var ett billigt sätt att fylla ut en mager rapport om ett misslyckat projekt.

Vem bryr sig om Cor-Ten? Fel stål (Cor-Ten-stålen tillhör gruppen låglegerade stål med viss kopparhalt), fel bränslen (vad är den kemiska sammansättningen för pellets?), fel temperaturområden, därmed fel korrosionsangrepp, därmed fel korrosionsprodukter, på vilka nivåer skedde ev. korrosion (i gasfas, i kondensationszoner, vid stillestånd osv). Ingen koll på någonting.

- Vem har tillverkat stålet och skorstenarna som användes vid provningarna? Var ligger svetsarna? Var skorstenarna anoljade, avfettade, betade eller i levererat tillstånd eller skedde provuttag på marknaden? Var provskorstenarna sotade någon gång, dvs bearbetade av sotningsverktyg (kan ge korrosions-anvisningar)? Vid standardiserad accelererad provning är detaljerna jätteviktiga. CEN/TC166/SC2 har diskuterat att prova i ”levererat tillstånd” vilket är mycket diskutabelt när det gäller t.ex CE-märkning. Är sådana provningar reproducerbara och därmed rättvisa ?
- Bilderna på rostiga 20-30 år gamla Cor-Ten-skorstenar är av noll intresse idag – sådana rapporter finns det många av och är helt ointressanta för detta projekt.
- Bränslehistorik, eldningssätt, temperaturnivåer är ytliga. Husägarna kan ha växlat mellan olika bränslen, sopor som plast mm kan ha förekommit (ger extra korrosiva rökgaser). Som erfarenhetsunderlag för korrosionsprovning av rostfria stålskorstenar är ”fältundersökningen” nonsens.
- Hur såg provningslokalen ut? Dimensioner, temperaturstabilitet, öppna/stängda portar mm. Enligt inside-information användes en provningshall där provning av ventilationsutrustningar pågick samtidigt – dvs luftomsättningarna och lufttemperaturerna var utom all kontroll.
- Vilka pannor har använts, vilka effekter, vilka flödeshastigheter?
- Saknaden av en verklighetsförankrad referensgrupp är kompakt.
- Hela ”projektet” är bara en gymnasial förstudie för praktikanter som inte vet vad som är upp eller ner på en skorsten när den kommer som byggsats.
- Alla SP:s övningar är repetitioner av tidigare gjorda provningar vid MPA, TUV, GASTEC m.fl. utförda sedan mitten på 1900-talet.
- Var finns ev. nytänkande och kreativitet ?
- SP underlåter att redovisa att korrosionslabbet saknade ackreditering för sin verksamhet.
- Vad jag förstått upphörde korrosionslabbet att existera efter avrapporteringen av detta projekt och normal-Carlsson flydde till Kalmar.

5 KORROSIONSPROVNING AV METALLSKORSTENAR DÖDFÖRKLARAD INOM EU

Redan i början av 2000-talet insåg CEN/TC166/SC2 Metal Chimneys, efter tio års arbete, att det var omöjligt att komma överens om en gemensam provningsmetod avseende korrosion. Som svensk representant för BST/TK68 Skorstenar deltog jag i nästan samtliga möten. På den tiden var inga öststater medlemmar i EU eller CEN, men alla var rädda för deras kommande medlemskap. Därför forcerades arbetet med CEN-standarder för hela byggområdet.

Den mycket kompetente och uppskattade ordföranden för CEN/TC166/SC2 spanjoren Ron Gidron avgick i oktober 1999 vid ett möte i Madrid – till mer lockande och fruktsamma arbetsuppgifter. Beträffande korrosions-provningsmetoder för metallskorstenar sammanfattade han läget som ”complete messe – collective suicide”.

Idag finns inga CE-märkta skorstenar där korrosionsresistens deklareras enligt någon EN-standard. Eventuellt finns nationella krav eller så står det NPD (No Performance Declared).

Kommentering avstängd

SP-leak 002: Borås drabbat av koppar-korrosion i VA-VVS-system

oktober 31, 2013

WORKING PAPER

0 INLEDNING

OBS: Detta inlägg är kopplat till SP-LEAKS 001 ”Borås drabbat av läckage-epidemi i VA-VVS-system”

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 1)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 1)

BT-artikel "Hjälplösa mot vattnet" (del 2)

BT-artikel
”Hjälplösa mot vattnet” (del 2)

 

 

 

BT-artikel "Gatukontoret teg om vattenskadorna"

BT-artikel
”Gatukontoret teg om vattenskadorna”

 

BT-artikel "De tvingades byta alla rör i huset"

BT-artikel
”De tvingades byta alla rör i huset”

 

 

BT-artikel "Det kan stå Borås dyrt"

BT-artikel
”Det kan stå Borås dyrt”

 

BT-artiklar 1) "Experter synar vattenskadorna" 2) "Elektriska strömmar orsak till läckorna" 3) "Chalmers synar rören"

BT-artiklar
1) ”Experter synar vattenskadorna”
2) ”Elektriska strömmar orsak till läckorna”
3) ”Chalmers synar rören”

 

 

BT-artikel "El-ledningar orsak till vattenskadorna"

BT-artikel
”El-ledningar orsak till vattenskadorna”

 

BT-artikel 1) Kraftledning intill villa. 2) "Vattnet är aggressivt"

BT-artikel
1) Kraftledning intill villa.
2) ”Vattnet är aggressivt”

 

BT-artikel (del 1) "Läckorna kan knäcka villaägare"

BT-artikel (del 1)
”Läckorna kan knäcka villaägare”

 

 

 

Kommentering avstängd

SP-Leak 001: Försäkringsbedrägeri om VA-VVS-korrosion i Borås?

oktober 29, 2013

 

1 Försäkringsbedrägeri om VA-VVS-korrosion i Borås ?

2 SP:s RAPPORT 91M51445 SAKNAR SUBSTANS – RENA BEDRÄGERIET

Se bilaga

1) Fastigheten i Gånghester besöktes aldrig av någon SP-tjänsteman, trots att den ligger bara några km från SP-Borås. En utflykt med tjänstemopeden hade varit enkel – med papper, penna, kamera, vettiga frågor till husägaren mm. Och med hänsyn till fastighetens storlek och vattenskadornas omfattning var det horribelt att inte undersöka och inspektera fastigheten och systemet. Men det förutsätter förståss att SP-tjänstemannens kompetens ang. korrosion överstiger den vanlige mopedistens, och den vanlige SP-chefen – typ normal-Carlsson. Men ingen av dessa ”korrosionsexperter” vet skillnaden mellan olika VVS-system (tappvatten, avlopp, skorstenar mm).

2) Läckagen inträffade inte i värmesystemets cirkulationsledning utan i tappvattensystemet. Ur korrosionssynpunkt är detta en enorm skillnad. Men som redan tidigare antytts är korrosion okänd materia för docenten och sektionschefen normal-Carlsson plus medarbetare.

3) En ynka liten rörbit inlämnades av uppdragsgivaren. Det verkar som om SP öppnat postorderverksamhet beträffande skade- och haveriutredningar. ”Skicka in erat skrot – våra experter löser alla problem och besvarar alla frågor. Gäller allt – från rostiga avloppsrör till havererade jumbojets. Rapport levereras mot postförskott inom två veckor”.

4) En perforering fanns på ovansidan. Hur visste man vad som var ovan- eller undersida? Det inlämnade röret kanske satt vertikalt. Rörets orientering och korrosionsskadans läge är en viktig upplysning.

5) Man påvisade järn i korrosionsprodukterna och säger omedelbart att det är järnoxider, t.o.m. att det är magnetit utan att tveka. I tappvatten- och värmesystem finns spår av järn överallt som hydratiserade järnkomplex, hydroxider (bl.a. rödrost), oxidhydroxider, olika oxider men sällan som magnetit (Fe(II,III)oxid, kan dock finnas i gamla värmesystem av gjutjärn och stål).

6) Sedan avslutas smörjan med rena hallucinationer om ”botten” (men perforeringen var ju tidigare på ovansidan), ”bakvatten” (vad fán är bakvatten – finns det framvatten?), ”installation” (vilken typ av installation?), ”kan ej bevisas, men kan heller inte uteslutas” (dvs utredarna var bara intresserade av att fakturera så fort som möjligt – ev. orsaker till korrosionen kunde avslöja att man stod med rumpan bar i brevlådan).

7) SP-fakturan hamnade visst på 14.000 kr. För en torftig rapport som är en skrivbordsprodukt, full av fel och brister och som slutar med hallucinationer, som kallas ”Slutsatser”.

 

??

Skadeutredning

 

 

 

??

Skadeutredning

 

 

 

 

 

SEM-EDX-analys

Skadeutredning

 

 

3 EN DYSFUNKTIONELL ARBETSPLATS

Under mina 24 år vid SP kunde jag märka att den akademiska maffian – Nomenklaturan ägnade ett växande och självpåtaget intresse för uppfostrar- och förmyndarskap, som en ”den moraliska elitens börda”. Dom ansåg att dom måste förutse och ordna allt, och ägna sig åt uppslitande andligt arbete, underkastade en tyngande och ansvarsfull uppgift. Däremot var övrig personal och alla uppdragsgivare fria från bekymmer i sin oreflekterade animaliska belåtenhet. All personal och alla uppdragsgivare behandlades som sinnesslöa plebejer, medan Nomenklaturan naturligtvis tillhörde SP:s aristokrati och societet. Dessa maktspelare som skyddar och bekräftar varandra, och som upphöjer sitt dagliga pyssel på arbetstid till höjden av expertkunskap och vetenskapliga stordåd.

Alla kan vi tilldelas provisoriska etiketter snarare än psykiska eller patologiska diagnoser. Träffar man mycket folk på jobbet eller fritiden är det ett praktiskt sätt att sortera folk i fack i minnets labyrinter, som t.ex idioter, pratmakare, opålitliga, tråkmånsar och diverse hederliga medborgare. Nomenklaturan och dess proselyter vid SP-Borås strävade alla efter borgerliga mål tillhörande 1800-talets kulturella rekvisita för att uppnå en social uppgradering. Därmed skulle dom komma att tillhöra Borås överklass – en revansch för mindre lyckade resultat vid tidigare universitet och högskolor. Patriarkala maktordningar och traditioner blev därmed av största betydelse för dessa psykets mannekänger. Vanligen presterade dessa snobbiga kvacksalvare huvudsakligen pekoral, vilket framgick av diskrepansen mellan den bombastiska förpackningen och det triviala innehållet.

4 MIN SKADEUTREDNING VID ET-VVS STOPPAS – MEN KOPIERAS TILL 95 %

Jag utförde alltså en ny skadeutredning åt Conny Persson: ”Föreskrifter och krav beträffande kopparrör installerade 1984″, SP-Rapport 93E2 0392, 1994-02-14. Den omfattade 10 (tio) sidor text plus fotografier (12) plus ytterligare bilagor. Jag hade naturligtvis besökt Conny Perssons fastighet för ingående besiktning. Volymen papper är dock inget mått på en skadeutrednings kvalitet. Men mina slutsatser kolliderade totalt med korrosionslabbets.

5 OPERATION RÄDDA normal-CARLSSON no 1

Och nu började en helt osannolik cirkus som har inslag av kreationismens grundpelare vad gäller den bibliska skapelsen (se Första Mosebok) och våra kusiner från främmande himlakroppar.

Det blev ett jävla liv inom Nomenklaturan. Otrevligt och obehagligt för mig – men inte utan komiska poänger. Alla högdjuren var inblandade med GD/VD Claes Bankvall och dennes ”repeater” (slavsändare) Jan-Olov Johansson i spetsen. En ”expertgrupp” tillsattes som skulle klargöra den vetenskapliga substansen i dom bägge rapporterna. Följande bokstavstrogna koketta gossar ingick i gruppen – ”Kalkonkvintetten”:

  • professor Bo Carlsson (normal-Carlsson)
  • professor Thomas Gevert
  • professor Per-Ingvar Sandberg
  • professor Peter Eriksson
  • civ.ing. Jan Fransson (min närmaste chef)

Denna brokiga samling av legitimerade jesuiter, certifierade och godkända av GD/VD Claes Bankvall skulle nu handlägga tvisten mellan mig och normal-Carlsson. Jag fick naturligtvis inte delta i gruppens arbete. Jag ansågs som ett orosmoment som saknade tillbörlig vördnad och respekt för SP:s ”grundmurade goda rykte som ”ett av världens främsta forskningsinstitut”. Ingen i kalkongruppen hade erfarenheter eller kompetens inom korrosionsområdet, men det viktigaste var att dom hade ”den rätta läran” dikterad av GD/VD Claes Bankvall.

Kalkongruppen sammanträdde tre gånger utan att protokoll fördes (sånt här folk älskar att sammanträda i anonymitet för att borsta varann på ryggen). Jag gissar att alla var iförda doktorshatt, utom Jan Fransson som bar tomteluva, badbrallor och sandaler.

Hur diskussionerna gick har jag ingen aning om, men om korrosion i VVS-system lär det inte ha handlat. Slutresultatet blev iallafall att dom stal min rapport och tillfogade dom felaktigheter som redan fanns i korrosionslabbets första rapport 91M51445. Jag ville bara spy.

6  KALKONKVINTETTENS SLUTSATSER MED SENSATIONELLA KONSEKVENSER FÖR HELA VÄRLDEN

Kalkonkvintetten levererade ingen officiell slutrapport. Det heter ju att alla SP-rapporter är sekretessbelagda. Men dom accepterade normal-Carlssons galenskaper i den första rapporten. Och jag fick ett papper (bilaga) av enhetschefen PI Sandberg att i fortsättningen var det korrosionslabbet och normal-Carlsson som bestämde hur korrosionsvetenskapen ser ut här i världen. Förmodligen i scientologernas anda – och naturligtvis med GD/VD Bankvalls fromma välsignelser. Följande slutsatser kan dras av Kalkonkvintettens rapport:

  • Den svenska modellen för slutförvar av utbränt kärnbränsle i kopparkapslar med omgivande bentonitlera i bergrum är ren idioti – kopparkapslarna blir genomfrätta inom 10-100 år om inläckande grundvatten innehåller spår av järn
  • Ismannen Ötzi hittades med en yxa av koppar i skick som ny, och han dog för 5000 år sedan. Detta är omöjligt och en bluff enligt Kalkonkvintettens kunskapsnivå
  • Arkeologiska fynd av tusentals år gamla bronsföremål (kopparlegering) är bara bluff och bedrägeri – det är omöjligt enligt Kalkonkvintetten
  • mm mm
  •  

    Efter Kalkonkvintettens hårda arbete blev jag ”persona non grata”. Jag hade ifrågasatt SP:s Potemkinkuliss av ”experter” dvs den akademiska maffian. Ett påbud utgick ifrån Lill-Klas (Jan-Olov Johansson) att jag nu var drabbad av ”lettre de cachet”  och att jag för allmän kännedom endast hade ”vargpass”. Till saken hörde också att SWEDAC-Borås (tillsynsmyndighet och gammal sängkamrat med SP) fått ett anonymt brev om SP:s tillkortakommanden ang. vattenskadorna i stora delar av Borås 1980-90 (se SP-LEAKS 002). Jag har en kopia på det brevet också (SWEDAC dnr 95-770-042, signatur EH som genast skickades till SP. EH är en gammal bekant från hennes anställning vid SP:s korrosionslabb

    Så går det till inom svenska statens SP. Många inblandade är grannar, släkt, sängkamrater, korrumperade via tjänster och gentjänster osv. SP:s Code of Conduct där sekretessen betonas som ett konkurrensmedel saknar substans.

    En nigeriansk politiker sade en gång: ”If you try to fight corruption it will fight you back”.

    SP-Borås sysslar inte längre med korrosion, förutom enklare provningar i klimatskåp och saltdimm-skåp. Korrosionslabbet är avvecklat och ingår i enheten Kemi och Material. normal-Carlsson och övriga i Kalkonkvintetten är skingrade, pensionerade, någon död – alla förmodligen med medaljer och diplom. På SP:s hemsida lyser ordet korrosion med sin frånvaro. Efter ytterligare en skandal om ett projekt avseende korrosionsprovning av rostfria rökkanaler (se SP-leak 3, Finland Test) försvann normal-Carlsson från SP till Kalmar år 2005.

    - 1984-1996. Sektionschef Ytskydd och korrosion
    - 1997-2000. FoU-chef Materialteknik
    - 2000-2002. Professor / Vetenskaplig ledare
    - 2002-2005. Konsult för SP
    - 2002. Startar konsultfirma ”Livekodesign” med säte i Kalmar
    - 2004-2005. Gästprofessor vid Högskolan i Kalmar
    - 2005-2006. Prefekt vid Teknikinstitutionen Högskolan i Kalmar
    - 2007-. Professor Materialteknologi vid Högskolan i Kalmar

    Ovanstående är hämtat från hans hemsida för ”Livekodesign”. Med kännedom om normal-Carlssons psykiska handikapp (asperger) kan sanningshalten betvivlas.

     

    Fax Conny P 931110

     

     

    Kommentering avstängd

    SP-Borås 1980-2007: ÄNNU EN SAGA OM HERRSKAP OCH TJÄNSTEFOLK

    oktober 17, 2013

    XX1 –  INLEDNING

    Borås grundades av kung Gustav II Adolf år 1621. Geografiskt ligger Borås något isolerat, mitt i Västergötlands storskog utefter vattendraget Viskan. Här fanns bönder, hantverkare för smide och träslöjd mm. Dom vandrade över hela Sverige och sålde sina varor (”knallar”). Knallen var slängd i käften och vanligen välkommen med diverse skvaller och varor av olika kvalitet. Men denna försäljning var egentligen förbjuden. Enligt tidens lag skulle all handel ske inom en stads gränser. Men efter diverse bråk, slagsmål o.dyl. grundades senare staden Borås.

    Befolkningen i Borås tycks ha en harmonisk struktur med inslag av finska invandrare från mitten av 1900-talet när textilindustrin blomstrade. Dom infödda boråsarna är vanligen kortvuxna, knotiga, kraftiga med tecken på inavel. Vanliga efternamn är Johansson, Karlsson, Andersson, Persson, Pettersson, Olsson, Nilsson o.dyl. Dom flesta boråsare är släkt med varandra, som föräldrar, bröder, systrar, kusiner, sysslingar mm. Detta har skapat övergripande konstellationer och dolda sammansvärjningar som en nyinflyttad person inte kan genomskåda.

    Nytt blod invaderade Borås när textilindustrin  på 1950-talet behövde ny arbetskraft. Hundratals vackra finska flickor och damer invaderade Borås vilket gav eko bland hela Sveriges manliga befolkning. Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten på 1900-talet. Alla svenska ungkarlar kunde betrakta dessa vackra och vanligen blonda nordiska skönheter i glansiga underkläder och andra kreationer i kataloger från Algots, Ellos, Haléns, Josefssons m.fl. postorderfirmor.

    Sedan kom teko-krisen. Och sedan kom Statens Provningsanstalt (SP) 1976-78 som något slags plåster till en bygd utan diversifierat näringsliv. SP:s utlokalisering från Stockholm till Borås fattades av Riksdagen där sossarna bestämde allt med Palme som statsminister och boråsaren Ingvar Carlsson som konsultativt statsråd. På den tiden var SP en myndighet med statliga subventioner och stabila inkomster från tvingande provning av byggprodukter, ädelmetallkontroll mm. Alla med socialistiska värderingar jublade, allra mest lokala politiker i Västra Götaland. Miljarder satsades på SP:s lokaler, ny personal, backup i form av villor och tillhörande infrastruktur. Och SP:s PR-maskineri lanserade staden som ett nytt vetenskapligt och världsledande centrum av typ Silicon Valley.

     

    XX2 SP 1976-2007: ETT STATLIGT INSTITUT UTAN PROFIL MED SUBVENTIONERAD EKONOMI

    SP har sedan starten i Stockholm 1920 haft en god ekonomi p.g.a. bidrag från staten (t.ex 46 Mkr 1990/91) oberoende av världskrig och konjunktursvängningar mm. SP har aldrig gått med vinst, långt därifrån. Varför den svenska staten hela tiden pumpar in pengar i SP är en politisk fråga med socialdemokratiskt kännemärke. Utan statliga subventioner har inte SP kunnat existera. Tiden 1920-1993 var SP myndighet vilket delvis kan förklara det statliga stödet men därefter har stödet minskat officiellt men inte reellt, men kamouflerats som bidrag till ”interna forskningsprojekt” för att upprätthålla svenska nationella intressen. Dessa interna projekt kunde pågå i tiotals år utan någon resultatredovisning vilket innebar att priserna för den ordinarie uppdragsverksamheten kunde dumpas. Därmed kunde staten och SP systematiskt att utkonkurrera privata och utländska företag på den svenska provningsmarknaden. Dock har aldrig dom nordiska och europeiska konkurrenterna (DANTEST, SINTEF, VTT, TUV, MPA, GASTEC, CSTB m.fl) varit särskilt intresserade av den svenska marknaden. Idag är situationen en annan för SP när nationsgränserna för teknisk provning inom EU suddas ut, produkternas komplexitet ökar och den svenska marknaden marginaliseras – liksom SP:s vetenskapliga kompetens och resurser. Det svenska ”typgodkännandet” för byggprodukter är avvecklat (guskelov säger många tillverkare) och numera kan tillverkare CE-märka sina produkter utomlands efter provning och utvärdering vid certifieradera labotariervarsomhelst inom EU.

    Tiden 1970-2000 var SP:s årliga verksamhetsplaner ideliga upprepningar av gamla prognoser för rådgivning, teknisk utvärdering och s.k. forskning. Dessutom redovisades offentligt allmänna utvecklingstendenser, framtida inriktning, tillämpningsområden, marknadsföringsinsatser, forskningsplaner, kommittéarbete, personalbehov, investeringar, lokalbehov mm mm. Det mesta var årligen återkommande planer som sällan realiserades. Andelen externfinansierad forskning låg på en nivå kring 10 % vid den här tiden, trots högljutt trumpetande från SP:s Verksledning. Eftersom få externa finansiärer (STU, NUTEK, STEM ,BFR m.fl) var att finna började SP:s självutnämnda experter att söka orsakerna bland personalen till alla refuserade FoU- och projektansökningar. Och nu började en jakt på enskilda tekniska handläggare och tekniker som om dessa var orsak till Verksledningens och ”experternas” havererade storhetsvansinne. Till exempel blev SP-Materialteknik mer och mer lik en folkhögskola och uppfostringsanstalt där skapelseberättelsen enligt första Mosebok blev grundpelaren för alla FoU-ansökningar och redovisade magra FoU-rapporter. Varje beviljat externt FoU-anslag på några futtiga 100 kkr fick storartade rubriker och spaltutrymme i SPs reklampublikationer, typ ”Provning och Forskning”. Omedelbart började Verksledningen och diverse enhetschefer att trumpeta ut att SP-Borås var ett världsledande forskningsinstitut inom alla former av forskning, med aktiva kopplingar till rymd- och flygindustrin (NASA), kärnfysik (CERN) och andra forskningscentra med budgetar på miljarder/dollar/euro/pund/mark/yuan/rubel mm mm årligen.

     

    XX  NAMEDROPPING SOM AFFÄRSIDÉ

    Vid mitten av 1990-talet började SP:s verksamhet och därmed affärsidé att bli alltmer ihålig. Verksledningen pressade på mellancheferna att det viktigaste var nästa ekonomiska kvartalsrapport. Dessa chefer var vanligen hjärndöda mediokra byråkrater som saknade all kunskap om forskning, provning, kontroll mm. Deras ”kompetensbas” var att tillhöra den lismande Nomenklaturan, dvs den av Verksledningen sanktionerade interna milisen.

    Och SP fick stora problem när diskrepansen mellan självskrytet och verkligheten blev för stor.

    Men SP:s Verksledning med dess styrelse i ryggen framhärdade i sin reklam att SP var världsledande. Men ingen på den europeiska eller den internationella marknaden brydde sig eller tog notis. På 90-talet började SP:s Verksledning och styrelsen att fatta att SP var ett institut av karaktären folkhögskola någonstans i Sveriges ödemark med taskiga kommunikationer både horisontellt och vertikalt. Och då tog man det pompösa beslutet att göra trettio stycken disputerade doktorer till någon slags professorer, alla utan stol eller portfölj (EPA-professorer, om någon minns vad EPA var, tidigare Tempo, numera Åhléns). Nu stundade gyllene tider för doktorer med smal och för SP marginell substans (det går att disputera på vad som helst här i världen, från svordomar i 1600-talets domstolsprotokoll, fekalier, mörk energi och materia mm mm ), amatörskådisar, frilansande predikanter och fullblodsxenofober.

    Men baktanken var att dessa EPA-professorer skulle ge ett skimmer av glamour och akademisk fernissa åt hela SP. Genom att skicka dessa personer till diverse konferenser av europeisk eller internationell klass kanske SP-Borås-Sverige kunde bli omnämnt i något berömvärt vetenskapligt sammanhang. Och framförallt gick det att hävda att SP befann sig i forskningens framkant.

    Därefter gick det att i SP-publikationen ”Provning & Forskning” att referera till att SP minsann deltagit aktivt med deltagare från världens främsta universitet och forskningsinstitut. Sedan kunde SP-funktionären omständligt berätta att han haft ett långt vetenskapligt samtal med någon verklig expert XX i en timme – när dom på sin höjd skakat hand. Denna typ av NAMEDROPPING är ganska vanlig bland småfolk.

     

    XX SP:s NOMENKLATURA – EN AV LEDNINGEN SANKTIONERAD MILIS

    Redan på 1980-talet när Claes Bankvall blev Generaldirektör (inte utan protester) blev det uppenbart att någonting var galet med SP:s verksamhet, ekonomi, forskning, aktuell planering och framtidsplaner. Det blev också uppenbart att en intern milis höll på att skapas där uppenbara missförhållanden i verksamheten samt fusk och bedrägerier skulle tystas ner och bestraffas. Som vanligt i en dysfunktionell organisation blev alla former av mobbning sanktionerade av högsta ledningen om någon form av gnissel uppmärksammades i verksamheten. Att påtala fusk och felaktigheter inom provning, kontroll och utredningar var en dödssynd – speciellt om någon Nomenklatura-höjdare godkänt rapporten. Detta bestraffades med förtal, lönedumpning och mobbning enligt välkända principer. Eftersom Nomenklaturans högadel generellt var tämligen enfaldig och inkompetent producerades en massa rapporter som vanligen gick direkt till närmaste papperskvarn. På 1990-talet fick SP välförtjänt dåligt rykte bland privata uppdragsgivare och statliga FoU-finansiärer. Den rena idiotin finns beskriven i SP-Leaks 1, 2, 3 och mera finns att avrapportera – kanske kommer.

    Nomenklaturan dirigerades av GD Claes Bankvall (VL) och Jan-Olov Johansson (VL) med ett gäng underhuggare som Per-Ingvar Sandberg (ET), Tomas Gevert (MT), Bo Carlsson (MMy), Tomas Nilsson (ET), Björn Andersson (ET), Geron Johansson (ET), John-Rune Nielsen (ET), Lennart Carlsson (MMy), Jan Fransson (ET), Åke Blomsterberg (ET), Lars Tobin (ByFy), Anita Olsson (ATp) m.fl.

    ……………………

    XX3 VERKSLEDNINGEN VL

    SP-Borås började att stabilisera sina funktioner efter 1980, med Claes Bankvall som GD, Jan Olov Johansson som spindoktor, propagandachef för desinformation, mörkläggning (framförallt av SITAC:s verksamhet) mm – och Hans Andersson som teknisk chef (ganska osynlig). Vid den här tiden började EU och dess nya regler att överstiga SP:s kompetens och resurser.

    XX4  PERSONALAVDELNINGEN ATp

    Personalavdelningen hade säkert en mycket arbetsintensiv tid i samband med utlokaliseringen till Borås. Personalchef var då en fyrkantig och impopulär lantis-buse som försvann efter några år. Efterträdare blev Anita Olsson (N). I dysfunktionella företag är personalavdelningen en mycket värdefull och nödvändig resurs. Här samlas information om personalens sjukfrånvaro, läkarbesök, läkemedel, semestrar, reseräkningar, löneutvecklingar, kurser, övertid, allsköns skvaller mm mm. Allt samlas i svällande pärmar och på hårddiskar. Dessutom har jag starka indikationer på att personalavdelningen ägnade sig åt illegal avlyssning. Har du hört talas om STASI?

    Anita Olsson (N) var från början en ganska oförarglig liten tjej utan akademisk utbildning vad jag kunde förstå. Men fru Olsson (N) blev med åren en ganska bufflig kärring. Hon kunde t.ex. anmärka på att den genomsnälla sekreteraren Karin K log för mycket. Detta var en tid då feminismen var som mest aggressiv. Därmed inte sagt att Anita Olsson (N) var feminist (har jag ingen aning om), men det var populärt med kvinnliga chefer på icke-strategiska poster. Men den bistra verkligheten bryter ned moralen även bland dom mest fanatiska jesuiterna. Anita Olsson (N) blev snabbt en nyttig idiot och ett ledande verktyg för Nomenklaturans (N) intriger. När hon muntert i sällskap med någon epa-professor tågade fram i lab-korridorerna var det bara att slänga sig i väggen för att inte bli nedtrampad och överkörd av dessa mediokra och ganska komiska Nomenklatura-funktionärer. Bilagor.

    Fru Olsson (N) blev snabbt ”ein Mädchen fur Alles” om tjänstetiteln och den akademiska titeln var tillräckligt imponerande. Enkelt folk utan akademiska pappersmeriter har tyvärr en förmåga att idiotförklara sig själva.  Men många 40-50-60-talister blev uppfostrade till att beundra auktoriteter som farbror polisen, prästen, läkaren, skolfuxen, kommunstyrelsens ordförande m.fl. även om dessa var hustru- och barnmisshandlare, pedofiler, rena tjyvar mm. Auktoritetstro bottnar i ren fascism. Så här på en pensionärs avstånd är mitt budskap: Personalavdelningen är din fiende och facket är inte din kompis. Så illa är det. Bilagor.

     

    XX4 LABORATORIET  FÖR  YTSKYDD  OCH KORROSION

    På detta labb började mina stapplande steg i statlig tjänst – bortsett från undervisning vid universitetet i Umeå. Labbet hade en hedervärd historia från tiden i Stockholm, årtionden före att plast och gummi fick ett eget labb. Utrustningen var konventionell för tiden: saltdimskåp, weatherometrar, utrustning för bestämning av skikttjocklek, vidhäftning, hårdhet, nötning, porositet mm. Ingenting glamoröst. Viss elektrokemisk utrustning inköptes när jag installerat mig. Ekonomin var god, tack vare statliga blodtransfusioner. Det skulle bli sämre i Borås.

     

    4.1 SEKTIONSCHEF PER NILSSON FIL.DR

    Anställd några år under tidiga 80-talet. Då var inte den maffia-liknande Nomenklaturan ännu etablerad, så han är inte medskyldig till dom avarter som några år senare växte sig allt starkare.

    Nilsson var en babblande nolla, med ADHD-symtom. For till USA för att bli en ännu större stjärna, i sina egna ögon. Men han upptäckte till sin förvåning att slaveriet inte längre existerade. När han behövde hjälp (stup i ett) fick han motfrågan: ”Whats in it for me?. Han fick ingen hjälp, och själv kunde han prestera noll. Bara bortförklaringar. Han återkom till SPs korrosionslabb utan vare sig medaljer eller diplom. Egentligen klarade vi budgetmålet med mig som sektionschef men det var inte populärt. Verksledningen ändrade efteråt dom officiella siffrorna till att ”korrosionslabbet gick back” genom att i efterhand höja budgetmålet. Per Nilsson konstaterade högljutt efteråt att detta berodde på hans ”avancerade studier i USA”. Bilaga.

     

    4.2 SEKTIONSCHEF BO CARLSSON DOCENT (”normal-CARLSSON”)

    normal-Carlsson (N) hade nog en psykiatrisk diagnos (Asperger) och var ingen ledartyp, men i det intellektuella vakuum som präglade SP under hela Borås-tiden var han en person som många chefer och tekniska handläggare trodde var ett nutida svar på Jesus. För mig helt obegripligt från första början (han var min chef i några år). Men med facit i hand är det inte så konstigt eftersom SPs personal rekryterades från akademikernas B-lag och vad AMS hade att erbjuda. Dessa i grunden osäkra personer längtade efter en stjärna av något slag. Är det någon som minns Macchiarini som duperade Karolinska Institutet plus medicinska experter och tidskrifter? T.o.m. påven fick vara med på ett hörn.

    Då och då i mitt liv har jag träffat på verkligt motbjudande personer – ofta lismande och obetydliga, alla utan samvete men baksluga och listiga. Tyvärr har det inträffat på SP flera gånger. normal-Carlsson (N) blev min chef 1984 efter Per Nilsson. Hans Andersson teknisk chef på SP vid den tiden, frågade om en bedömning från min sida angående normal-Carlssons jobbansökan som sektionschef. (Jag hade också sökt samma tjänst, utan engagemang). Mitt betyg om normal-Carlsson var: Överliggare. (Vilket inte är något bevis på stjärnstatus – snarare ett stort frågetecken). Varför söker sig en 40-årig docent från KTH till en avkrok som Borås? Men normal-Carlsson, som kom från KTH i fysikalisk kemi fick tjänsten som sektionschef på Korrosionslabbet. Doktorsavhandlingen handlade om värmelagring i hydratiserade salter om jag minns rätt.

    Ganska snart insåg jag att normal-Carlsson var en patologisk idiot – senare att han var aspergare. Vad aspergare har för handikapp ser du snabbt på Internet. Det finns många symtom och normal-Carlsson uppfyller de flesta kriterier. Därtill bör bifogas narcissism och exhibitionism. Under 1990-talet var SP Energiteknik primus motor för provning av termiska solfångare. Vi P-märkte alla solfångare på den svenska marknaden och Peter Kovacs och jag bedrev viss forskning inom området. Sådan verksamhet kan utnyttjas för att samla och orkestrera vissa möten med Sveriges solfångarmaffia. Energiteknik hade solsimulatorn och jag skötte utvärderingen av materialegenskaper i samarbete med det optiska labbet (Leif Liedkvis). Vissa materialegenskaper fick Material-labbet utvärdera som underkonsult till Energiteknik, vid behov (det behövdes inte så ofta).  Denna tågordning fick normal-Carlsson att kräkas. Av någon egocentrisk och verklighetsfrämmande orsak ansåg normal-Carlsson att Materialteknik skulle hantera hela P-märkningsprocessen från början till slut. Nu var FoU-tjuven ute igen för att stjäla verksameter som han saknade kompetens för. Dennes tjat och propoer var det ingen som brydde sig om. Det var jag och Bertil Andreason som skötte kundkontakterna och komtrollbesöken över hela Sverige och  ET hade solsimulator och all övrig kringutrustnin för mätning av solvariabler, inverkan av olika luftflöde

     

    normal-Carlssons inflytande på Nomenklaturan var nog betydande eftersom hans titel överglänste övriga blåbär. Han själv och Nomenklaturan betraktade honom som ”General Superior Docent” och en dylik person hade aldrig lantisarna i Borås sett i hela sitt liv, inte ens på bild eller film. Därmed kunde normal-Carlsson infektera och sabotera ev. samarbete mellan SP-Materialteknik och SP-Energiteknik, framförallt inom solvärmeområdet och VVS-korrosion. Själv kunde han prestera noll, men att förtala sin omgivning var han bättre på eftersom han tyckte att docent-titeln och senare EPA-professorstiteln innebar gratisbiljett till projekt av olika slag som egentligen innebar stöld.

    normal-Carlsson (N) var en sorglig figur, och han vet nog om det själv. På avstånd utom hörhåll kan han ge ett intryck av stabilitet och kompetens, och han gjorde allt för att underblåsa detta intryck. Han var en självupptagen puritan som kämpade med sina egna hämningar och ägnade sig åt privat exhibitionism snarare än något som berörde labbets verksamhet. Att samtala kunde han inte och vid få tillfällen kunde han le, då som en jämtlänning med neddragna mungipor på inandning. I övrigt verkade han vara stelopererad med Botox. Han var dyslektiker med Aspergers-syndrom och har aldrig publicerat någonting under eget namn – han har alltid varit gratisåkare på andras prestationer. För att ge intryck av ”vetenskaplig kompetens” försökte han efterlikna arroganta Oxford-professorer med pipa, tweed-kavaj, stängd dörr mm enligt dom mest tröttsamma engelska TV-serierna. Hela karl´n var en karikatyr från Downton Abbey. Men ännu värre för mig var hans talang att äta sig mätt i andras kylskåp, för att sedan bajsa i skåpet som tack för maten.

    Egentligen var han rädd för mig eftersom han förmodligen kämpat hela livet mot sin Asperger. Att han trots detta blivit docent var en hemlighet som inte fick avslöjas. Men stegvis gick inte hans handikapp att dölja – och då blev han desperat. Och som hämnd utnyttjade han sin docenttitel och att Verksledningen betraktade honom som SP:s Messias och frälsare. Han kunde göra vilka idiotiska vansinnigheter som helst – verksledningens och Nomenklaturans inkompetens bara bekräftade sitt hundlika beteendet att slicka uppåt och lisma eftersom dom trodde att normal-Carlsson – honom måste man fjäska för. ”Vad är lilla jag jämfört med en docent”.

    Jag tycker nog att detta dårhusaktiga beteende är orsaken till SP:s kommande kollaps. Inget statligt institut med en gnutta kompetens skall styras av lismande blåbär. Jag gick i en folkskola med utedass på 1940-talet och vi hade en mer kreativ miljö än SP hade på 1990-2000-talet.

     

    XX normal-CARLSSON OCH BASIL FAWLTY – EN JÄMFÖRELSE MED ”PANG I BYGGET”

    ”Pang i Bygget” är ju världsberömd engelsk humor på TV. Går i repris år efter år. Häromdagen tyckte jag att det fanns ett mönster i Basils uppförande jämförbart med vissa SP-chefers, tillhörande Nomenklaturan. Här kommer några iakttagelser med stöd av Wikipedia:

    - Basil uppger själv att han jobbat i armén (sysslade med ”matförgiftning” i köksavdelningen enligt hans maka Sybil), varefter han uppenbarligen givit sig in i hotellbranschen;
    - Som värd för ett hotell är han emellertid olämplig då han är kolerisk, obalanserad och stundtals även lat;
    - Basil har dock vissa ambitioner för sitt hotell då han vill hålla ”slödder” och ”patrask” borta;
    - Vid flera tillfällen försöker han att få ett mera aristokratiskt klientel;
    - Basil är inställsam mot personer som han upplever som socialt överlägsna honom själv men är betydligt otrevligare mot ”vanligt folk”;
    - Särskilt svårt har Basil för kyparen Manuel som han på olika vis hunsar med verbalt och fysiskt våld;
    - För sin maka Sybil, hotellets verkliga styresman, är han närmast hundlikt rädd;
    - Basil är även känd för sina många sarkasmer (särskilt mot Sybil) levererar han bakom ryggen på folk.

    Karaktären Basil var delvis baserad på den bisarre hotellägaren Donald Sinclair (1909-1981) som John Cleese mötte då han bodde på dennes hotell i början av 1970-talet.

    XX SP TAR ETT STORT KLIV UT I TOMMA LUFTEN UNDER 1990-TALET

    På den här tiden (1990-talet) kunde vem som helst med doktorsexamen bli adjungerad professor vid SP, om bara SP eller motsvarande företag betalade lönen plus någon muta eller penningbidrag till utfärdande universitet eller högskola. Snart kunde SP gömma sin ihåliga kompetens bakom en Potemkin-kuliss av ca 30 adjungerade professorer.

    normal-Carlsson (N) slutade vid SP-Borås 2005 (sparken?) efter att ha förbrukat 4-8 miljoner kr på ett korrosionsprojekt om metallskorstenar som jag skrivit FoU-ansökan till. Resultat – fiasko naturligtvis (se SP-LEAK 3). Jag hade skrivit ansökan till STEM Energimyndigheten i samarbete med svensk industri – och den var muntligen beviljad. Men jag förstod ganska snabbt att den akademiska maffian (Nomenklaturan = N) själva ville ha projektet och att jag skulle sidsteppas – helst avskedas. Allt dirigerat av VD Claes Bankvall (N), Jan-Olov Johansson (N), småchefer som John-Rune Nielsen (N, ”kaosprimadonnan”), Per-Ingvar Sandberg (N), normal-Carlsson (N), Thomas Gevert (N) och övriga i Nomenklaturan.

    När jag till fullo insåg detta åkte jag hem en fredagskväll med en rivstart – och det för gott. Dessförinnan hade jag skickat ett fax till Energimyndigheten där jag begärde att FoU-ansökan angående skorstensprojektet skulle bordläggas. Jag lämnade en fax-kopia i Kaosprimadonnans brevfack. Det kändes som en behaglig hämnd. Skönt att slippa slänga käft med idioter som jag föraktade. Jag visste dessutom att projektet ”The Finland Test” var överspelat och ointressant efter ett möte i Madrid 1999 med CEN/TC166/SC2/TG1. Jag var sedan tio år Sveriges representant (via Byggstandardiseringen BST/TK199 Skorstenar) i ”CEN/TC166 Chimneys” och skrev regelbundet mötesrapporter till svenska skorstenstillverkare, Boverket, Skorstensfejarmästarna, Räddningsverket m.fl. intressenter. SP informerade jag aldrig eftersom ingen var intresserad och skorstensområdet är svårbegripligt och svårt att standardisera av många skäl.

    Att begära att STEM skulle bordlägga ansökan om 4.000.000 SEK till projektet ”The Finland Test” var ingen detaljplanerad fälla men den blev bättre och bättre med tiden. Och SP inklusive Nomenklaturan reagerade mer besinningslöst än jag vågat hoppas. Ett lyckat exempel på asymmetrisk krigföring.

    Jag hade ju långt tidigare insett att SP-Borås saknade alla nödvändiga resurser för att genomföra projektet. SP-Borås är ett litet institut utan egentliga FoU-resurser, ihålig kompetens, få och föråldrade instrumentella resurser och med – på den tiden – toppstyrning mer lämpad för en gammal sovjetisk-albansk betongfabrik.

    När jag hoppade av lämnade alla tidigare engagerade svenska skorstenstillverkare också projektet. Därmed försämrades SP:s redan tidigare dåliga rykte inom svensk industri, i den mån något rykte existerar.

    SP lyckades få tillgång till projektpengarna genom mygel med statliga Energimyndigheten STEM (se SP-LEAK 3). Men STEM som delfinansierade projektet, krävde en slutrapport, och en sådan tvingades SP krysta fram: ”Rökkanaler av metall – korrosionsprovningsmetod med omväxlande förbränning av ved och olja”. SP-Rapport 2004:09. Och rapporten är helt förfärlig. Jag ringde till närmast sörjande handläggare på Energimyndigheten som skrattade åt eländet (”Ja du fick rätt!”), och skickade mig omedelbart ett exemplar av rapporten via Internet.

    Rapporten är stilistiskt välskriven av Adeline Velon men det gör att bristerna, fusket, bortförklaringarna mm blir tydliga. Hon har gjort ett bra jobb för att få till en rapport över huvud taget, förmodligen utan back-up av normal-Carlsson (N) och projektgruppens övriga vandrande lik.

    Men (1) rapporten är pratig (om samarbetsproblemen inom CEN/TC166/SC2/TG1), bortförklaringar av sandlåde-karaktär, man skyller misslyckandet på andra europeiska labb med 50 års erfarenheter av liknande provningar osv.

    Men (2) framförallt är angreppssättet felaktigt och gymnasialt i själva upplägget. Man har väntat på kemisk jämvikt vid varje försök. I en metallskorsten uppstår kemisk jämvikt först när den ligger som en rosthög på underlaget. Dessförinnan pågår reaktioner hela tiden som måste angripas med kinetiska metoder.

    Ett sista men (3): Mer än halva rapporten handlar om två stycken 10-20 år gamla Cor-Ten-skorstenar. Fullständigt ointressant eftersom Cor-Ten inte är ett rostfritt stål. Dessa skorstenar finns med i rapporten som utfyllnad i en i övrigt mycket mager rapport. Man kunde lika gärna ha undersökt skorstenar i pepparkakshus.

    SPs projektet ”The Finland Test” fick sin epilog och välförtjänta fiaskostämpel när SP-rapporten 2004-09 presenterades vid en temadag 24 augusti 2004 i Borås (”Skorstenar: CE-märkning, P-märkning, typgodkännande”). Deltagarantalet var imponerande, mer än 50 personer från tillverkare av skorstenar, pannor, kaminer, spisar, sotare, Räddningsverket, trähusfabrikanter, SITAC, SP Brandteknik m.fl. Det kunde ha blivit en triumf och succé för SP:s ”forskare” om rökgaskorrosion. Men icke. Efter Leif Lundins tjat hela förmiddagen om kommande provningsmetoder (som få inom branschen begriper) kom professor normal-Carlssons hackande presentation om SPs misslyckade projekt ”The Finland Test”. Buu-rop!!! – från publiken av dom som begrep någonting. Presentationen skulle naturligtvis ha gjorts av Adeline Velon som är mer verbal och dessutom trevlig att se på. Men normal-Carlsson älskar uppmärksamhet – det tillhör hans kroniska sjukdomsbild. I ett hörn längst bak satt kaosprimadonnan John-Rune Nielsen och väntade på acklamationer och hurrarop, men som under dagen började leta i sitt huvud efter vilka syndabockar han skulle utse. Men den främsta orsaken till projekthaveriet var kaosprimadonnan själv. Jag själv var inte närvarande, än mindre inbjuden, men mitt kontaktnät var levande.

    Tanken har slagit mig att SP inte har gjort ett skvatt av det man lovat i projektansökan och tillhörande projektavtal (4.000.000 SEK). Med lite kreativitet vid skrivbordet och en dator går det att skapa rapporten, som saknar experimentella verifikationer mm. Pengarna har gått till att uppehålla livet i ett dussin amatörer utan adekvat kompetens för projektet.

    Om normal-Carlsson (N) fick sparken från SP vet jag inte. Enligt rykten ville hans fru flytta till Kalmar – med normal-Carlsson (N) i flyttlasset. Där skapade normal-Carlsson en webb-sida där han erbjöd omvärlden sina tjänster som framstående forskare angående materials livslängd (material life science). Snart därefter presenterar han sig som professor vid Kalmar Universitet i ämnet ”Avancerade Material”. Vad i hela friden är ”avancerade material”? Vad han eftersträvade var att han själv skulle anses ”avancerad”. Han vet ju ingenting om koppar, järn, stål, Cor-Ten, VVS mm. Alla material är avancerade eller kan göras ännu mer avancerade med ny teknik, nya legeringstillsatser och nya tillverkningsmetoder.

    Det måste ha kostat SP, ALMEGA och Trygghetsrådet en bra slant att bli av med en sådan ”portalfigur” till en nonsensprofessur i Kalmar vid Linné-universitetet, på skattebetalarnas bekostnad naturligtvis. Och vad fick Kalmar Universitet som muta? ”Professuren” blev dock kortvarig. Stegvis dumpades ”avancerade Carlsson” till alltmer ödsliga och marginella positioner. Senast (14-04-20) tillhörde han ”Institutionen för Biologi och Miljö”. Han uppger också att han är vetenskaplig rådgivare för SP. Som man bäddar får man ligga. Vad återstår i hans brokiga karriär: professurer i rasbiologi, etologi, eutanasi mm.

    På hans hemsida (enligt Linné Universitetet) är han numera ärevördig senior professor vid Institutionen för biologi och miljö. På Youtube svamlar han om ett projekt på 100.000 kr som om det handlade om världsledande kärnfysik eller rymdforskning. I Barometern finns en artikel där en mycket besvärad egenföretagare bugar för ”avancerade Carlsson” vid emottagande av en check på 100.000 kr för ett marginellt projekt av gymnasial karaktär.

    5 ENERGITEKNIK

    5.1 ENHETSCHEF PER-INGVAR SANDBERG (N) – SPRINGPOJKE OCH LAKEJ

    En funktionär som alltid var Nomenklaturans lakej och springpojke. Allmänt dåligt omdöme, klent begåvad, men alltid hjälpsam vid skumraskaffärer mm. Bilaga.

    5.2 SEKTIONSCHEF LARS TOBIN (N)

    En av Nomenklaturans storfräsare och dirigent. Kärringtrevlig och lismande vid kontakt, men bakslug sabotör av andras lönsamma verksamheter. Uppträdde som intern milis över labb-gränser med Verksledningens välsignelser. Han var tidigare SACO:s representant och hade därmed insyn i maktspelet inom SP. Efter ett internuppdrag åt Tobins sektion fick jag erfara hur SPs korruption kan fungera vid marknadskontakter och uppdrag. Bilagor.

    5.3 LAB-CHEF BJÖRN ANDERSSON (N)

    Hypokondriker med tre stämband. Sjunde reserv till jobbet. Att utse Björn Andersson till chef för Energilabbet var en rejäl förolämpning mot alla anställda på Energilabbet. Visserligen hoppade lämpligare kandidater av (SPs rykte blev sämre och sämre efter utlokaliseringen 1976 till Borås) men Björn Andersson tillhörde bottenskrapet – och han uppfyllde alla lågt ställda förväntningar. Jag ids inte beskriva eller referera till allt nonsens som denna karikatyr av chef presterade. Ofta var han helt enkelt borta, både fysiskt och mentalt, saknad av ingen. Men sekreteraren och växeltelefonisten Anita, som han skällde ut en gång i veckan, noterade att Björn Andersson (N) ibland saknade laga anledning att vara fysiskt frånvarande. Mentalt var han ju borta hela tiden. Jag tror inte ens Nomenklaturan uppskattade hans närvaro, men han gjorde säkert allt som han blev tillsagd att göra.

    5.4 JOHN-RUNE NIELSEN (N) – DEN LANDSFLYKTIGE KAOSPRIMADONNAN

    Norskens bravader kommenteras på andra ställen i denna blogg. Han dök upp på Energiteknik i mitten på 1990-talet och började sin bana som praktikant och hushållsgris. Enligt rykten hade han familjära band med boråsaren och f.d. statsministern Ingvar Carlsson. Verksledningen som redan tidigare prioriterat galningar av typen normal-Carlsson och Björn Andersson tyckte att kaosprimadonnan J-R Nielsen var rena fyndet – med ett oslagbart CV minsann. Dessutom började sektionscheferna Åke Blomsterberg och Jan Fransson att längta bort från SP eftersom möjligheterna för avancemang saknade gehör hos GD/VD Bankvall. Gossarnas FoU-prestationer var dessutom ganska intetsägande. Men som avskedspresent orkestrerade trion Blomsterberg, Fransson och Nielsen ett intensivt teamwork för att lansera J-R Nielsen som efterträdande chef, direkt under Björn Andersson. Trion övade dagligen i en veckas tid med att fila på klarinetterna. Och snart var kaosprimadonnan på plats, och efter ytterligare en tid var Björn Andersson sidsteppad och ersatt som lab-chef.

    Men kaosprimadonnan gjorde sig ganska snabbt omöjlig bland personalen. Efter en namninsamling på labbet förflyttades han till kanslihusbaletten. Förmodligen som tack för att han var lyhörd lakej och undergiven den aktuella Nomenklaturan med Bankvall & Johansson som dirigenter. Dom såg snabbt att norsken var en lydig och lojal opportunist med tunnelseende, fantasilös och därmed förutsägbar som en lobotomerad SS-soldat. Den gossen var därmed som klippt och skuren för chefspositioner.

    I brist på tekniska kunskaper om labbets verksamhet utvecklade denne överflödige funktionär ett perverst intresse för byråkratiskt nonsens. Allt för att fylla arbetsdagen med pyssel vid skrivbordet vid sidan om allt springande på möten med likasinnade gratisåkare. Det är ju så byråkratiska kohorter växer sig starka och voluminösa.

    Som nybliven chef startade kaosprimadonnan med ett två timmar långt föredrag om sin egen banala person inför femton häpna och sedan sömniga tjänstehjon. Efter 5-10 minuter började många att famla efter spypåsar och syrgasmasker. Labbets ekonomisk förlust: 2 x 15 x 1.000 = 30.000 SEK plus uteblivna intäkter för utrustning. Men han lovade att tredubbla labbets intäkter omedelbart m.fl. löften och fantasier som jag glömt.

    Ett av hans pappersalster var en veckoblankett där varje personal skulle redovisa aktuell sysselsättning under varje kvart, dvs varje femtonminutersperiod inklusive drille-tid och ploppe-tid. Topparna inom Nomenklaturan (Bankvall & Johansson) jublade – ”Här har vi en framtidsman!”. Och Heydrich sträckte ut sig i givakt i sin grav.

    I övrigt kommunicerade han via gula post-it-lappar som han smög in på mitt skrivbord när jag var ute ur rummet. Texten var kort och militärisk av typ ordergivning. Han kunde nämligen inte samtala, inte ens skriftligt efter betänketid. Konsten att samtala är ju en vetenskap i sig om man inte fått förmågan via modersmjölken, uppfostran, släkt, vänner mm. All kommunikation var för kaosprimadonnan ett sätt att imponera på omgivningen, alla kontakter med arbetskamrater, presumtiva kunder mm var teater där det framförallt gällde att dölja sin inkompetens. I själva verket var den norske gossen livrädd varje dag inför att hans sociala och tekniska inkompetens skulle avslöjas. Hans uppträdande var hela tiden inställt på max ”fejkläge” vilket omgivningen snabbt insåg.

    SP:s avlönade personal bestod inte av sinnesslöa idioter, men vi såg med förundran eller ointresse vissa chefers psykosociala svårigheter. Vi lärde oss snabbt att mycket av all påtvingad nonsens-byråkrati som till slut fyllde veckans arbetsdagar, egentligen nonchalerades eller manipulerades av korrumperade chefer för deras egna syften. All eventuell målstyrning var ihålig och inaktuell efter en vecka. Språkbruket var fyllt av schabloner, billiga klichéer och de senaste modeorden från PR-branschens träskmarker. Efter att cheferna varit på någon kurs i härskartekniker på någon gammal herrgård, under ledning av någon guru eller för dagen poppis prästkopia, blev klimatet på labbet ännu mer konstigt och verklighetsfrämmande. Målet med SPs verksamhet tycktes vara att inkompetenta byråkratichefer skulle bli nöjda en stund. Beställare som industriföretag (väldigt få och redan bortskrämda), FoU-finansiärer, SKL-beställare, allmänhet mm var av ringa intresse. ”Om dom ringer så debitera telefontid” (Geron Johansson, se nedan).

    Jag blev naturligtvis ett mobboffer, vilket jag inte fattade förrän alldeles för sent. Mina uppdrag om korrosionsproblem inom VA, VVS, solvärme, skorstenar mm roade mig. Kontakterna med kunderna var ett nöje, att få hjälpa till var roligt. Jag trodde att SP var en konsult och hjälpreda för konsumenter, småföretagare, storföretag, kommuner, försäkringsbolag mm i behov av provning och opartisk utredning. Men så var det inte alls. Många undermåliga akademiker tyckte att SP kunde duga som lämplig språngbräda inför sina fantastiska fantasier mot den eviga berömmelsen. Ingen annan presumtiv arbetsgivare var ju intresserad.

    SP:s personal är luttrad efter GD/VD Bankvalls flamboyanta arrogans och spydigheter (1980-2007).

    Bilagor.

    5.5 GERON JOHANSSON – TEKNIKERN SOM BLEV SEKTIONSCHEF

    Labbets hemliga polisverksamhet utövades av Geron Johansson, som i brist på övrig relevant kompetens, ägnade all sin arbetstid åt övervakning av personalens förflyttningar i lokalerna. Han satt i ett rum nära entrén och bevakade korridoren och hallen som en surikat på vakt. Jag blev t.ex informerad om att jag gick (dvs promenerade) för långsamt från någon punkt A till punkt B. I övrigt fungerade Geron som dörrvaktmästare med full uppsikt över stämpelklockan och vilka som gick ut eller in genom ytterdörren. Men om labb-chefen (Tomas Nilsson) gick ut före flextidens slut – då gick också Geron ut – fort som fan efter fem minuter. Och som alla statliga funktionärer av polisiär typ såg han själv till att ha någonting att rapportera till sina kompisar inom Nomenklaturan. Han var den perfekte kapon.

    Kräver i övrigt ingen omfattande analys. Typisk rövslickare. Fungerade som dörrvaktmästare och ryktesspridare under alltför många år. Slirig utan kompetens och integritet. Kunde på sin höjd hantera miniräknare och hålslag. Han tog sig fram till sektionschef genom att springa ärenden och utföra dirty-work åt dåvarande lab-chefen Tomas Nilsson, som behövde all hjälp han kunde få. Båda klent begåvade och knappt skrivkunniga. Glömmer aldrig hur dom hanterade duktiga medarbetare som Ulla-Britt Larsson, Bertil Andréasson, Kenneth Carlsson m.fl. Ulla-Britt var en mycket kompetent sekreterare med kunskaper i svenska, engelska, tyska, stenografi mm. Men Geron lät sparka henne för att hans tämligen enfaldiga hustru skulle få jobbet. Hennes meriter för jobbet var obefintliga.

    Geron förflyttades senare till en nonsensposition inom VL där han inte kunde göra någon större skada. Så går det till när nepotismen får styra inom utlokaliserade statliga företag som har karaktären av skyddad verkstad.

    5.6 BERTIL ANDREASSON

    Den bästa medarbetaren jag någonsin träffat på och vid SP. Lojal, arbetsam och engagerad – men alltid motarbetad och förtalad av Geron. Av alla skamfläckar jag minns från SP-tiden är hur illa Bertil Andreasson behandlades. Och detta genomfördes av Geron och lab.chefen Tomas Nilsson i intimt samarbete.

    Vi åkte Sverige runt flera gånger för att inspektera solvärmeanläggningar. Bertil var duktig, engagerad, arbetsam och mycket trevligt ressällskap. Att åka omkring i bil (Volvo 445 eller stora Dodgen) genom sommar-Sverige, hundratals mil i veckan, tillhör dom bästa minnena jag har från SP-tiden.

    6 SITAC

    Ett dotterbolag till SP med en verksamhet som var skyddad av sekretess. SITAC typgodkände byggprodukter under 90-talet, under former (enligt regeringsbeslut) som säkerställde fullständigt monopol på den svenska marknaden. SITACS:s verksamhet präglades av tveksam kompetens och orimliga handläggningstider (1 år var normalt – allt för att tvinga fram mutor?). Marknaden för byggprodukter är och var mycket stor, och varje vecka utan typgodkännande kunde innebära miljonförluster för varje tillverkare. Men SITAC kunde begrava sina pratiga och ibland inkompetenta – men sekretessbelagda – utredningar i Riksarkivet.

    Men där tog dom fel. Av en tillfällighet gjorde jag ett litet uppdrag åt en tillverkare av metallskorstenar angående underlaget för ett typgodkännande, där en offentlig diskussion pågick i pressen (SP Rapport 96E21430, bilaga). Efter ett telefonsamtal till Riksarkivet fick jag veta att inget tekniskt underlag fanns, förutom en irrelevant skiss av någonting av betong (bilaga). Nu blev SPs tekniske direktör J-O Johansson vansinnig. Som den lantisbuse han är skickade han ett fax till min chef (Björn A) som började med svordomar följt av haranger om det olämpliga i uppdraget och rapporten (2 bilagor). Bl.a. var tillverkaren en olämplig kund eftersom SP var åtalade inför domstol av samma tillverkare mm mm (bilaga). Sådana juridiska eller ekonomiska förhållanden borde SPs Ekonomiavdelning reagerat på vid orderbekräftelsen. Men det var ju inte detta som skrämde J-O Johansson utan det faktum att SITAC:s verksamhet var genomrutten och inte tålde dagsljus. Den slirige och korrupte J-O Johansson tillhörde Nomenklaturans främste dirigent som trodde sig tillhöra den elit som var nödvändig för SPs framtid. Tvärtom är denne svajiga funktionär en av orsakerna till SPs död 2016-12-31.

    Idag är den ”hemliga” typgodkännandeverksamheten död. Om den nuvarande CE-märkningen av byggprodukter är bättre vet vi inte än, men detta system är mer öppet för insyn och inte monopoliserat av staten.

     

    Kommentering avstängd
    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu